- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
379

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julaftonen. Berättelse af Marie Sophie Schwartz. - Allmännyttigt. - - Återställande af rökta köttvaror, som redan börjat lukta.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

henne för hennes oförskämdhet i tal om sin
husbonde. Nils lade åter handen på dörrvredet, men
utan att öppna, ty huspigan yttrade med ett gapskratt:

»Förarga dig icke, du, Brita! Det kommer nog den
dag, då gamle majoren får äta upp den soppa, han
kokat. Kan jag hjelpa till, så skall det ske med lust
och gamman.»

De båda pigorna skrattade som bäst, då majoren
öppnade dörren.

»Hvar är majorskan?» frågade han med dundrande stämma.

Brita vände sig till spiseln och började ifrigt röra
i gröten. Lina svarade:

»Jag skall genast springa efter henne.»

Hon var redan vid dörren, som ledde ut till förstugan.

»Stanna!» röt majoren. »Jag har ej befallt dig att
hämta min fru; jag vill endast veta, hvar hon är.»

»Det får jag icke säga», svarade Lina.

Ett ögonblick fattades majoren af en så häftig vrede,
att han fann det rådligast tiga.

Hvad ville det säga, att hans nittonåriga hustru
på julaftonen lemnade sitt hem och gick på besök,
som hon önskade att mannen icke skulle lära känna?

Man hade måst vara en till sina seder och sitt
lefnadssätt mera oförvitlig person, än majoren, för
att icke fattas af mindre behagliga misstankar. Genom
hans hufvud foro hågkomsten af, att han öfverlemnat
Emilia åt ensamheten och ledsnaden, att han
dömt hennes ungdom att tyna bort utan kärlek och
glädje. Han, en gammal karl, hängaf sig åt nöjena,
men hon, det unga barnet, beröfvades allt, som kunde
fröjda hennes hjerta. Sedan han lyckats i någon mån
qväfva sina upprörda känslor, yttrade han:

»Du är förbjuden att säga mig, hvar majorskan är. Jag
skall följa dig till henne.»

Lina tvekade, men då han förnyat befallningen, lydde hon.

Under vägen till Lovisas boning var majoren ett
rof för de mest plågsamma tvifvel. Var han förrådd?
Och om han var det, hvem skulle han i första rummet
anklaga – om icke sig sjelf?

Ljuset från Lovisas fönster kastade ett ovanligt
sken ut på gården, så att den icke hade samma mörka
utseende, som då Emilia passerade den.

Lina förde majoren fram till dörren, men då hon ville
bulta hejdade han henne med ett tecken, att hon skulle
aflägsna sig.

Nils måste först hafva reda på, hvilka som funnos inom
denna dörr, innan han steg öfver dess tröskel. Han
närmade sig fönstret.

Ingen rullgardin skyddade det torftiga boningsrummet
för nyfikna blickar, och Nils såg nu med förvåning
en eländig bostad, så olik hans egen, som natten är
olik dagen.

På bädden låg en blek qvinna och ett spändt
barn. Framför brasan satt hans unga, vackra hustru
och läste ur en bok. Hans öron uppfångade ljudet af
hennes röst. Vid hennes fötter hade en tvåårig flicka
slagit sig ned, njutande af värmen och en julkaka,
som hon med förnöjelse förtärde.

Taflan gjorde ett oförgätligt intryck på den
verldsligt sinnade mannen. Han, som hela sitt
lif lefvat endast för att tillfredsställa sina
njutningsbegär, som aldrig afstått det minsta för en
annans välbefinnande, stod nu der och betraktade sin
försummade hustru, som var sysselsatt med att trösta
den olyckliga och bedröfvade.

Hennes nedböjda hufvud och milda ansigte hade en
prägel af stor undergifvenhet.

Aldrig hade hon förefallit honom så intagande, som
nu. Han tänkte ovilkorligen på, huru man i andra
familjer firade denna afton, och der satt hon, som
tillfört honom hans nuvarande rikedom, i den fattigas
koja, utan annan glädje än den, hennes barmhertighet
skänkte hennes hjerta. Hon hade gått från sitt eget
hem, troligen derför, att hon kände sig mindre ensam
i detta kyffe, än der.

