Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En smekmånad under kriget 1870. Skiss af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Svensson stannade några sekunder i dörren, utan
att de högt samtalande i köket märkte henne.
»Ja, Andersson, han må väl säga, att det är en
underlig tid», sade gamla Marie och höll en visp i
vädret, »den ena dagen säga de, att de tagit tiotusen
fångar, och den andra dagen påstå de, att det blott
varit tvåtusen, eller så der omkring; jag är inte mer
än menniska och kan inte hålla alla de olika siffrorna
i hufvudet på mig. Ser han, jag läser alltid alla
telegrammerna, då jag hämtar tidningarne; jag har,
förstås, inte tid med mera, för man får naturligtvis
tänka på sitt arbete.»
»Jo, jag läser durk igenom bladen från början och
till slut», svarade Andersson, som satt på en vedlår
med en skrynklig tidning öfver sina knän. »Se här
är då något för henne, Marie!» Och han höjde den
tryckta skriften till sina ögon och läste högt:
»’Efter striderna vid Wissembourg och Wört uppvaktade
hertigen af Sachsen-Meiningen sin hertiginna med ett
telegram’ ... nej, det som följer begriper jag inte
ett ord utaf, det är väl franska eller tyska.»
»Låt mig få se», bad Marie, »jag har tjenat hos
en tysk och kan lite pladdertyska. ’Massenhafte
Gefangene!’ Ja, ser han, Andersson, det vill
säga, att tyskarne tagit flera fångar, än det var
fransmän med i striden. ’Bernhard (hertigens son)
und wir alle unverletzte’, det betyder, att hertigen
och hans son höllo sig bland de sista. ’Bernhard
enorm tapfer!’ Bernhard var tapper, som en orm –
’Bernhard war höllisch im Feuer und ist vom
Regementskommendanten ausser-ordentlich gelobt
worden!’ Jo, se det var, att Bernhard ... åh,
herre Gud, se frun!»
»Ja så, här politiseras också», sade den unga frun
leende; »nå, Marie, var snäll och spring ner på
kött-torget, men kom först in till mig, så skall jag
skrifva upp det jag vill ha’ köpt.»
»Låt tidningen ligga, Andersson, så skall jag nog
taga ut det sista också», sade Marie i förbigående.
»Jungfru Marie är lärd, så det förslår», och Andersson
strök luggen ur pannan och såg på henne med alldeles
runda ögon.
»Åh, så han pratar, om man kan lite mer än mängden,
så är det väl inte något att skryta åt.»
Längre fram på dagen kom herr Segerdal, den unge
artisten, på besök.
»Marie, spring ner i boden och bed herrn komma upp»,
bad fru Svensson.
Men Marie anmälde kort derefter, att husbonden ännu
icke varit med sin fot i butiken.
»Hvar i all verlden kan han vara?»
»Åh, han sitter väl efter vanligheten nere hos herr
Schönmesser», sade Marie med en liten sväng på
sig, samt anmärkte i köket till Andersson, att det
verkligen var en underlig tid och hvarföre herrn
trifdes så väl nere hos herr Schönmesser, när det
såg ut, som de hvilken minut som helst vore färdiga
att flyga i strupen på hvarandra.
Den unga fruns porträtt var samtalsämnet mellan fru
Svensson och hennes gäst; hon svarade honom tankspridt
och osammanhängande och förklarade slutligen, att
hon icke kunde afgöra något utan sin man.
»Vänta, jag skall gå ner till herr Schönmesser och
söka honom.»
Fru Svensson ilade en trappa ner, der hon utanför
en kontorsdörr hörde herr Schönmessers stämma: »Ich
bitte, se bara på den här kartan; se här står det ju
tydligt och klart, hvad som är Tysklands gränser. Vi
skola ha’ ett Gross-Germanien, herre! Det skall icke
allenast innefatta hela det nu varande Tyskland,
utan hela den nu existerande österrikiska staten,
Schweiz, Holland, Belgien, Danmark, Sverige, Norge,
Finland, Elsass, Lothringen, Savoyen och Nizza,
konungariket Polen (såsom komplement till Posen),
Helgoland, Bosnien, Servien, Rumänien och Bulgarien
med Balkan till sydgräns!
»Fy tusan, ett sådant följe!» ropade nu hennes mans röst.
»Hören Sie, herr Svensson, ich bin ein Preusse,
will ein Preusse sein! Jag gillar Bismarck i allt,
det är min enskilta tanke; jag vill visst inte truga
mina åsigter på någon,
men herr Svensson måtte vara högst bornerad, som,
Donnerwetter! inte kan begripa, att Bismarck är
den största statsman, som jorden någonsin burit,
den ädlaste, utmärktaste man, som någonsin trampat
i två skor, och Bismarck och jag ...»
»Nej, jag står inte ut att höra denna fördömda
gallimatias om ’Bismarck och jag’!»
»Bismarck har tänkt så mycket på sitt kära
Deutschland ...»
»Ja, han har tänkt så mycket, att allt håret har
ramlat af hans hufvud; han har ju bara tre strån qvar,
tre hår utaf hin!»
»Herr Svensson, var god och låt mig få ert
hyreskontrakt, ni kan flytta till hösten!»
»Ja, jag vill inte bo under samma tak, som ni!»
ropade herr Svensson, som nu ryckte upp dörren och
höll på att springa omkull sin lilla hustru.
»Hvarför i all verlden står du här, Clara?»
Herr Svensson tryckte sitt upphettade ansigte mot
sin hustrus bleka kind.
»Herre Gud, Svante, dina affärer, som i så många
år gått så bra här i huset! Men det var sant, herr
Segerdal är uppe och talar om det der porträttet,
och jag sökte dig ...»
»Det kan du väl afgöra med honom sjelf, min engel,
nu har jag inte tid att gå upp.»
Herr Svensson skildes med en kyss från sin fru,
och hon gick ännu mera nedslagen än förut ifrån honom.
På qvällen kom herr Svensson hastigt instörtande till henne.
»Gud, så du skrämmer mig, kära Svante, har något
ledsamt händt!»
»Napoleon har gifvit sig till fånga jemte hela Mac
Mahons armé. Mac Mahon är svårt sårad.»
»Med hela arméen! Åh herre Gud, Svante!»
Den unga frun brast ut i en hysterisk gråt.
»Dina tårar, ack, jag fattar dem, min älskling. Ja,
hvilken ny sorglig vändning! Hade Mac Mahon blott
inte varit sårad, så ... ja, du har skäl att begråta
en stor nations öde; förlåt, Clara, men jag trodde
inte ...»
»Jag gråter, för jag blef så skrämd, då du kom
... jag trodde, vi skulle flytta hufvudstupa
... utan tak ... utan hem ...»
»Och jag, som trodde, du delade mina sympatier! Kära
barn, hvad är det väl värdt att gråta öfver det der
andra ... hvad äro enskilta personers småbekymmer,
emot en stor nations olycksöden! Tag på dig din hatt
och torka ögonen! Inte derför, att jag tror, det man
i qväll spelar Marseljäsen, men vi kunna ju ändå höra
åt. I qväll skall jag inte glömma din dubbelschal.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
