Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Söndagsmorgonen. Tammelin.
- En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 331.) 4. Tjugoettan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der skrider en gumma med stapplande gång,
Ej räknar hon vägen, så tröttande lång;
Det fårade anletet skiner af fröjd,
Fast hjessan af år och af mödor är böjd.
Gud signe dig, gamla! snart hvilar i frid
Din bräckliga hydda från stormarnes strid;
Då finner du åter, förklarad och säll,
Din flyktade ungdom i Zebaoths tjäll.
Tammelin.
En bild ur verkligheten.
Upptecknad af Richard Gustafsson.
(Forts. fr. sid. 331.)
4.
Tjugoettan.
Det var en svår natt för Erik, då han vakade i
portvaktarekammaren och väntade på Ida och hennes
mor. Hans pulsar slogo häftigt, och han darrade af
hopp för hvar gång portklockan ljöd. Då skyndade
han ut genom dörren, men återvände ännu mera orolig,
då han såg, att det var någon annan af husets folk,
som kom hem.
Efter midnatt blef allt tyst, och Erik väntade
förgäfves att få höra klockan klinga. Då satt han,
med hufvudet lutadt i sina händer, och tänkte på
hvad som händt. Ofta ryste han till, då någon hemsk
föreställning om Idas öde trängde sig in i hans
själ. Han suckade och ångestsvetten perlade fram
på hans panna.
»Om också jag skulle gå ut för att söka», sade han
till sig sjelf. Men så tänkte han på, hur omöjligt det
vore, att få visshet om Idas öde, genom att springa
ute på gatorna, och derför stannade han hemma. Kanske
skulle hon ändå komma!
Erik steg upp och började att vandra fram och tillbaka
i den lilla kammaren. Han hade icke tändt ljus, men
skenet från portlyktan kastade några bleka strålar
in genom gluggen. Plötsligt stannade Erik framför den
låga dragkistan af målad furu, och hans ögon stirrade
på ett föremål, som blänkte i lyktskenet. Det var
psalmboken, med de förgyllda knäppena, den present,
Erik gifvit Ida vid hennes första nattvardsgång. Han
tog boken mellan sina händer, och lugnet återvände
några ögonblick till hans själ. Det föreföll honom,
som om det var just denna herrliga dag, då vårsolen
strålade så mildt ned på den högtidsklädda ungdomen,
som vandrade till kyrkan. Sjelf följde han Ida
på afstånd och ställde sig invid en af pelarne
i templet, då det älskade barnet gick upp i
koret. Orgeln spelade och församlingen sjöng: »O
Guds lamm, som borttager verldens synder». Då gick
Ida med nedböjdt hufvud fram till altarringen och
Erik följde henne med sina blickar.
Under det att dessa minnen upptogo Eriks själ,
rullade stora tårar ned från hans kinder. Men
bittrare gret han, då verkligheten trängde undan
minnena och uppställde en jemförelse mellan då och
nu. Han snyftade som ett barn och klagade högt öfver
sina grusade förhoppningar.
Vid middagstiden följande dag kom baron Axel hem. Erik
gick honom till mötes i portgången och ställde sig
i hans väg, framför förstugutrappan.
»Hvad vill du, Erik?» frågade baron Axel och såg
med förvåning det hemska uttrycket i Eriks annars så
godmodiga anletsdrag.
»Jag vill ställa dig till räkenskap!» svarade Erik.
Baron Axel ryggade ett steg tillbaka, men Erik följde efter.
»Hvar har du gjort af flickan?» återtog Erik hotande.
Ett ögonblick stod Axel häpen öfver denna oförklarliga
djerfhet, men sedan började harmen att koka i hans
sinne, och han utropade:
»Gå ur vägen karl, eller jag skall visa dig, att jag
är herre här!»
Baron Axel höjde sin promenadkäpp och gaf Erik ett
slag öfver hufvudet.
Erik stod stilla, men hans bröst häfde sig våldsamt
och ett rytande ljud gick öfver hans läppar. Hans
händer knöto sig krampaktigt och hans ögon lågade
af vrede. Plötsligt störtade han mot den unge mannen
och grep honom med ena
handen vid halsen, under det han höjde den
andra som en klubba öfver Axels hufvud.
»Svara mig, hvar har du gjort af henne?» ropade
Erik med vildhet, men Axel kunde ingenting säga, ty
Eriks jernhårda näfve hade fattat honom så hårdt i
halsduken, att han var nära att qväfvas. Säkert skulle
unga Poppelstam fått dyrt plikta för sin kärlekshandel
med Ida, om icke oväsendet i portgången tillkallat
husets folk, som räddade baron Axel undan sin rivals
raseri.
Gamle baron Poppelstam kom också tillstädes, och då
han fått höra sammanhanget af händelsen, vände han
sig till Erik och sade:
»I ditt ställe hade jag kanske gjort som du, men det
hade varit bättre, om du genast vändt dig till
mig och begärt rättvisa.»
»Man betänker sig icke länge, då man är så olycklig,
som jag», svarade Erik, hvars vrede börjat lägga sig,
då han stod inför den vördnadsvärde husbonden, som
alltid omfattat honom med välvilja. »Han har tagit
ifrån mig henne, som var mitt allt på jorden, och
hvad värre är, han har störtat henne i förderfvet!»
klagade Erik och knöt handen efter Axel, som, stödd
på en af betjenterna, gick uppför trappan.
»Lugna dig, min stackars Erik! jag skall göra, hvad
jag kan, för att ställa allt till rätta», tröstade
gamle baronen.
I det samma anlände en poliskonstapel, med den
underrättelsen, att en gammal qvinna tidigt på
morgonen blifvit påträffad, liggande på gatan. Man
hade fört henne till lasarettet, och der hade hon
under ett ögonblicks sans uppgifvit, att hon varit
anställd som portvakterska hos baron Poppelstam.
»Den arma qvinnan!» utropade baronen med uppriktigt
deltagande.
»Hon gick ut i går afton, för att söka sin Ida»,
sade Erik dystert.
»Jag förstår hennes förtviflan, ty hon var en kärleksfull mor.»
»Det var hon, fastän hennes kärlek gick vilse», yttrade Erik.
»Hennes nummer på lasarettet är tjugoett», sade
poliskonstapeln. »Det kan vara bra att veta, i fall
hon har någon anhörig, stackars menniska.»
»Jag skall skicka och höra efter hur det står till med
henne», återtog baronen och vedergällde konstapelns
besvär med en riksdalerssedel.
*
Under det att dessa händelser tilldrogo sig i
Poppelstamska huset, satt Ida i sin lilla våning
och tänkte på det steg, hon låtit kärleken förleda
sig att taga. Så länge Axel var vid hennes sida och
uppehöll hennes mod med sina kärleksförsäkringar,
hade hon varit lugn, och trott, att allt skulle slutas
till det bästa, men nu, då hon var ensam, började
samvetets röst att göra sig hörd. Förgäfves sökte hon
sitt försvar i den tanken, att hon skulle blifva Axels
maka, och att hon då kunde vedergälla modern all den
ömhet och omsorg, hon slösat på henne. Samvetet lät
icke tysta sig, utan ropade högt och oupphörligt,
att hvarje ögonblick, som flydde, var en evighet
af sorg och qval för den öfvergifna modern, och att
icke all verldens glans kunde ersätta henne för de
lidanden, hon burit under de timmar, som förflutit,
sedan hennes barn bedrog henne med en osanning och
flydde från den moderliga famnen till en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0342.html