Klar stod hans skuld till den unga makan för hans
inre, och med ångerfullt hjerta lade han handen på
låset, för att öppna dörren. Någon kom in på gården.

Majoren öppnade hastigt dörren och steg in. Emilia
såg upp, och då hon varseblef sin man, reste hon sig
från pallen, men blef stående med nedsänkta ögon
och rodnande kinder, liksom hon blifvit oangenämt
öfverraskad.

»Jag har kommit, för att hämta dig, Emilia», utlät
sig majoren med mild röst.

Emilia såg upp. De båda makarnes ögon möttes. Hvad
uttryck låg väl i mannens? Ett leende gled öfver
Emilias drag, då hon svarade:

»Jag är genast redo att följa dig, blott Lovisas
grannqvinna kommer och stannar hos henne. Jag vill
ej lemna den stackarn allena; ensamheten ger näring
åt sorgen.»

»Har du redan förvärfvat dig den erfarenheten?»
frågade majoren och slöt hustruns hand i sin.

Dörren öppnades åter och en äldre qvinna steg in. Hon
såg modfälld, frusen och hungrig ut. Det var Lovisas
granne, som återvände hem, utan att hafva kunnat
skaffa sig något till lifsuppehälle under den
stundande helgen.

Emilia talade tyst med henne, och resultatet blef,
att qvinnan stannade hos Lovisa. Emilia skulle i
utbyte förse äfven henne med ved och hvad hon för
tillfället behöfde.

Emilia aflägsnade sig, ledsagad af de båda enkornas
uppriktigaste välsignelser.

*



Tigande tillryggalade makarne vägen till hemmet. När
de befunno sig i den vackra salongen, stannade majoren
framför Emilia, sägande:

»Jag har icke köpt någon julklapp åt dig, Emilia;
men jag äger ändock något att nu nedlägga för dina
fötter: det är min ånger öfver det förflutna och min
nyvaknade kärlek, som skall underlätta mitt beslut
att hädanefter blifva – hvad jag icke varit – en öm
och huld make.»

Emilia lade armarne om hans hals. Han hade gifvit
henne den bästa julgåfva, hon kunde erhålla.

När de båda makarne senare superade tillsammans,
kände sig Emilia lyckligare än någonsin. Det var en
röst inom henne, som sade, att hon kunde tro på sin
mans ord.

Majoren ändrade verkligen uppförande, men omvändelsen
skedde icke med ens. De gamla vanorna hade fått för
stor makt med honom, och derföre hände det också, att
han en och annan afton glömde sig ute; men Emilia satt
icke mera och gret i sin ensamhet – hon besökte sina
fattiga och återvände från dem, nöjd och tacksam mot
Gud för allt det goda, som blifvit henne beskärdt. Hon
var nu säker på, att mannen, efter de små utflykterna,
skulle återvända till henne ömmare och kärleksfullare
än förut. Han gjorde så också. Efter några års förlopp
hade han lärt sig älska hemlifvet och sin hustru,
så att han förundrade sig öfver, huru han kunnat
föredraga sina kamraters sällskap.

Emilia blef fullkomligt lycklig och Lovisa hennes mest
gynnade favorit. Julbesöket hos den fattiga qvinnan
hade ju tillfört Emilia den lyckan, att blifva älskad
af sin man.


Allmännyttigt.



Återställande af rökta köttvaror, som redan börjat
lukta.
Enligt »nyaste uppfinningar» aflägsnar man påbörjande
förruttnelse hos rökta köttvaror derigenom, att man väl
tvättar hvarje stycke i friskt vatten, derefter doppar det i
rå trä-ättika, lägger det i en träså och pågjuter så mycket
trä-ättika, att det öfra lagret af köttvarorna är till en tums
höjd betäckt af trä-ättikan. Efter åtta dagars förlopp tagas
köttvarorna ur såen, hvarje enskilt stycke sköljes med friskt
vatten och torkas i luften uti skuggan. Den skämda smaken
har derigenom fullkomligt försvunnit, köttet har åter en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free