Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda rynka, med ögon blänkande långt mer af solen
än af månen, och med ett par läppar, så röda, att
de bestämdt aldrig bleknat under en nervryckning
... det är en singulier enkling! Jag afskyr denne
hädiske man, innan han ännu öppnat sin mun – och jag,
som icke fann mig nog sörjande ... O, min ädle Julius,
du ser skilnaden!»
De ofvanstående tankarne hade genomflugit Matildas
hufvud, under det hon med högtidlig långsamhet
drog igen dörren och med högtidligt långsamma steg
passerade till midten af det ganska stora rummet,
der herr Robert Kennedy mötte och med en djup bugning
helsade sin okända svägerska, hvilken, förstås, han
dock något så när fullständigt kände genom Ingeborg,
som med en vacker sanningskärlek ej beröfvat den
unga frun hennes bländande egenskaper, men också icke
hållit på tadlet.
»Här, min lilla svägerska», sade Minny, »ser du vår
stackars Ingeborgs förträfflige man – du, gode Robert,
får göra bekantskap med min älskade brors tillbedda
hustru. Jag lemnar er nu på egen hand.» Minny nickade
med en persvaderande min mot ett par fåtöljer vid
divansbordet, hvarefter hon gick sin väg.
Under första ögonblicken, sedan man tagit plats,
verkade rörelsen hos begge de unga personerna,
att de iakttogo tystnad. Den bröts dock snart af
herr Kennedy, en tjugonioårig man, en kraftfull
natur till både kropp och själ, med en viss solid
värdighet och en resning på det välbildade hufvudet,
som tycktes antyda, att han icke hade någon frändskap
med drömmeri eller melankoli. Hans stora stålgrå
ögon blickade rakt fram på den unga enkan, i det
han utan all förlägenhet yttrade:
»Bästa Matilda –
får jag ej säga så – det grep mig en längtan att
besöka dig, för att höra efter, om du på något sätt
behöfde mitt biträde i affärsväg. Vi äro slägtingar,
och ehuru nya bekantskaper för hvarandra, ber jag
dig disponera öfver min ringa förmåga!»
Det är omöjligt att skildra Matildas bestörtning vid
ett dylikt tal. Affärer ... var då denne man totalt
utan hjerta! Såg han ej hennes dödliga sorgbundenhet,
och mindes han icke ens, att han ägt en hustru, ett
barn? Och denna näsvisa förtrolighet: »bästa Matilda»
och »du»! Han borde väl aldrig sagt annat än »min
svägerska» ... Nå, han skall blifva tuktad!
Och så hette det, i det hon med en lång, matt blick
betraktade den så djerfve, rättframme mannen: »Min
svåger, förlåt, att jag ännu icke ens kommit ihåg,
att ett sådant ord, som ordet affärer, existerar! Mitt
lif är sedan tre månader likt en ständigt tröttande
natt ... Men kanske rör detta besök någon fråga
i arfsangelägenheter? Salig Ingeborgs lilla barn
öfverlefde henne ju.»
Herr Kennedy blef hvarken röd eller blek vid dessa
bittra ord. Han syntes icke ens förvånad och gaf
ingen vigt åt sin ton, då han svarade: »Jag hör,
att jag talar med ett fruntimmer, som midt under
själens nedtryckning ändå har bättre reda på vissa
vigtiga förhållanden, än mången dam, hvars sinne är
alldeles fritt. Det var dock icke någon arfsfråga för
min del, jag hade i tankarne, och rätta orsaken till
min erbjudna tjenst är ... men kanhända bör jag icke
nämna den.»
Matilda kände sig på tvåfaldigt sätt kufvad,
först genom den allvarliga tillrättavisning,
hon erhållit för sin opassande sarkasm, och sedan
genom den alldeles förvånande mjuka och milda ton,
hvaruti de sista orden uttalats.
»Hvad menar Robert?» sade hon sakta.
»Jo, min svägerska, jag menar,
att din ömsinte make, den hederlige Julius, i
hvart bref skref till mig: ’I fall jag dör tidigt,
så blif en sann bror för min Matilda!’»
Nu var det förbi med resten af den studerade kölden
i den stackars unga qvinnans väsende: hon kunde ej
återhålla sina tårar. Julius hade således ständigt
tänkt sig henne i den belägenhet, hvari hon nu var,
och velat gifva henne ett stöd. Hon räckte sin hand
åt Robert, som sakta tryckte den, i det han tillade:
»Jag skulle säkert hafva kommit förr, om icke ...»
I fall Matilda i detta ögonblick varit mäktig att
reflektera, borde hon hafva förnummit en dallring i
de två sista orden.
Han steg upp och gjorde ett slag omkring rummet, för
att, såsom Matilda trodde, lemna henne sjelf tid att
hämta sig. Snart fattades hon likväl af en annan idé,
då hon såg Robert blifva stående orörlig vid pianot.
»Hvad är det då han betraktar?» tänkte hon. Matilda
kunde ej ana, att Minny samma förmiddag nedtagit
från sin brors rum ett högst likt porträtt af
Ingeborg. Minny hade märkt, att Matilda led af att se
det. Derföre ärnade hon transportera den kära bilden
till sin egen kammare, men af en händelse uppehållen,
hade hon lagt ifrån sig den på pianot.
»Robert!» återtog Matilda, kallande honom
tillbaka. Men nu syntes verkligen en blekhet på hans
ansigte, ett sväfvande uttryck i ögonen ... »Min
gud, han sörjer henne ändå, fastän han försmår
att visa det» ... Derefter tillade hon högt:
»Jag tror ej, min gode svåger, att vi böra
förlänga vår sammanvaro i dag, men kom tillbaka
i morgon emellan två och tre och tag en stackars
fruntimmers-middag med mig och Minny, så få vi
närmare förklara oss!»
Robert fattade sin hatt, bugade sig och med ett
hvarken varmt eller kallt: »Tack, jag skall
komma!» lemnade han rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
