Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 365 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson. (Forts. fr. 10:de häftet, sid. 319.) - En sommarutflykt. II. Frövi. K. T-n.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han, sväfvade de båda bodherrarne från staden, hvilka
i dag uppträdt som ett par kometer på landsbygdens
himmel, och dessa dansade på ett mera konstmessigt,
men för de oinvigdas ögon mindre reguliert sätt, –
än framåt, än baklänges, allt efter som det bar till
och de kunde med sina damer, Karin och en af hennes
systrar, komma öfverens. Så hände då, att dessa
mer rörliga kroppar plötsligen sammanstötte med de
mer oviga, fanjunkaren och bruden, och det med den
påföljd, att sistnämda par kom alldeles ur sin bana
och föll handlöst till golfvet.

Jernvägsbron öfver Frövi-ån.
(Tillhör art. "En sommarutflykt".)

Någon villervalla uppstod härvid, och då de båda
kavaljererna, som dertill varit vållande, i stället
för att bedja om ursäkt, blott skrattade åt saken,
tog fanjunkaren humör och förklarade, att sådana der
»pepparkadetter», som inte hade lärt sig folkvett,
gerna kunde hålla sig hemma vid disken.

De unga lejonen, som tyckte, att detta gick
deras ära för nära, började häremot opponera sig,
men blefvo snart afbrutna af sin principal, som
skyndade fram och tillhviskade dem, att de skulle
hålla sig stilla. »Kommer ni inte ihåg, att det är
våra kunder?» var ett af de mest bevekande skälen,
han hade att anföra. Den kloke köpmannen begagnade
härvid också tillfället, att förelägga sina biträden,
att de icke borde uppbjuda mamsellerna ensamt, utan
äfven bonddöttrarne, och visa sig vara riktigt artiga
mot både dem och deras mödrar.

»Sådant rikt bondfolk förbrukar mycket kaffe och
socker», erinrade han.

»Ett sådant ’äfventyr’ har jag, min själ, aldrig varit ute för»,
menade fanjunkaren, der han stod och med näsduken slog
dammet af sina kläder.

Men han var icke den ende, som denna afton råkade ut
för äfventyr; äfven adjunkten skulle sådant vederfaras.

Då nämligen en ny vals spelades upp, gick magistern
med så hastiga steg, som hans embetsvärdighet kunde
tillåta, fram till den plats, der unga Hanna satt. Han
ville bjuda upp henne och bugade sig derföre riktigt
sirligt för prostens dotter, men hade ännu icke hunnit
öppna sin mun till ett ord, då plötsligen ett doft
buller hördes på afstånd.

»Åskan! kan det vara åskan som går?» framstammade
Nådenson, som alltid hyste en panisk fruktan för
detta naturfenomen.

»Ja, det tror jag visst, att det är», svarade Hanna.

I samma ögonblick närmade sig Carl Lejonhjerta,
och innan presten ännu kommit sig för att vidare
yttra ett ord, hade den förre bjudit upp Hanna. Strax
derpå ilade de båda barndomsvännerna bort i valsens
ystra lek.

Då musiken åter tystnade, såg man ute på gården
mycket folk samladt, som önskade att få se bruden. I
anledning häraf slogos salsdörrarne på vid gafvel,
och hopen strömmade in i
förstugan, ja en del ända in i bröllopssalen. Vid
detta tillfälle passade också kommissariens »Fylax»
på och trängde sig in, men blef genast observerad
och af husbonden sjelf åter utvisad.

Medan detta pågick och gästerna dels åsågo länsmannens
jagt efter hunden, dels hade sin uppmärksamhet
fästad vid folket och brudparet, smögo kommissariens
begge söner oförmärkt ikring och drucko ur alla de
halftömda glas de i hast kunde öfverkomma, hvarefter
de, belåtna med att äfven i sin mån hafva verkat
något, åter blandade sig i hopen.

Hanna hade efter valsens slut gått in i ett af
smårummen, för att läska sig med ett glas limonad, och
befann sig der för några ögonblick helt allena. Det är
ej så alldeles afgjordt, om vår unge löjtnant af detta
skäl eller blott en ren slump också kom att begifva
sig dit in; nog af – just som Hanna der skulle slå sig
ned i en emma, stod den glade martissonen vid hennes
sida. En lätt rodnad öfverfor härvid hennes kinder,
men okonstlad som hon var, sprang hon ej på dörren,
som mången annan flicka i hennes ställe skulle hafva
gjort, utan tog med sin limonad plats, der hon ämnat.

»Tack, Hanna, för den här valsen!» sade Carl och
satte sig på en stol, som stod tätt utmed emman. »Jag
har aldrig i mitt lif fått en sådan vals förr.»

Hon slog ned ögonen och rodnade på nytt.

»Mins Hanna, när vi foro öfver Attarpsmon för några
veckor sedan?»

»Ja, det mins jag mycket väl«, svarade hon och ej utan
en viss förlägenhet, då hon i det samma erinrade sig,
att Carl under sagde skogsfärd kysst hennes hand.

»Kommer Hanna ihåg, att jag då sjöng en gammal,
mycket gammal visa?»

»Ja, det har jag heller inte glömt.»

»Nu har jag i stället en alldeles ny sådan», fortfor
Carl och drog ur sin ena handske fram ett litet
hopviket papper; »skulle det roa Hanna att se den?»

»Tackar så mycket!» svarade hon och mottog papperet
ur hans hand. Derefter vek hon upp det och läste följande:

        »Till barndomsvännen.

"Jag mins dig från min barndomstid,
Som om det vore nu,
Som vårens dag, så ren och blid,
Du log emot mig, du.
Hur kunde jag förgäta dig,
Du blomma på min stig!

"Men kom en mulen stund ibland –
Om blott på mig du såg
Och vänligt räckte mig din hand,
Strax ljusnade min håg;
Men mörkt var allt förutan dig,
Du stjerna på min stig!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>