Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sekter Lundbergs bröllop. Novell af Maximilian Axelson. (Forts. och slut fr. sid. 366.)
- Stormen. Anna A.
- Om glaset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»För Gud skull, Carl, gå!» stammade hon.
»Jag vågar inte för Hannas egen skull», hviskade han
tillbaka, »här gick någon i korridoren, och jag var
rädd att man kunde få något att säga.
»Herre Gud, tänk, om pappa skulle komma!»
»Hanna», sade Carl och fattade hennes hand, den hon
ej drog tillbaka, »svara mig uppriktigt på en fråga!»
Något svar hann ej att afgifvas; ty just i detta
ögonblick öppnades dörren åt korridoren.
Då löjtnanten nyss af misstag steg in i Hanna Haborgs
rum, hade detta blifvit observeradt af mamsell
Karin, som strax efter honom smugit sig uppför
trappan. Ögonblickligen sprang hon då in till sina
systrar, hvilka likasom hon stigit upp och klädt sig,
och ropade häftigt till dem:
»Kom, flickor, så gå vi in till den stackars Hanna;
jag hörde, hur hon gret inne i sitt rum – tänk,
hvad hon skall vara förskräckt!»
Medan hon sade detta, tände hon ett ljus och skyndade
derpå genast, i spetsen för de fyra flickorna, till
Hannas kammare.
Deras oförmodade uppträdande der kom Hanna att
uppgifva ett svagt rop. Löjtnanten bibehöll deremot
fullkomligt sin fattning. Men äfven denna skulle för
ett ögonblick rubbas, ty just som han fått se de fem
länsmansdöttrarne, så visade sig äfven strax bakom dem
– prosten Haborg. Han hade återvändt från sockenbudet,
stigit ur vagnen nere vid stallet, som låg ett stycke
ifrån bostaden, och sålunda helt oförmärkt kommit in
i huset, der bruden sjelf öppnat dörren för honom.
»Ack, förlåt!» sade Karin i en söt, men litet
försmädlig ton. »Vi trodde, att du var ensam.»
»Jag visste, att min fästmö var rädd», svarade Carl,
som redan hämtat sig från sin bestörtning, »och
derföre gick jag in att upplysa henne om orsaken till
oväsendet der nere.»
»Fästmö!» utropade alla fem systrarne i korus. »Kors,
det hafva vi inte vetat förut!»
»Nej», svarade prosten, som nu steg in i rummet,
»min dotters och löjtnant Lejonhjertas förlofning
har så nyss försiggått, att vi ännu icke hunnit
eklatera den.»
Dermed gjorde han en artig bugning för Karin och
hennes systrar och gaf dem en blick, som lät dem
förstå, att de borde aflägsna sig.
»Får äran gratulera! .... God natt!» sade mamsell
Karin, något förvirrad, och neg och gick. Sammaledes
gjorde ock de fyra andra flickorna.
*
»En förlofning har här blifvit eklaterad», sade
prosten med djupt allvar, då han befann sig ensam
med de unga, »och det har skett, emedan jag ej kunnat
tillåta, att min dotters goda namn och rykte skulle få
en outplånlig fläck; men förlofningar kunna brytas,
och så kan det äfven blifva fallet med denna, om jag
icke genast får en nöjaktig förklaring öfver edert
sammanträffande i detta rum och vid denna tid.»
En förklaring följde härpå, hvilken måste hafva
ansetts fullt tillfredsställande; ty vid dess slut
lade prosten, helt rörd, de ungas händer tillsamman
och uttalade mildt välsignelsen öfver deras förbund.
Inom ett år efter sekter Lundbergs bröllop voro Hanna
och Carl ett par lyckliga äkta makar.
*
Magister Nådenson blef, ej heller han,
lottlös. Mamsell Karin förbarmade sig öfver
honom och gaf honom hjerta och hand, då han ett
par år efter ofvan beskrifna händelser erhöll en
komministersbeställning. Hon blef en rätt god och
förståndig hustru, som såg väl om sin man och alltid
hade dörrar och fönster så väl stängda nattetid,
att inga inbrottstjufvar, vare sig på två eller fyra
fötter, kommo in i huset.
Hvad slutligen sekter Lundberg beträffar, så må om
honom tilläggas, att han lefde i flera år skäligen
belåten med sin lott. Fanjunkaren och till och med
kommissarien helsade ibland på honom och fingo sig
en »trekarl» och en »tuting», hvarvid frun i huset
icke höll sig för god att sjelf vara med och klinga
med dem. När fanjunkaren då ibland kom att tala om
sina »bragder», anmärkte sektern ofta litet spetsigt:
»Den bästa bragden af alla var väl ändå den, då kära
bror gick med värjan emot Fylax.»
Då teg fanjunkarn alltid för en stund; men vänskapen
var derför icke störd.
Stormen.
På bergets krönta hjessa vill jag stå,
När öfver jorden i det höga blå
Du spänner vingar.
Mitt öga lyster se, hur väldig ek
Sin hjessa böjer för din jättelek
Och huru grusets strån till dans du tvingar.
När molnens härar du på flykten slår,
När vid din stämma hela skogen får
En samfäld vilja;
När vågorna omkring de vilda skär
Att storma himlen du för ro skull lär,
Kan från den synen ej min blick jag skilja.
Det liksom manar hjertat till en sång,
Att se det stora gå sin egen gång,
Trots allt det lilla,
Se, hur det för mot mörkrets härar krig,
Se, hur det böjer allt, blott icke sig,
Förr’n högre makter bjuda det: var stilla!
Ja, storm, när tröttad af din långa färd
I ljus du hvilar öfver samma verld,
Du for att rena;
Då vill jag stå i solsken på min höjd
Och känna hjertat vidgas af en fröjd,
Förstådd af stormbeslägtad själ allena.
Anna A.
Om glaset.
I våra nu varande kulturförhållanden kunna vi icke
göra oss någon föreställning om, hvilken väg både
den andliga och materiella utvecklingen skulle hafva
gått, icke blott hos oss, utan äfven hos alla bildade
folk på jorden, i fall glaset icke hade blifvit
uppfunnet. Ej nog dermed, att vi skulle hafva varit
tvungna umbära alla de husgerådssaker, hvilkas
åstadkommande i de mest ändamålsenliga former endast
genom glaset möjliggjorts, utan – och det hade varit
vida vigtigare – ett rikt fält för erfarenhetsrön, för
vetenskapliga, konstnärliga och tekniska resultater,
till hvilkas ernående glaset blifvit ett medel, skulle
alls icke hafva existerat för oss. Och om vi i okunnighet
om dessa förhållanden också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0375.html
