Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han för all del måtte ursäkta afbrottet, möttes från
hans sida af ett fullkomligt lugnande småleende.
»Låt oss flytta bordet ned till andra ändan af
rummet!» sade han till jungfrun, som stod der lika
häpen öfver frun, som den främmande, hvilken icke
lät sig bekomma ... Sedan detta arrangemang skett,
gick han tillbaka till öfra ändan af salen, bjöd
Matilda armen, i det han såg på henne med en vänlig,
men fast blick, och sade helt mildt: »Se så, min
goda svägerska, nu skall du visa mig, att du ej på
allvar ångrat din middagsbjudning! Hvad som hände dig,
var en naturlig följd af dina nervers försvagning.»
Matilda blygdes obeskrifligt öfver, att hon ej haft
någon skymt af välde öfver sig, men hon blygdes
ännu mer öfver, att någon vågat taga sig denna ton
mot henne. Hon medgaf likväl för sig sjelf, att hon
kunnat få blygas ändå mera, i fall Robert visat sig
kall och besvärad eller rent af gått.
Då man efter måltiden återkommit till förmaket och
druckit kaffe, allt under det Matilda lefde i en dröm
af häpnad, sade hennes svåger utan alla förberedelser:
»Nu, min bästa Matilda, hoppas jag få tala några ord
med dig i affärsväg?»
»Derom får Robert tala med de personer, som hafva
mina angelägenheter om hand! Ingen kan väl begära,
att jag skall hafva sinne för sådant.»
»Och hvarför icke det?»
»Jag tror icke, att fruntimmer äro särdeles hemma i
dylika saker.»
»Det skulle vara högst beklagansvärdt för dem»,
svarade herr Kennedy i en ganska allvarsam ton,
»om de genom liknöjdhet vårdslösade sina fördelar,
och jag tror icke, att något förståndigt fruntimmer
kan tillåta sig detta.»
»Min Gud – en enka ... hvad skulle väl hon bry sig om?»
»Gör du mig denna fråga på allvar, bästa Matilda?»
»Naturligtvis.»
»Nå väl, som jag försmår att tala annat, än hvad jag
tänker, säger jag öppet, att en enka mer än andra
qrinnor är skyldig att erinra sig, det hon framför
allt är en förnuftig varelse och att, hennes sorg
må vara huru djup som helst, hon dock har pligter
som menniska, och en bland de första synes mig
vara, att hon hedrar sin makes minne genom att ej
låta den förmögenhet, han lemnat efter åt henne,
förspillas. Derigenom beröfvar hon sig icke blott
lyckan att göra ett eller annat godt verk i hans
namn, utan hon torde äfven genom denna missförstådda
gärd af sorg slutligen komma i en belägenhet, som
fordrar fulla användandet af de krafter, hvilka hon
så likgiltigt låter bortdomna.»
Under det han så talade till sin unga svägerska, höll
han sin blick så stadigt fästad på henne, att hon
nästan liksom sjönk tillsammans vid den outhärdliga
glansen från de stålgrå ögonen. Hon ville sträfva
emot detta välde, hon ville afbryta honom, hon ville
framför allt tillsluta sina öron för ljudet af denna
så välklingande, men »grufligt» allvarsamma röst,
men hvad helst hon än ville, kunde hon blott betrakta
honom och tiga.
»Nå, goda Matilda, se då icke så ängslig ut! Jag
förstår väl», återtog han med ett leende,
så behagligt, att det upplyste hela ansigtet,
»att Julius icke talade detta språk med sin ’lilla
sångfågel’. Det var derföre han belastade mig med
ansvaret att vara dig ett stöd. Men du finner mig
troligen endast djerf?»
»Framför allt», sade Matilda sakta, »tror jag, att
allt, hvad jag fått höra, varit öfverflödigt.»
»Öfverflödigt – på hvilken grund då?»
»På den, att mina tillgångar äro alldeles säkra. Man
har sagt mig, att Julius lemnat mycken förmögenhet
efter sig och att jag icke behöfver bry mig om det
allra minsta, innan allt blir utredt, hvilket dock
icke kan gå fort.»
»Det skulle jag också tro ... Men hvad som nu
erfordras, är en fullmakt af dig, bästa Matilda, som
berättigar mig att, enligt din aflidne mans önskan,
göra en undersökning om affärerna. Jag försäkrar dig,
att det icke är tomma ord, då jag säger, att det är
nödvändigt.»
