Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tafla från slättbygden. Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exempel och hålla sig till venster, medan far talade
om årsväxten och grebborna [1] förstulet sågo sig om
efter grannens Nils eller Hans, under det Nils och
Hans kanske funderade på prestmamsellens himmelsblå
ögon eller länsmansdotterns gropar i kinderna;
och klutar fladdrade och knappar gnistrade och
sommarvärmen pressade rosor fram på hvarje kind och
på hvarje buske invid vägen.
Sammanringningen var slutad, och från kyrkbacken hade
folket försvunnit, då en man i nerdammad drägt makligt
kom vandrande på den nu så ensliga vägen. Han stod
stilla en stund och betraktade kyrkan och bokskogen
bakom. Då brusade orgeltonerna ut till honom och sade
ett mäktigt: kom! Och han följde den rösten och steg
sakta in i templet.
Solstrålarne föllo in genom ett af de höghvälfda
fönstren och slogo folket på läktaren i ögonen, så att
de blinkade, och orgelpiporna skeno, men engeln med
trumpeten fick inte en enda stråle, den hade kanske
guld nog ändå.
Den främmande såg sig om efter en sittplats, och
han fann den på venstra sidan om orgeln; och lilla
Börta vaknade upp ur en sömnaktig tankspriddhet och
tappade en del af sin örtaqvast af förvåning öfver
den allvarlige mannen, som såg och ideligen såg på
henne. Hon blickade upp till sin mor och syster,
men de lyftade inte sina ögon från psalmboken;
och nu betraktade han dem också, och orgeltramparen
och klockarefar och alla skolgossarne med; – nej,
hade han då aldrig sett folk förr! Mor hade ju sagt,
att man inte fick bliga så der; – och Nils i Lugnet
och hans Pella och stackars halfblinde gamlefar med
sin dotterson, hvad hade de väl för något, som var
värdt att se på? Om Bengta der framme på golfvet ändå
ville märka den främmande herrn. Börta skulle gifvit
något till, om hon vetat Bengtas tankar om honom;
men hon hade nog att göra med sin lilla syster,
som ideligen grep efter den underlige spelmannen
på orgelnistbänken. Ja, det hade allt varit roligt
att leka med honom, roligare än att sitta så här
stilla! Månne han riktigt kunde spela på sin fiol,
kanske spelade han nattetid för de osaliga andarne,
som inte hade någon ro under kyrkgolfvet. Börta
ryste i värmen och lät ögonen ännu en gång fara
öfver de närvarande. Gastar och spöken fingo vika,
och mor, ja, hon blefve bestämdt en salig ande:
hennes ansigte var ju riktigt förklaradt. Men, herre
Gud, så syndig hon var, hon hörde ju inte ett ord af
allt det presten talade, och nu sade han amen. Börta
lutade sig ner och stack sitt ansigte mot blommorna
samt läste ett ångerfullt fadervår. Om mor skulle
fråga henne efter ingångsspråket, så visste hon inte
att reda sig. Nästa gång hon kom i kyrkan, så skulle
hon sätta sig så, att hon inte såg något annat än
kyrkoherdens gråa hufvud, men då skulle hon kunna
hvartenda af hans ord utantill, det var säkert;
och lättad af denna föresats, gick lilla Börta ur
kyrkan. Men den främmande följde efter henne,
och nu talade han till hennes mor.
»Ja bevars, nog ha vi ett rum alltid, som kan fås,
i fall herrn kan göra sig tjent dermed», svarade hon
på hans fråga.
Så mycket Börta undrade på den ståtliga herrn,
som var klädd lika fint som prestens son, och hon
stack fingrarne i munnen, då han talade till henne;
men mor lade handen på hennes hufvud och frågade,
om hon förlorat målet.
Och så gingo de vidare hemåt, medan han berättade,
att han hade en del koffertar, som skulle hämtas på
gästgifvaregården, ifall han kom att stanna, och mor
sade, att han då godt kunde få en häst och att Assar,
man’ hennes, nog skulle hämta dem.
Fader Assar ref sig litet misstroget i hufvudet,
då han såg den gäst, som mor Else förde hem med sig
och visade rummet, som hade en stark nordlig dager.
»Ja, jag beslutar mig för det här», hörde Börta honom
säga, och så var det afgjordt, att han skulle blifva
qvar på Mellgården.
