Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En roman i väntsalen. Af Sigyn. - Gåtor. - Uttydningar. (från föreg. häfte, sid. 320.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjens förklarade gunstling, och jag kände genast,
att mitt lugn var borta. Men som det ingalunda
ingick i mina grundsatser, att sälja min dyrbara
frihet för en liten guvernants kärlek, beslöt jag
att motarbeta min nyvaknade böjelse. Detta blef
likväl ingen lätt sak; jag upptäckte dagligen någon
ny älskvärd egenskap hos henne och fann till slut,
att det enda, som kunde bota min dårskap, vore att
fly hennes närhet. Jag reste fördenskull utrikes,
njöt af allt, som berusar sinnet, och trodde mig för
alltid botad samt återvände, efter en nära treårig
frånvaro, till fädernehemmet.
Agda hade under mitt vistande utrikes, till mina
föräldrars stora ledsnad, flyttat tillbaka till W.,
der hennes moder var bosatt, samt inrättat en liten
skola.
Kort efter min hemkomat reste jag till W., för att
roa mig, och träffade der, på en ångbåtsutfart,
händelsevis tillsammans med Agda. Min gamla kärlek
vaknade å nyo till lif, alla mina föresatser ramlade
öfverända, och i ett öfvermått af passion, begärde
och fick jag hennes trohetslöfte
En tid bortåt, lefde jag lycklig och glad i
ögonblickets fröjd, utan tanke på framtiden, men
småningom började jag att besinna, hvad min familj
skulle säga, om jag gifte mig med en fattig ofrälse
flicka, som till på köpet varit guvernant. Jag fattade
derför mod och sade Agda en dag, i temmeligen kyliga
ordalag, att vår förbindelse måste brytas.
»Du har grymt lekt med mitt stackars hjerta och beredt
mig en obotlig sorg, icke desto mindre förlåter jag
dig gerna och svär vid min fars minne, att du aldrig
kan finna någon, som älskar dig högre, än jag», –
så ljödo hennes afskedsord, när jag slutat att tala.
Det smärtfulla i hennes röst och blick var nära
att besegra mig, men jag lät högmodet råda och for
till Stockholm, fast besluten att ur någon af våra
gamla adliga ätter söka mig en ledsagarinna genom
lifvet. Jag kunde dock aldrig besluta mig för, hvilken
af dem jag skulle försöka att vinna, emedan det var
mig omöjligt att ur mitt minne utplåna Agdas bild, och
ändå – kan du fatta en sådan motsägelse – vidblef jag
min föresats, att hellre försaka henne, än fördraga
allt det begabberi, jag visste, att mitt val skulle
framkalla.
Dyster och grubblande till sinnes, kom jag åter hem
och var nära att än en gång i främmande land söka
efter lyckan, då ett vänligt öde å nyo förde Agda i
min väg.
Vi blefvo förenade, och sedan dess har lifvet blott
varit mig en enda solljus dag. Från att vara en
glad, tanklös goddagspilt, jagande efter ytliga
nöjen, har jag fått ögonen öppna för lifvets mera
allvarliga sidor.
»Har Agda aldrig förebrått dig, att du beredt henne
så mycken smärta?» inföll jag.
»Nej», svarade han och såg med ömhet upp till sin
unga maka, som under vårt samtal obemärkt inkommit
och smugit sig bakom hans stol, samt drog henne till
sitt hjerta, »hon är i det, som i alla andra fall,
olik sina medsystrar. Hon är en engel.»
»Tyst, Erland!» stammade hon och höll handen för
hans mun.
»Nej, jag tiger icke. Otto skulle bestämdt gifva dig
samma benämning, om han, likt mig, sett, huru du,
nedtryckt af ekonomiska bekymmer och husliga omsorger,
vandrade din väg framåt, utan att svigta. Och när
du sedan träffades af den ännu bittrare pröfningen,
att den, du skänkt hela ditt rika och varma hjerta,
icke var dig värdig, så sjönk du ändå inte i hopplös
förtviflan, utan kämpade, väntade och hoppades,
att din egen rena, allt uppoffrande kärlek slutligen
skulle segra, och segern blef din.»
Agda tryckte vid detta välförtjenta beröm, tigande
sin makes hand, och jag önskade, att alla qvinnor
skulle vara så hängifna, tåliga och förlåtande, som
hon; ty då skulle äktenskapet vara, hvad det alltid
borde vara, »ett himmelrike på jorden».
»Det blef ju ett lyckligt slut på den lilla roman,
hvars ena kapitel ni läste i väntsalen», sade Agda
efter en lång paus med ett fint leende och lösgjorde
sig från sin makes omfamning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
