Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 372 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om glaset.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

icke hade känt bristen, så skulle den samma dock
säkerligen varit så betydande, att vi kunna påstå,
det uppfinningen af glaset utgör ett af de vigtigaste
kulturmomenterna.

Hvad vore vårt välbefinnande och vår industri utan
de tusende och åter tusende glassaker och glaskärl,
som vi använda för oräkneliga behof? Man torde kunna
påstå, att naturvetenskaperna, kemi, fysik, astronomi,
optik o. s. v., icke skulle hafva uppnått någon
anmärkningsvärd utveckling, om vi icke ägt detta
mångsidiga experimentmedel, och att ståndpunkten
för vår andliga bildning i brist på detta oskattbara
material skulle hafva varit oändligt lägre.

Hvad är då egentligen glaset?

Glasmassan är just ingenting annat, än ett
kiselsyrligt salt, men icke af bestämd kemisk
formel, utan af mycket vexlande sammansättning;
och deraf kommer det sig också, att glaset bildar en
oregelbunden massa, utan bemödande att kristallisera
sig. Dessutom utmärker det sig genom en egendomlig
glans och sättet för dess beredning, som alltid
sker på smältningsväg. Till dess huvudbeståndsdelar
höra kiseljord, alkalier, alkaliska jordarter och
metalloxider; men de ömsesidiga mängdförhållandena deraf måste, i fall en
massa med glasartade egenskaper skall framställas,
röra sig inom vissa gränser, ehuruväl derutöfver
ännu fortfarande existerar kemisk frändskap och
föreningsförmåga, och ett verkligt glas uppkommer
blott då, när en dubbelförening af kiselsyrligt alkali
och en kiselsyrlig jordart kan bildas.

Smälter man kisel tillsammans med en större qvantitet
alkali, än som erfordras till glasbildning, så
erhåller man en massa, som antingen af sig sjelf
blifver fuktig i luften och slutligen öfvergår till
ett gelé, eller som åtminstone, då mindre alkali
användts, i pulveriseradt tillstånd låter upplösa
sig i kokande vatten. Den förra formen bildar den så
kallade kiselfuktigheten, som man länge framställt
i laboratorier, för att deraf på beqvämaste sätt
förskaffa sig nyfälld kiseljord; ett prof af den
andra lemnar det så kallade vattenglaset, som användes
för åtskilliga tekniska ändamål, då det, uppstruket
i tunna lager på trä och andra kroppar, torkar och
öfverdrager dessa med en hård, glasartad betäckning.



I betraktande af glasindustriens höga ålder kan man
ej undra deröfver, att vi icke äga någon kännedom om
dess utvecklingsgång och glasets första uppfinnare. Plinius
omtalar, att ett skepp med nitrum (derunder bör kanske
förstås soda, icke salpeter, om också denna nu bär
detta namn) hade vid stormigt väder blifvit drifvet på
kusten i närheten af floden Beli mynning. Skeppsfolket
hade, för att koka sin mat, då de på stranden blott
funno sand, men inga stenar, lagt några saltklumpar
på sanden och derpå satt sin kittel; då hade der,
sedan de slutat sin måltid, till deras förvåning
funnits ett genomskinligt glas på sanden, och de
intelligenta sjömännen hade förstått att med framgång
tillgodogöra denna upptäckt. Änskönt man visserligen
icke kan hålla denna berättelse för bokstafligen
sann, emedan den hetta, som kunde utveckla sig under
de angifna omständigheterna, på långt när icke är
nog stark att åstadkomma en förglasning, så får man
dock antaga, att de första glasflusserna voro alster
af slumpen. Stället för deras ursprung bör ganska
sannolikt sökas i kustländerna vid östra delen
af Medelhafvet, ty de här boende folken, egypter,
fenicier m. fl., drefvo sedan äldsta tider vissa
industrigrenar, i synnerhet krukmakarearbete och
metallhandtering, hvilka med anledning af den dervid
förekommande höga värmegraden nästan nödvändigt
måste hafva ledt till glasets upptäckt. Dertill
voro de nödvändiga beståndsdelarne, sand och natron,
dem nära till hands, ty äfven det sednare är en
i dessa länder ofta förekommande naturprodukt.

Det är icke alldeles afgjordt, huruvida fenicierna,
i enlighet med det allmänna antagandet, under den
första tiden voro de enda glasfabrikanterna, eller
om de blott, såsom rörliga köpmän, företrädesvis
hade bemäktigat sig handeln med denna vara; ty
äfven egypterna voro sedan gamla tider förtrogna
med beredningen af hvitt och färgadt glas, med
slipningen och förgyllningen deraf, som bevisas
af de prydnadssaker af glas, hvilka finnas i deras
gamla grafhvalf. Dessa glasvaror äro alla färgade
och ogenomskinliga, i synnerhet förekomma ofta
blåa glassaker, äfvensom gröna i olika nyanser,
ja äfven gult, rödt, brunt, hvitt, svart; sällan
ametiströdt. Af åtskilliga fakta är det sannolikt,
att glas tillverkades redan 1600 år f. Kr. Hieroglyfer
på gamla skarabeer och glasperlor skulle, i fall
de angifva namnen på samtidigt lefvande monarker,
tillförsäkra konsten att tillverka glas denna
höga ålder; och de bekanta afbildningarne af
glasblåsare, som finnas i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>