Då på eftermiddagen fader Assar hämtade sakerna,
sade gästgifvaren:
»Om inte alla märken slå fel, så har jag sett den
der herrn en gång i Köpenhamn, då jag låg derinne
och blef operert i mitt öra.»
»Kors, det var roligt, att herr Bergqvist känner honom.»
»Åh inte precist just; men se det var så, att när jag
blef bra, så ville jag också taga alla märkvärdigheter
i ögonsigte. Man höll då på att inreda Thorvaldsens
museum, ja, sådant der känner j inte till fader
Assar, det går öfver er horisont; men jag vill
beskrifva det.»
»Får jag inte bjuda herr Bergqvist på en gök, så
kunde jag också sjelf dricka en?»
»Ja, det skadar kanske inte i värmen. Jo, se det
museet var ett stort hus, som inte nytta till annat,
än att man samlat nakna bilder i det.»
»Nakna, tvi! Ja, stabofolk har då alltid varit
påhittiga i ondt!»
»Min käre vän», – gästgifvaren smuttade nedlåtande
på sin gök, – »de anse allt sådant för någonting
riktigt rart.»
»Mig tyckes, det är rarare att få snygga klä’r på kroppen.»
»Ja, fader Assar, jag sade ju, det skulle gå öfver
hans horisont. Och jag för min del erkänner, att jag
hellre tittar på ett fullt bränvinsankare, än på den
der Venus och hennes Medusa[2]. Men när man reser,
så skall man förstås också ha’ sett något och veta
något; nu kände jag en från Sverget här, som lade
golfvet i det der museet, och när jag träffade honom,
talade han jemt och beständigt om allt det granna,
man samlat der, så att jag blef nyfiken; och han
skaffade mig in, för det var ännu inte öppnadt för
allmänheten. Då, som sagdt, såg jag den samme herr’n,
som lemnat koffertarne här. Jag skall säga honom,
fader Assar, att jag, som kungen, blott behöfver se
mitt folk en gång, för att känna igen dem. Nå, han
var så spritt befängd för att få komma in, hvilket
man att börja med nekade honom, att han drog af sig
stöflarne och gick omkring på platta benen, – ja,
fråga honom, om jag ljuger, – och det bara för att
få se de der figurerna.»
»Det är ju en riktig tosing!»
»Hör nu, fader Assar, om j inte vill hysa honom,
så kan han få bo här.»
Assar ref sig åter i hufvudet och tänkte: »din räf
biter inte min gås, nock kan han få bo qvar hos
mig alltid!»
När på qvällen Assar var hemkommen, satt han ute på
förstuguqvisten med sin gäst, och bland annat delgaf
han honom sitt bekymmer öfver, huru han skulle kunna
få alla fönsterposter och dörrar strukna med oljefärg;
då visste den främmande ackurat hela blandningen, i
det han upplyste om, att han sjelf varit i målarlära.
»Herrn är kanske sin egen nu?» sade Assar och såg
mera förtroendefull ut.
»I det närmaste», svarade han med ett leende.
»Kanske att herrn skulle vilja hjelpa mig?»
»Ja, det går nog an.»
»Det är en rätt skickelig karl», sade Assar till sin
hustru vid tillsängsgåendet, men följande dag fick
man annat, än främlingen, att tänka på.
Mor Else låg i feber och orkade inte resa sig
upp. Börta var den enda, som en och annan gång
kastade nyfikna blickar på den främmandes alltid
tillästa dörr. Sissa, som bäddade hans säng, hade
sagt henne, att hon aldrig fick sopa och damtorka,
och det bara för att han inte gjorde något annat än
kluddade brokeda färger på linneväf, likasom litta
renlighet kunde skada kantänka!
En dag kom hon och talte om för Börta, att hon ändå
smugit sig till att sopa den främmandes rum; men han
hade kommit som en besatt, fortfor hon, och ropat:
»Hvad ta’r du dig till, Sissa? du har förstört min
skiss!» – »Ja, han sa’ inte bättre; men jag svarte,
att litta mer eller mindre väl inte kunde skada.» Så
arg han var, så skrattade han; men så uselt hade han
inte behöft kalla sitt kludderi ändå, för det var så
ackurat likt Pella i Lugnet, att man rent kunde förse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
