Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 331.) 4. Tjugoettan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Axel lemnade Ida på förmiddagen, hade han lofvat
henne att genast gå hem till modern och upptäcka
allt och derpå söka utverka hennes förlåtelse. Ida
var öfvertygad om, att modern genast skulle skynda
till henne, då hon fick veta, hvar hon fanns.
Men flera timmar gingo förbi, utan att någon hördes
af, och då beslöt Ida, full af oro, att sjelf skynda
till det öfvergifna hemmet. Hon klädde sig och stod
just i begrepp att gå, då någon bultade på dörren.
Ida sprang för att öppna, öfvertygad att få se sin
mor. Derför stannade hon såsom förstenad, då hon såg
Eriks resliga gestalt i förstugan.
Erik steg in och stängde till dörren. Han var mycket
blek då han trädde öfver tröskeln, men då han såg Ida
klädd i präktiga kläder, rusade blodet upp på hans
kinder. Han tänkte, att denna yttre glans var beviset
på att oskuldsglansen försvunnit ur det hjerta, som
klappade under sidentyget. En stund stodo begge tysta,
men slutligen sade Erik:
»Jag kommer från min husbonde.»
»Från Axel!» utropade Ida.
»Nej, från hans far. Min gode husbonde har fått veta
allt. Han har skrifvit ett bref till Ida.»
Erik räckte fram en biljett, som Ida bröt och läste.
»Stackars barn! Min son har bringat dig på fall, men
jag vill göra, hvad som är möjligt, för att försona,
hvad han i sitt lättsinne brutit. Det är aldrig för
sent att återvända till dygdens väg. Blott der kan du
finna den verkliga lyckan. Min son har icke dolt något
för mig, och jag vet, att det icke var fåfänga blott,
som lockade dig från ditt tarfliga hem. Du trodde på
hans försäkringar, att han älskade dig. Arma barn,
han bedrog dig, ty han älskar ingen. Dåliga sällskaper
hafva gjort honom till lögnare, och du är icke det
första offret för hans lättsinne. Utplåna hans minne
ur ditt hjerta, ty han är icke värd, att der äga
ett rum.
»Erik är en af dina bästa vänner, och derför skickar
jag honom till dig. Han skall hjelpa och råda dig
till det bästa. För öfrigt skall du alltjemt finna
en vän och beskyddare i mig, om du vill lyssna till
mina faderliga förmaningar och emottaga en hjelp,
som det är min pligt att gifva.
Ulrik Poppelstam.»
Sedan Ida slutat läsa, stod hon länge och stirrade
på brefvet, hvars innehåll hade djupt upprördt
henne. Slaget träffade henne hårdt och nästan
förlamande.
Då Erik såg de yttre tecknen af Idas smärta, närmade
han sig henne och sade sakta:
»Stackars, stackars Ida!»
Ida spratt till och vände sig emot honom. Men hon
sade ingenting.
»Följ med mig bort härifrån!» fortsatte Erik.
»Hem till mor», sade Ida.
»Hon är inte längre hemma, men vi ska’ söka upp henne.»
»Hvar är hon?»
»Hon ligger sjuk på lasarettet.»
Ida dolde ansigtet i sina händer och suckade af
förtviflan, men gråta kunde hon icke. Efter några
ögonblicks tystnad vände hon sig till Erik och sade:
»Det är sorgen öfver mig, som gjort henne sjuk. Gud
i himlen förbarme sig öfver mig!»
»Trösta sig, kära Ida, gumman blir nog frisk, bara
hon får återse sitt kära barn.»
Ida räckte Erik handen och sade, att hon genast ville
följa honom.
»Det börjar redan lida mot qvällen, och det är för
sent att få se gumman och tala med henne», återtog
Erik. »Men vi ska’ hos portvakten höra efter henne,
ty jag vet, att hennes nummer är tjugoett. Sedan
följas vi åt till faster Johanna,
och der skall Ida stanna qvar, tills gumman mor kommer
upp på benen igen.»
