- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
351

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En roman i väntsalen. Af Sigyn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom om anledningen till hans resa, till svar: »jag
har så förbannadt tråkigt hemma, att jag bestämdt
leds ihjel.»

Tråkigt, när man är älskad såsom han.

Jag kände god lust att undfägna honom med en kraftig
örfil och en fråga, huru han kunde vara så otacksam.

Kunde det vara möjligt, att han redan ledsnat på
att älska och vara älskad. Det syntes mig hardt när
otänkbart, att denna qvinna – som, ehuru fullkomligt
obekant, ändock ingaf mig så mycket intresse – på
en tidrymd af några månader kunde förgätas af den,
som varit nog lycklig att vinna hennes kärlek, och
likafullt sade instinkten mig, att hans missnöje
härledde sig från någon rubbning i det ömma
förhållandet dem emellan.

Ungefår en vecka efter denna morgon infann hon sig
å nyo om aftonen, vid Stockholmstågets ankomst.

Hon var blek, ögonen omgåfvos af en blåaktig ring
och läpparne logo ej mer.

Både nu och många, många aftnar, fick hon vänta
förgäfves. För hvarje gång hennes hopp gäckades,
blef kinden ännu blekare, och ofta hade hon svårt
att hejda de tårar, som ville frambryta.

Det skar mig i hjertat att se, huru den stackars
bedröfvade flickan i mörker och köld vandrade
tillbaka till sitt hem.

Nära sex veckor efter den dag, då han, brummande
öfver hemlifvets tråkighet, for att söka skingring
i hufvudstadens omvexlingsrika förströelser, kom han
ändtligen åter.

Hvad han än funnit i nöjenas brus, icke var det
glädjen. Det såg man vid första ögonkastet på hans
molnhöljda panna.

En stråle af hopp blänkte för ett ögonblick till i
Agdas ögon, men släcktes lika snart, som den tändts,
när han, utan att gifva akt på hennes närvaro, steg
upp i en droska och befallde kusken köra till stadens
förnämsta hotell.

Agda följde honom med en blick af oändligt qval samt
förde omedvetet, med en smärtsam rörelse, handen
mot hjertat.

Jag skulle velat gifva mycket för rättigheten att
trösta henne och hämnas på honom.

Omkring en månad senare satt hon å nyo tåligt väntande
i det hörn, der hon alltid brukade sitta. Denna gång
sattes dock hennes tålamod icke på så hårdt prof;
redan efter en veckas förlopp var han bland ankomna
passagerares antal och gick med ett strålande leende
den ljuft rodnande Agda till mötes. Hon framräckte
halft tvekande handen, besvarade med en nickning
några af honom sakta uttalade ord och gick sedan ut
på plattformen, liksom hon önskat träffa någon annan.

Jag kunde icke annat än inom mig beundra denna
fintlighet, på samma gång jag gladde mig åt, att
något missförstånd icke längre skilde dem åt.

Emedan det nu var vår, med nyknoppade träd och
ljum luft, ledsnade jag ibland på min vaktgöring
i väntsalen och företog i stället promenader i den
omkringliggande ganska vackra nejden. På ett af dessa
mina ströftåg varseblef jag, ett stycke framför mig,
ett ungt, svartklädt fruntimmer, som med lätta,
elastiska steg styrde kosan till en afsides liggande
skogsdunge.

Jag igenkände snart Agda och fattade det – jag
tillstår det gerna, ogrannlaga beslutet – att på
afstånd följa henne i spåren.

Detta spioneri blef mycket lätt att utföra, ty Agda
såg sig alls icke omkring, utan ilade blott framåt
och satte sig slutligen under ett par gamla granar,
hvars mot jorden slokande grenar nästan fullkomligt
bortskymde henne.

Jag kröp försigtigtvis ner bakom en stor mossbelupen,
i närheten befintlig, sten och fick efter en stunds
förlopp, såsom jag förmodat, se hennes hjertas vän
taga plats vid hennes sida.

Jag kunde icke redigt urskilja deras samtal,
men förstod dock, att han bad om och äfven erhöll
förlåtelse.

Jag nästan ångrade mitt sjelftagna väktarekall, ty att
så der bevittna en téte-à-téte mellan ett par älskande
blir i längden ett tröttsamt göra, i synnerhet om man,
likt mig, utan att egentligen vara förälskad, beundrar
gudinnan, som ett ögonblick lemnat sin piedestal för
att lyssna till passionens berusande språk.

