Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson. (Forts. fr. 10:de häftet, sid. 319.) - En sommarutflykt. II. Frövi. K. T-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstupa utför trappan, emedan bruden, enligt hvad han
sedan påstod, tog denna i hela dess längd i två steg.
»Ändtligen dagas det», sade länsmannen halfhögt, då
dagens drottning vid sidan af fanjunkaren inträdde i salen.
Prosten stod redan med handboken i hand och
brudgummen i hans närhet. Gubben Lundberg tog sig riktigt bra
ut i dag, der han stod så ny och fin, med stolthet betraktad
af den store »mästaren» från staden, och med knappast ett
grått strå i det mörka håret. Ja, han såg riktigt »rar» ut;
och i samma ögonblick som bruden nu fick ögonen på honom,
slet hon sig genast lös från sin ledsagares arm och rusade,
utan att se till höger eller venster, fram till sin blifvande
make, fattade honom om halsen och kysste honom häftigt;
dock icke mer än en gång, ehuru hon hade haft god lust
dertill, ty hennes äldre broder fattade henne genast i armen
och bragte henne sålunda till någorlunda sans igen, så att hon
lemnade sitt offer och i stället tafatt helsade de församlade.
Nu börjades vigseln. När de båda kontrahenterna skulle
afgifva sitt löfte, verkställdes detta af brudgummen med helt
låg röst, men deremot med så mycket högljuddare af bruden.
När hon uttalade de orden: »Jag Charlotte Svanbom tager
dig Carl Olof Lundberg till min äkta make o. s. v.», gjorde
hon detta med ett sådant eftertryck och en så löjlig gest med
handen, att hela bröllopsskaran dervid höll på att utbrista i skratt.
Icke blott den finkänslige prosten, utan äfven brudgummen,
var under hela ceremonien högst besvärad af brudens
beteende, och när akten var slut, skyndade derföre den
sednare att vända sig ifrån henne, för den händelse hon ännu en
gång skulle vilja i hela allmänhetens åsyn öfverhopa honom
med sina ömhetsbetygelser.
Det såg också verkligen ut, som om hon hade ämnat göra detta; men då
hon fann, att hinder mötte, rusade hon i stället fram och fattade hans
arm samt utropade, i det hon hårdt tryckte denna intill sig:
»Nu är du min, Lundberg!»
Brudgummen mottog detta känsloutbrott med mycket lugn,
men önskade inom sig, att hans »skatt», åtminstone för
tillfället, varit så långt borta, som pepparn växer, enär han allt
för väl märkte, huru större delen af bröllopsgästerna borta
vid fönstren stodo och skrattade i mjugg åt henne.
Men nu kringburos förfriskningar.
Man bildade här och der i salen små grupper, allt efter
som sympati eller beräkning drog den ene till den andre, och
så blef der en rätt liflig stämning i laget.
Prosten samspråkade en stund med löjtnant Lejonhjerta
om Stockholm och hans vistande der.
»Har du nu alldeles slutat din kurs vid Marieberg, kära
Carl?» frågade han.
»Ja, det har jag, och jag kan nu berätta farbror, att jag
just med gårdagens post fått den glada underrättelsen, att jag
i nästa vecka kommer ur underlöjtnantsgraden och att jag till
hösten kan blifva antagen till informationsofficer vid Marieberg.»
»Åh, det låter höra sig – lycka till, min unge vän, det
riktigt gläder mig!» sade prosten och klappade den
förhoppningsfulle unge mannen vänligt på axeln.
På något afstånd från dessa två såg man länsmannen stå
inbegripen i samtal med en af de mest framstående
bondgubbarne. Här talades det om årsväxten, om kreaturspriserna
och skatterna med mera sådant, som kunde intressera »kära
far», hvilken kommissarien tycktes vara särdeles mån om att vinna.
»Det är riktigt trefligt att få språka med så der klokt
folk», sade han till gubben; »jag tycker, vi kunde oftare
träffas. Kom till mig, om det är något, som fader Lars
behöfver hafva uträttadt – jag skall visst inte vara obillig i
mina pretentioner.»
Till en annan af sockenborna, också en danneman, sade
han halfhviskande så här:
»Oss emellan sagdt, tycker jag, att fader Nils lika gerna
kunde taga mig till hjelpreda, som sektern. Han är nog i
och för sig en bra karl, men fader Nils ser sjelf, hurudan
hustru han fått, och en sådan vänder bara upp och ned på
hela huset.»
Sekter Lundberg satt emellertid borta i ett soffhörn hos
bruden, som högst ogerna ville släppa honom ifrån sig; men
när han från sin vrå observerade, huru länsmannen så der
gick ikring och tydligen sökte ställa sig in hos hans egna
»gubbar», slet han sig slutligen lös och gick att sjelf bevaka
sina fördelar.
Bruden lemnade äfven strax derpå sin plats och gick bort
till flickorna, som för tillfället slagit sig ned i en annan del
af salen, der de unga bodlejonen visade sig charmanta, pratande
om väder och vind, om kaffepriser och baler, om ångbåtsresor
och sidentyger m. m., »som ej så noga kan specificeras».
Två af de unga damerna i sällskapet tillhörde ej för tillfället
denna krets, och dessa voro länsmannens Karin och Hanna Haborg,
med hvilka assessor Lejonhjerta och magister Nådenson gifvit
sig i tal. De båda flickorna visade sig mycket intresserade af
hvad herrarne hade att säga; dock såg man emellanåt, huru
än den ena, än den andra af dem lät blicken glida hän till den
plats, der löjtnanten stod. Men nu kom bruden fram till de
andra flickorna, och då hon tyckte dessa ej voro nog lifvade,
sade hon dem följande uppmuntrande ord:
»Var’ inte ledsna, ni, flickor! I dag är det jag, som står
brud, men det blir nog er tur också en gång. – Men vänta
litet! snart kommer musiken, och då skall det blifva annat
leben utaf.»
Några minuter senare anlände mycket riktigt de utlofvade
tonkonstnärerna, ett par hurtiga drängar, af hvilka den ene
spelade fiol och den andre blåste klarinett.
Och nu blef det verkligen annat lif utaf. Både gamla
och unga redde sig till dans, och sjelfva fanjunkaren, som nyss
för klockaren, nämdemannen och kyrkovärden stått och berättat
om åtskilliga sina »bragder», visade sig härvid synnerligen
intresserad, oaktadt det kunde tyckas, att dansen skulle vara
något besvärande för en så pass korpulent person, som han.
Kronan dansades af bruden och Karin fick den.
Derefter spelades det upp en vals, och då blef det riktigt lifligt
i bröllopssalen. Fanjunkaren hade faderligt slutit bruden i sina
armar och svängde i väg med henne, så att golftiljorna sakta
suckade under deras fötter. Han beskref, lik en planet, en
eliptisk bana och styrde i den riktningen regelbundet sin kosa.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
