Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkåret. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Förlåt mig, min bäste svåger, men din ankomst jagade,
som billigt var, på flykten det lilla svärmeri,
hvaråt jag i ensamheten öfverlemnade mig.»
»Men du säger mig ju ändå icke välkommen!»
Matilda kände en riktig istadighet inom sig mot att
uttala ordet »välkommen». Ingen hade visat henne
ett mera sant deltagande, än han, men det hade icke
skett ridderligt: det hade varit ett hårdt, redligt,
öfverlägset deltagande.
»Jag skall springa ut och säga till om ljus!» sade
hon och skyndade mot dörren. Men innan hon hann den,
hade han fattat hennes hand och yttrat:
»Besvära dig ej, bästa Matilda! Jag har i afton
affärer på flera håll, emedan jag nödgas resa i
morgon förmiddag, och jag ärnade endast i förbigående
säga dig, att, hvilka dina intryck i afseende på mig
än äro, du kan vara förvissad, att, hvar helst jag
vistas, du alltid i mig har en bror och beskyddare.»
Matilda blef slagen så väl af den oväntade nyheten som
af tillägget. »Käre Kobert, jag ber dig, låt mig få
begära in ljus! Du kan väl skänka mig en enda qvart,
om icke för annat, så ...»
»... så för att säga mig farväl, då du icke kunnat
säga mig välkommen?»
Matilda svarade ej. Hon skyndade in i sängkammaren,
oaktadt hon i salen mötte jungfrun med ljusen; och
väl inom skyddet af ensamheten, hviskade hon, i det
hon med ett slags förtviflan vred händerna: »Kan jag
då aldrig vara inför honom annat än ett barn? Skulle
jag icke nu ha’ visat den kraft, jag förvärfvat –
men ännu kan jag visa den och låta honom förstå ...»
»Befaller hennes nåd, att teet bäres in?» frågade
jungfrun, gläntande på dörren.
»Nej ... ja ... jo men ... Du kan ställa det i
förmaket!» Och liksom denna lilla diversion haft något
lugnande med sig, steg Matilda åter in och bjöd Robert
taga plats bredvid sig.
»Jag finner dig mycket förändrad, goda Matilda! Du
ser icke mer ut att vara ...»
»... ett sannskyldigt litet våp?» inföll Matilda
leende. »Jag försäkrar också, att jag gått igenom en
fullständig skola, räknad från din första visit.»
»Nå, då önskar jag hjertligt, att dina studier verkat
till en sann nytta!»
»Det hoppas jag ... Saken är, att jag nu känner
så väl din grannlagenhet som husets verkliga
ställning. Jag vet, att jag snarare kan betrakta
mig som en fattig än som en rik enka, att det här
huset inköptes för arfsmedel, som tillhörde min mans
systrar, att sterbhuset ännu häftar (jag tror det är
termen) för en skuld till dig, men att jag icke vill
detta, utan bönfaller, att du skänker mig lugn genom
att framför alla andra göra dig godtgjord! Nu har
jag sagt, hvad jag hade på hjertat, och tillägger,
att jag i vår flyttar härifrån.»
Matilda kände sig icke litet stolt, då hon så på en
gång utgjutit alla sina tankar; men hon fattades af
en djup misslynthet, då Robert, i stället för att
berömma hennes styrka eller egna henne minsta gnista
af beundran, med ett det retsammaste leende svarade:
»Det är mycket illa, att du ej kan få det nöjet,
att till hvarje pris göra dig af med en borgenär,
som framför alla är dig motbjudande. Tyvärr kan jag
dock icke tjena dig härmed, emedan jag af din man
fått ut hvad jag hade att vänta.»
»Men herrarne säga, att det icke kan vara så.»
»Jag skall visa dem, att de misstagit sig ...
Jag har fått aktier i de båda grufvor, i hvilka Julius
var delägare.»
»Således», utbrast Matilda, »finnes icke minsta del
af Ingeborgs penningar qvar i detta hus?
»Huru du uttalar min aktade hustrus namn!» svarade han
med en ton, så sträng, att Matilda spratt till. »Man
skulle tro, att det är för hennes skull ...»