De följdes båda ut på gatan, der lyktorna redan började
tändas. Hand i hand gingo de framåt, och folket, som mötte
dem på gatan, vände sig om, för att se på den vackra och
eleganta damen, som gick bredvid den galonerade kusken och
till på köpet höll honom i handen.
Erik gick tyst under hela vägen och Ida sade heller
icke något till honom; men hon mumlade något för
sig sjelf, som Erik till att börja med icke hörde,
hvad det var, men sedan urskiljde han, att det ord,
hon upprepade, var: »tjugoett!»
När de hunno fram till lasarettet, ringde Erik på
portklockan. »Det är för sent för i dag», upplyste
portvakten, då Erik frågade, om de fingo besöka
den sjuka.
»Låt mig få se henne blott ett ögonblick!» bad Ida.
»Omöjligt. Men hvilket nummer har hon?»
»Tjugoett!» svarade Ida hastigt. »Portvakterska hos
baron Poppelstam», tillade Erik.
»Hon, som kom hit förfrusen i morgse?»
»Just hon.»
»Gumman dog på middagen, klockan half tu.»
Ida gaf till ett anskri och skulle hafva sjunkit till
jorden, om icke Erik hade uppehållit henne.
»Min mor! min mor!» klagade hon och hela hennes
varelse skakades af en hejdlös förtviflan. Men
plötsligt blef hon lugn och reste sig från Eriks
bröst, der hon funnit ett stöd. Hennes anletsdrag
voro stela och blicken stirrande. Erik blef ännu mera
upprörd vid åsynen af denna stumma förtviflan; men
snart tog han mod till sig och räckte henne handen.
»Kom, låt oss gå», sade han.
Som ett barn lät Ida föra sig bort af Erik, och
efter en knapp timmas vandring uppnådde de faster
Johannas anspråkslösa hem, högt uppe vid Skeppargatan
på Ladugårdslandet.
Gumman såg ut att hafva blifvit flera år äldre och
skröpligare under det sista dygnet, så djupt hade oron
öfver svägerskans och Idas öde gripit henne. Flera
gånger hade hon rest sig upp, för att gå till
Popelstamska huset och begära underrättelser; men den
elaka gikten hade nu vid vinterns ankomst så anfäktat
henne, att hon icke kunde lemna sin länstol, utan
måste stanna hemma med ovisshetens qval i hjertat.
Då faster Johanna fick se Ida och Erik, visste hon
icke, hvad hon skulle tänka; men att det icke stod bra
till, det såg hon af deras miner. Ida gick, utan att
helsa, förbi gumman och satte sig i den mörkaste vrån
af den lilla kammaren, under det att Erik berättade,
hvad som händt. Vid underrättelsen om svägerskans död,
gret faster Johanna bittert och steg vacklande upp,
för att sluta den moderlösa Ida till sitt hjerta;
men Erik höll henne tillbaka och sade:
»Låt henne vara i ro, tills den värsta sorgen gått öfver.»
»Kanske har han rätt, Erik», svarade gumman och satte
sig åter ned.
»Gamle baronen har lofvat att hjelpa flickan, så att
hon inte står alldeles redlös», återtog Erik sakta.
»Det ska’ han inte», invände gumman, och det blixtrade
till i hennes ögon. »Ida skall ingenting ta’ emot af
fadern till honom, som gjort all vår olycka. Hos mig
har hon hus och hem, och min lilla pension räcker,
Gud vare lof, till för oss båda.»
Gumman ville på inga vilkor veta af någon hjelp från
Poppelstamska familjen. Det enda, hon gick in på,
var, att baron Ulrik skulle få bekosta svägerskan en
»hederlig begrafning».
När Erik sent på aftonen kom hem, var det med tungt
hjerta han gick förbi portkammaren; ty i stället för
de kära välbekanta ansigtena såg han nu gårdsdrängens
hustru titta fram bakom gardinen, som hängde innanför
gluggen.
(Forts)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
