Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En tafla från slättbygden. Sylvia.
- En bild ur verkligheten. Upptecknad af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 339.) 5. Trasfröken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, och på en annan duk har han blinde gamlefar och
hans dotterson och på andra har han afhuggna händer
och fötter, liksom vore han en menniskoslagtare,
tvi vånne, hon kunde rent inte låta bli’ att tänka
på hundturken! En annan gång beskref hon en stor
ställning derinne, som det hängde en grön duk öfver,
men att hon aldrig varit kristen att röra vid den,
ty han gick nu aldrig ut, när hon bäddade, och lemnade
aldrig sitt rum, utan att ta’ nyckeln med sig.
Om inte mor Else varit så sjuk och tagit alla Börtas
tankar till sig, så skulle hon nog funnit råd för
att få titta bakom duken; nu sväfvade den blott för
hennes inbillning så
hemlighetsfullt, som förhänget i tabernaklet;
och hon nöjde sig med att undra och undra, under
det hon ideligen gaf sin mor
dricksvatten och hviskade till systern, om väl
denna trodde, att doktorn haft rätt, när han sagt,
att deras mor aldrig mera skulle komma upp igen. Och
så lutade systrarne sig gråtande intill hvarandra.
Så gingo många veckor om. Rosorna vid byvägen hade
länge sedan tappat sina blad och bokskogen bakom
kyrkan hade fått en gul färgskiftning, men mor Else
fanns icke mera. Hon låg nu gömd på kyrkogården under
ett hvitt kors, och hennes barn blickade öfvergifna
på det, medan de allt fastare höllo i Assars händer.
Den dagen följde klockaren hem med dem från grafven,
när han hjelpt Assar att resa korset; han talade
månget tröstens
ord, talade om, huru mången svår pröfning mor Else
kanske sluppit ifrån här i verlden, och fader Assar
nickade med hufvudet och suckade; men Börta och
hennes syster vände sig om och blickade tillbaka,
och kors, blommor och kullar summo oredigt samman.
Men i förstugan stod den främmandes dörr vidöppen.
Då stannade Börta på tröskeln, och sträckande ut
armarne, ropade hon:
»Åh, herre Gud, herre Gud, mor lefver!»
»Bevara mig, der är jag med», sade klockaren och strök sig
om näsan, i det han såg bort till den främmande,
som nu stod midt i rummet, tätt invid den
stora ställningen, öfver hvilken den gröna duken
ännu hängde. Med en hastig ryckning drog han den
bort i det han sade:
»Nå, hvad sägen j till den här?»
»Det är ju våran egen bykyrka under högmessan?»
svarade Assar och stod orörlig af beundran.
»Och der sitter mor igen och vi också! Men vi skola
aldrig sitta så mera.» Och nu snyftade Börta högt.
»Kanske det betyder, att vi snart skola råka henne»,
hviskade systern och torkade Börtas kinder nästan så,
som modern skulle hafva gjort.
»Ja, när jag ser på den här taflan, herr
Nordenberg», sade klockaren, »så känner jag
alldeles, som om jag hörde en god predikan.»
Sylvia.
En bild ur verkligheten.
Upptecknad af Richard Gustafsson.
(Forts. och slut fr. sid. 339.)
5.
Trasfröken.
Sedan gumman Falk väl kommit i jorden, flyttade Erik
från sin plats hos baron Poppelstam, som ogerna skilde
sig från sin trogne tjenare, men som dock icke ville
öfvertala honom att stanna, emedan han fruktade,
att sonen då skulle öfvergifva fädernehemmet.
På baron Ulriks rekommendation blef Erik antagen
som lifkusk vid ett af hofstallen. Men denna
upphöjelse, som han så länge önskat, gjorde honom
icke lyckligare, ty det var mest för Idas skull,
som han umgåtts med den ärelystna planen, att en
gång utbyta sin guldgalonerade cylinderhatt mot den
silfverprydda trekantiga hufvudbonaden.