*



Något mer än två år voro förflutna efter ofvanbeskrifna
tilldragelser. Jag tillbringade den vackraste delen
af sommaren hos min farbror, som var kyrkoherde i
H–landa pastorat. Agda och hennes öde sysselsatte
endast undantagsvis mina tankar.

Trakten omkring H–landa var rik på naturskönheter, och
som jag alltid varit road af att efter bästa förmåga
afteckna hvad som i den vägen mest förtjusat mig, så
dröjde det ej länge, innan alla närbelägna klippor,
sjöar, och lunder i blyerts- eller svartkritseskisser
lågo förvarade i mitt album.

»Det fattas dig ändå i din samling vår orts perla,
det öfver all beskrifning sköna Hilmersnäs, som äges
af grefve Erland S–sköld. Vore jag i ditt ställe,
skulle jag redan i morgon bege mig dit», yttrade min
farbror en dag, när han genomsåg mina ritningar.

Jag tog rådet i akt och vandrade helt tidigt
nästa morgon åstad till den halfannan mil aflägsna
egendomen, som enligt farbrors påstående verkligen
var öfver all beskrifning skön.

Trött och varm af den långa promenaden, satte jag mig
på en mjuk grässoffa i den vidsträckta till egendomen
hörande parken samt blickade med beundran på alla de
herrligheter, som lågo framför mig och började just
göra mina ritmaterialier i ordning, då åsynen af en
hvit mellan träden fladdrande klädning kom mig att
lägga papper och blyertspennan åsido.

Den behagliga och ungdomliga gestalten kom allt
närmare och närmare. Jag steg upp och gjorde en
vördnadsfull helsning, men betedde mig utan tvifvel
högst dumt och tafatt. Det var ju min okända i
väntsalen. Kunde det vara en möjlighet, att hon
blifvit förvandlad till en grefvinna S–sköld; ty att
det var ställets herrskarinna, det sade mig de två
tjocka, släta guldringarne på venstra handen samt
signetringen, i hvars sten det grefliga S–sköldska
vapnet var graveradt.

Så fort jag någorlunda återvunnit fattningen, sade
jag mitt namn samt anhöll om tillstånd att bese de
vackra anläggningarne.

Denna min begäran bifölls gerna, och jag inbjöds
också att deltaga i det grefliga parets middag. Jag
igenkände genast i den artige värden samme man, för
hvars skull Agda förr trotsat både verldens dom och
elementernas raseri.

Det fanns icke längre något tvifvel, hon hade funnit
den sällhet, hon sökt.

Grefve Erland var en glad sällskaplig man, som förstod
att roa sina gäster, hvarför jag med nöje samtyckte
till hans förslag, att anse Hilmersnäs som mitt hem,
så länge det ännu fanns något, jag önskade afteckna.

När jag till slut tänkte på uppbrott, bad han mig
qvarstanna, för att biträda honom med gårdens
förvaltning.

Jag lydde äfven nu hans vilja, och efter hand blefvo
vi, samt äro det ännu i dag, vänner i lif och död.

En vinterafton, då grefvinnan stängt sig inne,
för att arbeta på julklappar, sutto Erland och jag
ensamma framför en brasa i salongen, smuttande på
våra punschglas och språkande om hvarjehanda; bland
andra ämnen diskuterade vi också kärleken.

Erland förfäktade den satsen, att en sant älskande
qvinna aldrig är uppbrusande och svartsjuk, utan
stilla, mild och fördragsam.

»Ja, det bör du bäst kunna bedöma», svarade jag,
glad öfver att hafva funnit ett länge sökt tillfälle
att låta honom förstå, det jag hade bättre reda på
hans flydda lif, än han visste.

»Det der, min käre Otto», genmälde han, »säger du
med en så hemlighetsfull min, att jag icke släpper
dig med mindre, än att du uppriktigt bekänner, hvad
du förer i skölden.»

Jag berättade honom, småleende, hvad läsaren redan
känner, rörande Agdas och hans möten i väntsalen vid
W–s station. När jag slutat, tryckte han hjertligt
min hand, sägande:

»Du är en förbannadt hederlig pojke, som kunnat
tiga för alla så länge. Till tack för denna din
tystlåtenhet, skall jag, i fall det roar dig, omtala
vår lilla roman.

»När Agda nyss fyllt sitt tjugonde år, antog hon plats
såsom lärarinna för mina båda systrar. Hennes behagliga sätt,
goda hjerta och ljusa hufvud, gjorde henne snart till hela

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free