Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Åsnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åsnan.
Liksom hästen, så har äfven åsnan, från att
ursprungligen hafva irrat omkring i fullkomlig
frihet, blifvit en menniskan underdånig tjenare,
men hennes tjenstbarhetstillstånd förskrifver sig från
en vida nyare tid. Den vilda typen för detta djur,
känd under namnet onager eller vildåsna, lefver ännu
i de asiatiska öknarne.
Den från detta eldiga och kraftfulla djur härstammande
tama åsnan, som betydligt vanslägtats från sina
fria stamföräldrar, är i allmänhet till färgen
gråblack eller silfvergrå, med en blandning af mörka
fläckar. Nästan alltid har hon en längs ryggen löpande
svart rand samt en tvärrand öfver bogen. Öronen äro
ganska långa, svansen är blott i spetsen bevuxen med
långa hår.
Jemför man åsnan med hästen i afseende på
gestalt och utseende, så finner man strax,
att hufvudet hos åsnan är större i förhållande
till kroppen, att öronen äro vida mer förlängda,
panna och tinningar försedda med längre hår,
ögonen mindre framträdande,
öfverläppen mera spetsig och, så att säga, hängande;
halsen tjockare, manken mindre upphöjd och bringan
smalare. Ryggen är konvex, benkotorna äro
framträdande, höfterna högre än manken, länden platt,
och svansen saknar tagelbeklädnad ända till två
tredjedelar af sin längd.
Den tama åsnan.
Detta stora hufvud, denna panna och dessa tinningar,
betäckta med
tjockt hår, denna mot spetsen vidgade nos och dessa
långa öron gifva åsnan en fysionomi, som är ganska
olik hästens. Och hvilken skilnad i hållning! Om
man tillägger, att hästen har ett starkt och stolt
gnäggande, då deremot åsnans läte är ett förfärligt
missljudande skri, skulle man vara frestad att anse
detta djur som en förhatlig varelse. Emellertid
förtjenar det dock att betraktas med aktning. Man
måste besinna, att åsnan i sjelfva verket ej är någon
vanslägtad häst, utan bildar ett särskilt slägte
i zoologien. Man må komma ihåg, att hon har sin
egendomliga individualitet, och man bör bedöma henne
utan jemförelse. Man skall då finna, att hon besitter
alla de egenskaper, som tillhöra hennes natur.
Medan hästen är full af stolthet, häftighet och hetta,
är åsnan mild, ödmjuk och tålig. Hon fördrager med
undergifvenhet den skändligaste behandling. Ganska
tarflig, åtnöjer hon sig med de mest förtorkade
plantor, som de öfriga djuren
qvarlemna. Den uttröskade halmen är för henne en
läckerhet. En ringa qvantitet vatten är henne nog;
men hon vill hafva det rent och klart. Hon vältrar
sig icke, såsom hästen, i smuts eller vatten; men
som man ofta glömmer att rykta henne, ersätter
hon detta genom att rulla sig på fältet, i tistlar
och i gröngräset. Ganska ofta företager hon denna
till hennes toalett hörande operation, utan att
mycket bekymra sig om den börda, som hon möjligen
för tillfället bär. Åsnan har goda ögon, utmärkt
luktsinne och särdeles fin hörsel. Belastar man
henne för mycket, så röjer hon det derigenom, att
hon böjer hufvudet nedåt och sänker öronen. Om man
misshandlar henne, så öppnar hon munnen och drager
läpparne tillbaka på ett vidrigt sätt, – något, som
gifver henne ett spefullt och försmädligt utseende.
Åsnan går, trafvar och galopperar liksom hästen; men
alla hennes rörelser äro små och trögare. Hon sofver
mindre än hästen, och hon lägger sig ej för att sofva,
utom då hon är uttröttad.
Åsnan fattar snart en uppriktig tillgifvenhet för
menniskor. Hon igenkänner sin herre på långt afstånd,
skiljer honom från hvarje annan person och röjer sin
glädje, då han nalkas henne. Hon återfinner ganska väl
det ställe, hvarest hon har sitt hem, och de vägar,
hon passerat. Medan hon är ung roar hon genom sin
glädtighet, sin vighet och lediga hållning;
men åldren och usel behandling göra henne dyster,
trög, oläraktig och halsstarrig.
Åsnan är bland alla djur det, som, i förhållande
till sin storlek, kan bära den största tyngd. Också
begagnas hon i södra Europa allmänt som lastdjur. Som
det der kostar nästan ingenting att underhålla henne
och alldenstund hon fordrar ringa vård, så blifver
hon till stor nytta för landtmannen, särdeles i
bergstrakterna. Så väl upp- som utför höjderna går hon
med säkra steg. Hon är de mindre landtegendomarnes
häst; hon är den fattiges tarfliga och tillgifna
arbetsbiträde. I trakter, hvarest jordmånen är lätt,
spänner man åsnan till och med för plogen.
Detta djur öfverträffar hästen i energi, det är honom
öfverlägset i uthållighet vid arbetet. Hvarföre har
då åsnan, som röjer en sådan tillgifvenhet, denna
den svages vän och tjenare, denna den fattiges häst,
blifvit så utropad för en ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0360.html