Erik skulle hafva varit stoltare, än kungen, då han
första gången satt på den höga draperade kuskbocken,
klädd i trekantig hatt och björnskinnskrage, om
blott Ida varit hans drottning. Men nu höjde han
sitt hufvud blott derför, att det var hans pligt;
och det var icke, för att glädja sig åt smällen, som
han lät piskan ljuda öfver spannhästarnes hufvuden,
utan blott för att motsvara det förtroende, man visat,
då man låtit honom stiga upp till en kunglig lifkusks
höga plats och värdighet.
Ingen vecka gick förbi, utan att Erik en eller ett
par gånger ställde kosan upp till Skeppargatan, för
att se, hur det stod till med Ida. Men för hvarje
gång återvände han med dystrare sinnesstämning,
ty Idas sorg förvandlades till en sinnesförvirring,
som med hvarje dag blef allt mera tydlig. Hennes själ
började att omtöcknas af skuggor, som skilde henne
från det verkliga lifvet och öfverlemnade henne att
ledas af sina egna sjuka inbillningar.
Faster Johanna upptäckte Idas själssjukdom först ett
par månader efter, sedan hon tog emot sin brorsdotter
i sitt hem. Gumman öfverraskades då af att se det
kära barnet plundra blomkrukorna i fönstret på qvistar
och blad.
»Käraste min skatt, hvad gör du med våra blommor?»
hade gumman frågat.
»Jag skall binda mig en krans», svarade Ida.
»Och hvad skall du med den?»
»Faster vet då inte af, att jag står brud i morgon»,
fortsatte Ida med ett småleende.
Då gumman hörde detta svar, blef hon förskräckt,
ty hon anade den nya olyckan. Snart fick hon också
bekräftelse, att Idas förnuft blifvit rubbadt,
ty flickan fortsatte hvarje dag med sin fixa idé,
att arbeta på sin bruddrägt.
Hvar gång Erik kom på besök, frågade Ida honom,
om han sett hennes brudgum. Denna fråga skar djupt
i hans hjerta, men han låtsade om intet och svarade
alltid: »Inte ännu, lilla Ida.» En gång frågade faster
Johanna, hvem den väntade brudgummen var.
»Hur skall jag veta det förr, än han kommer»,
svarade Ida och skakade på hufvudet. Men detta
svar tillfredsställde icke faster Johanna, som var
öfvertygad om, att Ida hade en dunkel hågkomst af
det förflutna.
En dag berättade Erik för gumman, att baron Axel
Poppelstam gift sig med en hoffröken och att slumpen
fogat så, att det just var Erik, som var betrodd att
skjutsa det unga paret till deras nya hem.
»Då skulle jag ha’ kört i sjön med dem, om jag varit
i Eriks ställe!» utbrast gumman, hvars fromma sinne
förbyttes i vrede, hvar gång hon hörde talas om
baron Axel.
»Hon menar inte så illa, som hon säger», invände
Erik. »Jag kan visserligen inte neka, att blodet
kryper i kroppen på mig, då jag ser den gunstig’
herrn; men då tänker jag alltid på orden: »beder för
dem, som göra eder skada», och jag blir då lugn igen,
fast det kostar på. Dessutom är jag lifkusk, och om
jag hade sjelfva den onde i vagnen, så skulle jag
köra så, att han kom helbregda fram, dit han skulle.»
Faster Johanna beslöt att begagna sig af
underrättelsen om baron Axels giftermål, för att
dermed söka inverka på Idas själstillstånd; och
en afton, då de båda qvinnorna sutto ensamma, sade
gumman plötsligt:
»Du, Ida, kände ju baron Axel Poppelstam?»
Ida spratt till vid dessa ord, som om hon väckts ur en
elak dröm. »Baron Axel!» stammade hon och förde handen
öfver pannan, liksom sökte hon att reda förvirringen
i sin själ. »Baron Axel? ... ja, ja, det är ju honom
jag väntar på.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0350.html
