Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju slägtingar, hvilka utan tvifvel skulle undantränga
dem, som han lemnade qvar här. Detta sista borde i
synnerhet glädja henne. Också sade hon sig: »Ja, jag
blir mycket glad, då han väl landat på den der ön,
der man sätter de praktiska förhållandena framför
allt. Hans fars nationalitet har öfvergått på sonen
... Det här angående omständigheten skall Minny ej
få veta om. Det är tid för mig att icke längre vara
något barn.»
*
Andra förmiddagen presenterades af Minny herr
postmästaren John Kerner, och Matilda, som af
hans ytterst ödmjuka bugning och vördnadsfulla
väsende stämdes särdeles väl, emottog honom ytterst
förbindligt. Sedan allt möjligt i ceremoni-stil
blifvit sagdt, antog hon till och med en viss hjertlig
ton, der ett och annat förekom angående ett vänligt
slägtlif.
Det var illa, att den nye tilltänkte slägtingen
genom sin undfallande artighet råkat väcka så för sig
vackra sympatier ... den ena förtroligheten föder
den andra. Fångad af den unga, sköna enkans tjuskraft,
sade han helt oskyldigt i sin egen förtjusning: »Och
var viss, goda hennes nåd, att ingenting för min
och Minnys skull behöfver rubbas! Jag skulle blifva
förtviflad, och säkerligen äfven hon, i fall icke
hennes nåd värdigades att låta allt förblifva så,
som det är, i en boning så dyrbar genom sina minnen.»
Det är omöjligt att beskrifva den förändring, som
föregick hos Matilda. Hon blef alldeles snöhvit, och
hennes ögon stirrade med häpnad på den blifvande
svågern, som stammade: »Jag ber tusen gånger
om förlåtelse, ifall jag sagt något, som ej var
passande! Jag trodde, att hennes nåd kände ... jag
förmodade, att Robert ...» Den unge mannen afbröt
midt i meningen, helt förlägen.
»Minny», sade Matilda med darrande röst, »svara mig
utan omständigheter! Är detta hus icke mitt, det vill
säga, tillhörde det ej min salig man?»
»Goda Matilda», svarade Minny med en viss blyg
fruktan, »som du torde erinra dig, bodde icke min
bror och vi systrar här, när vi först flyttade hit
till staden. Julius ärnade icke belasta sig med något
hus, men då en del af Ingeborgs och mina arfsmedel
blefvo uppsagda, der de stodo, tillrådde Ingeborg vår
bror att nedlägga summan i en fastighet här. Detta
stora, beqväma hus utbjöds vid samma tid till salu,
och Julius inköpte det för dessa penningar. De kunde
ju icke stå säkrare.»
»Således», mumlade Matilda, »har jag bott i Ingeborgs hus!»
Rörelsen var för stark. Hon svimmade.
*
5.
Under väntan.
De tre veckor, som återstodo innan Roberts återkomst,
nalkades sitt slut.
Under denna tid hade Matilda haft flera enskilta
samspråk med de herrar, som voro utredningsmän i
boet. Hon hade blifvit förvissad om den sanning,
som så oförmodadt träffat henne, och hon hade blifvit
förvissad (då hon nu fordrade att få full upplysning),
att hennes salig man, som godtroget lät öfvertala
sig att ingå i många företag, dem han ej sjelf kunde
bedöma, hade satt sin förmögenhet på vådligt spel
genom aktier i ett par grufvor, förutom en annan
affär, som syntes bli lika hotande.
Egendom fanns betydligt nog, så vida den kunde
realiseras, men penningetillgången hade ofantligt
sammansmält, och åratal komme otvifvelaktigt att åtgå,
innan utredning fullt kunde ske, »så framt ej», hette
det, »herr Robert Kennedy, som är en så affärskunnig
och klok man, vid det nu beramade sammanträdet kan
tillvägabringa något slags uppgörelse.»
Matilda hade hört på med mer fattning, än man vågade
tro. Hon hade användt dessa tre veckor att gång efter
gång i tankarne störta sig ned i djupet af ett hotande
öde. Hon lät ingen klagan eller förebråelse mot sin
aflidne man undfalla sig. Men en dag fattade hon mod
att göra en fråga,
som oupphörligt qväfts på hennes läppar af fruktan
att få den besvarad annorlunda, än hon ville hoppas.
