Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En roman i väntsalen. Af Sigyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom om anledningen till hans resa, till svar: »jag
har så förbannadt tråkigt hemma, att jag bestämdt
leds ihjel.»
Tråkigt, när man är älskad såsom han.
Jag kände god lust att undfägna honom med en kraftig
örfil och en fråga, huru han kunde vara så otacksam.
Kunde det vara möjligt, att han redan ledsnat på
att älska och vara älskad. Det syntes mig hardt när
otänkbart, att denna qvinna – som, ehuru fullkomligt
obekant, ändock ingaf mig så mycket intresse – på
en tidrymd af några månader kunde förgätas af den,
som varit nog lycklig att vinna hennes kärlek, och
likafullt sade instinkten mig, att hans missnöje
härledde sig från någon rubbning i det ömma
förhållandet dem emellan.
Ungefår en vecka efter denna morgon infann hon sig
å nyo om aftonen, vid Stockholmstågets ankomst.
Hon var blek, ögonen omgåfvos af en blåaktig ring
och läpparne logo ej mer.
Både nu och många, många aftnar, fick hon vänta
förgäfves. För hvarje gång hennes hopp gäckades,
blef kinden ännu blekare, och ofta hade hon svårt
att hejda de tårar, som ville frambryta.
Det skar mig i hjertat att se, huru den stackars
bedröfvade flickan i mörker och köld vandrade
tillbaka till sitt hem.
Nära sex veckor efter den dag, då han, brummande
öfver hemlifvets tråkighet, for att söka skingring
i hufvudstadens omvexlingsrika förströelser, kom han
ändtligen åter.
Hvad han än funnit i nöjenas brus, icke var det
glädjen. Det såg man vid första ögonkastet på hans
molnhöljda panna.
En stråle af hopp blänkte för ett ögonblick till i
Agdas ögon, men släcktes lika snart, som den tändts,
när han, utan att gifva akt på hennes närvaro, steg
upp i en droska och befallde kusken köra till stadens
förnämsta hotell.
Agda följde honom med en blick af oändligt qval samt
förde omedvetet, med en smärtsam rörelse, handen
mot hjertat.
Jag skulle velat gifva mycket för rättigheten att
trösta henne och hämnas på honom.
Omkring en månad senare satt hon å nyo tåligt väntande
i det hörn, der hon alltid brukade sitta. Denna gång
sattes dock hennes tålamod icke på så hårdt prof;
redan efter en veckas förlopp var han bland ankomna
passagerares antal och gick med ett strålande leende
den ljuft rodnande Agda till mötes. Hon framräckte
halft tvekande handen, besvarade med en nickning
några af honom sakta uttalade ord och gick sedan ut
på plattformen, liksom hon önskat träffa någon annan.
Jag kunde icke annat än inom mig beundra denna
fintlighet, på samma gång jag gladde mig åt, att
något missförstånd icke längre skilde dem åt.
Emedan det nu var vår, med nyknoppade träd och
ljum luft, ledsnade jag ibland på min vaktgöring
i väntsalen och företog i stället promenader i den
omkringliggande ganska vackra nejden. På ett af dessa
mina ströftåg varseblef jag, ett stycke framför mig,
ett ungt, svartklädt fruntimmer, som med lätta,
elastiska steg styrde kosan till en afsides liggande
skogsdunge.
Jag igenkände snart Agda och fattade det – jag
tillstår det gerna, ogrannlaga beslutet – att på
afstånd följa henne i spåren.
Detta spioneri blef mycket lätt att utföra, ty Agda
såg sig alls icke omkring, utan ilade blott framåt
och satte sig slutligen under ett par gamla granar,
hvars mot jorden slokande grenar nästan fullkomligt
bortskymde henne.
Jag kröp försigtigtvis ner bakom en stor mossbelupen,
i närheten befintlig, sten och fick efter en stunds
förlopp, såsom jag förmodat, se hennes hjertas vän
taga plats vid hennes sida.
Jag kunde icke redigt urskilja deras samtal,
men förstod dock, att han bad om och äfven erhöll
förlåtelse.
Jag nästan ångrade mitt sjelftagna väktarekall, ty att
så der bevittna en téte-à-téte mellan ett par älskande
blir i längden ett tröttsamt göra, i synnerhet om man,
likt mig, utan att egentligen vara förälskad, beundrar
gudinnan, som ett ögonblick lemnat sin piedestal för
att lyssna till passionens berusande språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