»Men», invände Matilda, »det skulle ju se ut, som
om jag misstrodde de herrar, åt hvilka utredningen
blifvit anförtrodd.»
»Jag är bekymrad», svarade han, utan tvifvel med
beräkning, »öfver, att jag icke i dig träffar en
qvinna, som vill fatta eller ingå i ett allvarligt
resonemang. Det finns enfaldigt folk, som ler åt,
att qvinnan skall veta något mer än att göra sig
behaglig och sköta sitt hus och sin lilla verld, men
det finns hundra tillfällen, då man snarare skulle
känna sig frestad att le åt hennes eget pjåkiga begär
att fasthålla sig vid sin omyndighet.»
Matilda kände sig uppryckt. En blixt, icke från
den bortskämda sångfågeln, utan från en harmsen
och förolämpad själ, bröt fram från hennes sköna,
nu ändtligen strålande ögon.
»Var god och gå icke längre!» sade hon. »Det är sant
att jag alltid varit en smekad och förklemad varelse,
men det berättigar dock ingen att anse mig för ett
fullkomligt pjåk ... Gå efter papper och skriftyg,
Minny! Jag skall lemna den der fullmakten, eftersom
min salig Julius har begärt, att hans herr svåger
skall belasta sig med omtanke för min skull.»
»Allt detta, min bästa svägerska, talar du i en
uppbrusande rörelse, hvilken här vid lag är af lika
litet gagn, som din förra likgiltighet ... Jag
lemnar dig nu ett par af din mans bref till mig:
det är min pligt att dokumentera mig. Är du efter
deras genomläsning öfvertygad, att jag handlar i
ditt intresse, så skrif fullmakten! Konceptet till
den ligger bredvid brefven. Jag gör under tiden en
promenad och kommer igen till teet.»
»Du kommer igen till ... teet?» stammade
Matilda. »Men jag vet icke ...»
»Saken är den, att jag har endast några dagar att
offra dig och att jag i morgon måste börja min
befattning, så vida den skall komma i fråga. Afslår
du allt slags åtgärd från min sida, så reser jag i
morgon.»
»Men i alla fall ...»
»... behöfver du litet tid att tänka för dig sjelf
... Och derföre farväl så länge, mina damer!»
Och härmed var han borta.
»Minny», utbrast Matilda, »har du hört en sådan
menniska förr? Jag begriper icke, att mina nerver
ännu stå bi!»
»Det bevisar, att de icke äro så klena, som du tror
... Men läs nu, kära Matilda, och förstå för Guds
skull, huru väl Robert vill dig!»
Den lektur, som vår unga enka nu företog, satte
först hennes varmaste känslor i vibration: Julius
stod för hennes ögon såsom den ädlaste varelse,
men slutligen fästade sig också hennes tanke vid
hans allvarligt upprepade förmaning till svågern och
trängde så småningom, liksom den röjt sig väg genom
en labyrint, in i vissa förhållanden, hvilka angingo
ett affärstrassel, som kunde bli ganska farligt,
i fall icke en stadig hand redde det.
»Min gud, hvad jag alltid varit för ett barn!» sade
hon inom sig. »Julius älskade mig också mera som
ett sådant än som ... Ack, min Julius – hvad han
älskade mig!» Matilda ville icke bortrycka bindeln
från sina ögon, denna bindel, som dolde, att hon väl
varit den lilla älskade och smekade sångfågeln, men
ej en tänkande qvinna, till hvilken det för en make
var värdt att tala om så torra och prosaiska ämnen
som de, hvilka angingo de ekonomiska affärerna.
»Jag tror icke», fortfor hon, »att Robert visat
mig någon missaktning med allt det här, men han har
icke något mjukt sätt.» ... Hon började nu studera
formuläret till fullmakten och förvånade sig öfver,
att hon begrep nästan hvarje ord och term, som hon
trott vara för henne så obegripligt som hebreiska.
Då Robert återvände, erhöll han icke blott fullmakten,
utan äfven några ord, som förrådde, att han nu icke
stod så illa till boks, som nyss.
Han dröjde en vecka i staden och lofvade att
vara tillbaka om tre månader, vid hvilken tid ett
sammanträde skulle äga rum med vederbörande i den
affär, för hvilken han egentligen kommit.
»Gud vare lof!» sade Matilda, då han rest. »Jag har
nu åtminstone ett fjerdedels år på mig att nedsjunka
i min tysta sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