»Min gode svåger, jag blir mycket, mycket ledsen,
om jag sårat dig! Julius älskade henne så högt,
och du fattar en hustrus känslor.»
»Nej», sade Robert med en viss kall oblidkelighet,
»jag fattar icke dina känslor ... Men lemnom ett
ämne, som sårar oss båda! Du håller af Minny och har
varit god och förbindlig mot hennes fästman.»
»Jag har mött lika med lika ... Men du yttrar dig
ej om affärerna?»
»Om dem säger jag blott: i fall en del går förlorad,
så blir ändå nog öfver till en någorlunda sorgfri
bergning. Jag skall handhafva sakerna mera direkt,
då jag återkommer från England: jag har nu måst
inhibera sammankomsten på ytterligare tre månader.»
»Det vill säga, att du alltjemt skall ha’ hand om
sakerna ... kan ingenting öfverlemnas åt Minnys
fästman?»
»Omöjligt – han har ingen affärsvana och förmår ej
taga ihop med en sådan här kasus ...
Men är du verkligen så oblidt stämd emot mig,
att du ej ens kan fördraga mig som din
homme d’affaires?»
»Skall jag vara uppriktig, så tillstår jag, att jag
icke rätt förstår mig sjelf här vid lag. Jag kände
mig emellertid så lycklig öfver att slippa ...»
«... min inblandning? Godt, min bästa Matilda! Man
kan ej vara uppriktigare, och jag värderar lika
mycket ditt mod häruti, som jag värderar den
kraft, om ännu omogen, hvilken du utvecklat i
fråga om att öfvervinna din obenägenhet för
lifvets prosa ... För att nu visa mig värd ditt
förtroende, skall jag så fort som möjligt
laga så, att jag kan frånträda min befattning.»
»Och sedan?»
»Sedan få vi troligtvis, efter, förstås, att hafva
träffats vid Minnys bröllop, som vi väl skola fira
nästa vår, fortsätta bekantskapen endast genom
helsningar i brefven till och från de nygifta
... eller kanske du också besväras deraf?»
»Robert,» – Matilda räckte hastigt fram sin
hand – »jag är visst den otacksammaste menniska,
som jorden burit ... förlåt mig, om du kan!»
Hennes röst var så mild, så mjuk: den påminde
om hennes sköna sångstämma.
Öfverraskad tryckte Robert den lilla sammetsfina
handen till sina läppar. »Matilda», sade han
glädtigt, »vi bli nog vänner med tiden! Jag tror,
att du någon gång skall tänka vänligt på mig, då jag
lemnat Sverige.»
»Men hvad», svarade hon, rodnande öfver den trygga
hjertligheten i hans språk, »skall du då göra i
England?»
»Jag hade i alla hänseenden ämnat mig öfver något
senare i följd af familj-förbindelser. Nu kallas jag
dit än skyndsammare, emedan en värderad slägting vill
se mig före sin död. Jag vet, att han ihågkommit mig
i sitt testamente. Som yngling har jag förut vistats
i hans hus, men jag skulle ha’ gjort min far en stor
sorg, om jag icke återvändt hem. Dessutom var jag
redan förlofvad.»
»Och kommer du verkligen åter? Kanske upptaga dig
de nya affärerna så helt och hållet, att du glömmer
afsluta de gamla, som du qvarlemnat.»
»Åh, frukta icke det! Om tre månader skall
jag bestämdt vara här att bringa till slut dina
affärer. Jag skall till och med på förhand sända dig
några ord derom.»
I detta ögonblick inkom tebrickan, så att Matilda
fick något att syssla med.
Robert såg på sitt ur. »Åh, bevars, en hel
halftimme förliden! Jag får således ta’ teet i flykten
och sedan med postmästaren, som jag redan träffat,
söka upp Minny. Jag reser på morgonen.»
»Detta är således afsked?»
»Ja, och då jag återkommer, säger du ...»
»... välkommen!»
»Nå, det litar jag på!» Han tryckte
båda hennes händer och skyndade ut.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
