Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En smekmånad under kriget 1870. Skiss af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men jag har alltid de färskaste nyheterna»,
sade kyparen med ett bredt smil, »herr Schönmesser
vet det.»
»Ja, han är reinhaarig, han är en Kerndeutscher,
hans nyheter äro som guld», svarade herr Schönmesser;
»herr Lauchknob, jag skall inte glömma er.»
»Mina landsmän kunde gerna göra en insamling åt mig»,
hviskade kyparen i herr Schönmessers öra.
»Ja, ja, treue Dienste, – en stark konjakstoddy!»
Kyparen flög åstad, som om han hade vingar.
»Ja, herr Svensson, det kommer att stå fransoserna
dyrt, att ha’ vågat sig på oss, och svenskarne skola
en gång få ångra sina stora ord.»
»Men det blir mycket, mycket långt till dess.» Herr
Svensson klingade leende med sin fru.
»Ett sådant pöbelspråk de stora tidningarne föra nu
för tiden.»
»Ja, allt sedan de börjat trycka af de tyska tidningarne.»
»Bah», sade Schönmesser med en halft öfverlägsen,
halft medömksam blick.
»Ett sådant hjeltefolk!» återtog herr Svensson. »Min
engel, man måste med våld qvarhålla Mac Mahon, på
det han inte, efter sitt nederlag, skulle störta in
bland fienden – han sökte döden.»
»Han insåg, att han inte kan strida mot öfvermakten»,
skrattade herr Schönmesser.
»Strömparterren har förlorat mycket af sitt utseende»,
sade den unga frun med ett svagt försök att föra
samtalet på något annat.
»Bismarck har hela verlden på sina fem fingrar!»
sade tysken, utan att tyckas höra den unga fruns ord.
»Jag vill visst inte bestrida honom hans långa fingrar!»
»Först taga vi Europa och sedan Amerika. Hvad i all
verlden skrattar herrskapet åt? Får Bismarck lefva,
så ...»
»Herr Schönmesser, fransmännen ha’ totalt blifvit
slagna!» ropade den lille kyparen, som kom andlös
fram med toddyglaset.
»Ja, läs Dagens Nyheter i morgon bittida,
herr Svensson», bad herr Schönmesser och nickade
uppmuntrande mot kyparen. »Ich werde Sie an höheren
Ort melden, herr Lauchknob! Präktig toddy! Treue
dienste! Wahrhaftig, Bismarck förtjenade att lära
känna er!» Och tysken lade sin breda hand på sitt
breda bröst och såg ut, som om han och Bismarck
gemensamt vore Tysklands stödjepelare.
»Kom min älskling, nu gå vi till Berns», sade herr
Svensson och tog ett knapphändigt afsked af sin värd.
Herr Svensson mumlade något om infama tyskar, då han
passerade förbi den lille, alltjemt leende kyparen.
»Kommen Sie bald wieder! Det blir kanske snart en
afgörande seger för fransmännen också. Ja, stackars
folk, om de varit bättre anförda så ... För min del
har jag intet emot att höra marseljäsen. Det är
vacker, charmant musik. En seger för fransmännen
... hvad man då här skulle dricka champagne och
hvad det då skulle vankas drickspenningar! Gehorsamer
Diener!»
»Han har två tungor i en mun, nyss talade han ju ...»
»Kära barn, hvad gör icke tysken för penningar!»
Och herr Svensson påskyndade sina steg till Berzelii
park, der orkestern just höll på att för tredje
gången en suite spela marseljäsen. Handklappningar
och bravorop togo aldrig något slut.
»Det är musik, det der!» sade herr Svensson och slog
en ung artist på axeln. »God afton, Segerdal! Vänta
bara, tills tyskarne kommit till Paris, de äro
då som råttor i en fälla! Man borde finna på en
helvetesmaskin och spränga dem i luften!»
»Gud, så grym du är, Svante!» och den unga frun
tillade i tankarne, »inte ett vänligt ord för mig,
inte en handtryckning!» Med en hastig ingifvelse
vände hon sig nu till artisten – om hon inte låtsade
se sin man, så ...
»Jag skulle bra gerna vilja ha’ ett porträtt af mig
i olja», och hon såg på artisten, med ett litet
kokett leende. »Nå, hvad säger du om ett sådant
förslag, Svante?»
»Gerna, min engel! Ja, om Bazaine från början haft
öfverbefälet, så skulle kriget fått ett annat
utseende. Jag vet, min själ, inte, hvad Napoleon ...»
»Om herr Segerdal snart ville komma hem, så kunde
vi närmare tala om min lilla plan ... det är mammas
födelsedag snart, och jag ville så gerna öfverraska
henne; hon skulle bli så glad ...»
»Ja, min hedersvän, kom hem snart! Som sagdt, Napoleon
borde aldrig ...»
»Kors, hvad jag tycker det drar här! Jag är rädd,
jag är alldeles för tunnklädd.»
Det var nu den äkta mannens tur att sucka. »I
morgon skall jag bära din dubbelschal på armen»,
sade han. »Vänta, jag skall tala några ord med
ingeniör Berg först, det vore väl tusan, om inte en
helvetesmaskin! ... Segerdal, du kan gerna bjuda
min lilla hustru armen, och gå ni så smått förut.»
Den unga frun visade sig ytterst glad och språksam och
vände ofta, med en viss förtrolighet, sitt ansigte
mot sin kavaljer; men herr Svensson gick oberörd
bakom henne och utvecklade för herr Berg de mest
infernaliska maskinplaner.
»Så här har det varit under en hel månad», tänkte
den unga frun och följde sin man långsamt upp
för trapporna. »Att låta mig hålla en annan karl
under armen, att inte märka, då jag småler mot
honom, att inte tänka på något annat, än den der
helvetesmaskinen! Gud, hvad jag är olycklig!"
Inkommen i den lilla månbelysta kammaren torkade hon
nu två silfverlika perlor från de långa ögonfransarne.
»Min älskling, tänd lampan!» bad den äkta mannen. »Jag
må undra, hvad Aftonbladet säger i qväll! Se här,
kanske du vill roa dig med Nisse!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