Frågan var denna:
»Har Kennedy fått ut sin fulla rätt af Ingeborgs arfsmedel?»
»Det är möjligt», svarade den tillfrågade personen
undvikande, »men man har skäl att förmoda,
det åtminstone icke allt ännu blifvit honom
tillstäldt ... Herr Kennedy är dock i sig sjelf en
så behållen man, att säkerligen ...»
»Säg för all del ingenting mer!»
Då Matilda blef ensam, dolde hon sitt ansigte i
händerna, och brännheta tårar neddroppade mellan de
små hvita fingrarnes galler.
Denne man, som hon så förolämpande och med barnsligt
trots bemött, till hvilken hon utan skäl kastat
en sarkasm om enskilta arfsangelägenheter såsom
anledningen för hans besök, han hade svarat henne med
ädelt lugn och med det värdigaste allvar sökt bereda
henne på nödvändigheten af att se klart i sina egna
angelägenheter.
»Och ändå, ändå, huru uppriktigt jag än ångrar detta,
vill jag millioner gånger hellre, om så behöfs,
stå i skuld hos Minnys man än hos Ingeborgs. Ja,
jag vill hellre svälta, än att Kennedy icke till
sista styfvern skulle ha’ ut sitt. Sedan får man
se... Vid nästa flyttningstid lemnar jag bestämdt
detta hus. Men för att kunna det, erfordras, att
jag under hans härvaro från början stålsätter mig
mot hans inverkan. Ja, jag skall både stålsätta och
upprycka mig! Min stackars Julius, du var mycket för
svag och jag mycket för tanklös.»
Allt ifrån det hon fått den fulla öfversigten om
sin ekonomiska ställning, hade hon icke mera legat
hela dagen drömmande på soffan. Tvärtom hade hon
tagit en öfversigt af husets inre förhållanden,
och för att dämpa en hemlig ångest, som ej ville
släppa henne, hade hon åter öppnat det så länge
tillslutna pianot, och hennes så obeskrifligt vackra
och fulltoniga röst klingade åter genom rummen,
men den strömmade ej ut, som förr, i glada toner:
den dröjde nu inom de allvarliga regionerna. Dock
– en ljufvare näktergalsstämma kunde man knappt
få höra, den måtte klaga i smärta eller qvittra i
glädje. Då hon sjöng, fanns icke mera den barnsliga,
bortskämda, sjelfherrskande Matilda: hon var då en
fullmogen qvinna, som tycktes förstå allt det höga,
som tonerna lärde henne.
*
6.
Slutet på första halfåret.
Det var en höstafton. Matilda satt ensam i förmaket
och sjöng, belyst endast af brasan, hvars sken föll
öfver hennes svartklädda gestalt och de fina, mjuka
konturerna af hennes ansigte. Minny var bortbjuden
med sin fästman, och erfarande en oförklarlig vällust
af att finna sig fullkomligt ensam, öfverlemnade
sig Matilda med hela sin själ åt sångens makt. Hon
tänkte på Julius, på himlen, på detta andra lif,
öfver hvilket hon hittills så litet tänkt, ehuru
hennes tankar ofta dröjt dervid.
Hvad var det för underligt då, att hon ej hörde,
att salsdörren blifvit öppnad och att steg, icke
starka och hårda, utan lätta och varliga, nalkades
öfver mattan och stannade innanför förmaksdörren? Hon
sjöng och sjöng, hon tänkte och tänkte, tills hon,
gråtande af en smärta, som icke var trötthetens, icke
heller sorgens, utan en genomgripande lifsväckelse,
lät hufvudet nedsjunka mot bröstet.
Då lade sig helt sakta och mildt en arm öfver hennes
axel, och en röst, så varm och god, hviskade: »Tack
... det var mig innerligen kärt att få höra den
lilla sångfågeln!»
»Robert ... du här redan!» Hon flög upp, och med ens
var den vackra visionen, hon haft, försvunnen. Hon
stod åter inne i det kalla affärslifvets isande
atmosfer, men hon skydde den icke nu: hon tvärtom
längtade att uttala sin mening
»Du säger mig icke välkommen!» återtog Robert, och
en viss misslynthet gömde sig i tonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0035.html
