Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXX. Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart använd i vigtiga värf och afgick som svenskt
sändebud både till England och Frankrike samt flera
tyska hof.
På en sådan beskickning till Frankrike år 1665
föreföll något, som för sin egendomlighet förtjenar
omtalas. Den franske konungen, Ludvig XIV, vistades
då i S:t Germain. Det svenska sändebudet höll ett
lysande intåg, med en svit af femtio svenska ädlingar,
och fördes med sedvanliga ceremonier inför konungen
att aflägga den högtidliga helsningen. Konungen satt
på sin tron, omgifven af sina ministrar och sitt hof,
och den svenske grefven trädde fram med ädelt skick
och högtidliga later. Det var då sed, att ett svenskt
sändebud icke tilltalade en främmande konung på annat
språk än latin eller svenska, och Königsmark började
sitt tal på det sednare språket. Men knappt hade han
börjat, förrän han kom af sig, och det så fullkomligt,
att det var honom alldeles omöjligt att återfinna
tråden för det tal, som han ämnat hålla. Hvad det
nu var, som så förvirrade mannen, veta vi icke, men
han fann sig på ett sätt, som gjorde pinan kort för
honom sjelf, men så mycket svårare för hans svenska
omgifning. Han företog sig nämligen helt enkelt att,
under den högtidligaste uppsyn och under de djupaste
bugningar, uppläsa Fader vår och Välsignelsen och,
när dessa två böner voro för korta, åtskilliga andra
böner, tills tiden någorlunda kunde motsvara den,
som ett så högtidligt helsningstal erfordrade. Det
låter sig lättare tänka, än beskrifva, hvilket intryck
detta skulle göra på de omgifvande svenskarne. Konung
Ludvig och hans hof förstodo ingenting, men desto
värre var det för alla dessa, som måste bibehålla
sitt allvarsamma och högtidliga utseende, under det
att de hvarje ögonblick voro färdiga att utbrista i
högljudt löje.
Denna beskickning ägde rum under Carl XI:s
minderårighet, men den förmyndarestyrelse, som då hade
Sveriges öden om hand, var icke efter Königsmarks
sinne. Och den unge ädlingen uttalade öppet sitt
ogillande öfver den fåfänga och det öfvermod, som
dessa förmyndare visade. Han hade kunnat uppstiga
till statens högsta värdigheter, men föredrog att,
skild från de mäktige i Stockholm, egna sig åt
krigarlifvet och tjenade derföre flera år vid franska
hären, hvarunder han så utmärkte sig, att Ludvig XIV
förärade honom en hedersvärja och ett regemente, som
han behöll ännu tre år, sedan han lemnat Frankrikes
tjenst. Detta skedde 1676, då fäderneslandet råkat
i krig med alla Frankrikes fiender och dertill med
Danmark. Medan kung Carl sjelf förde kriget i Skåne,
förde Königsmark befälet öfver svenska hären i Pommern
och vann 1678 en seger på Rügen samt hemkom till
Stockholm året derpå. Nu följde 1680 års riksdag,
och bland dem, som konungens allsmäktige gunstling,
Johan Gyllenstjerna, mest fruktade, för hvad som
der skulle komma till utförande, var den ädle,
ridderlige, nu med krigets lagrar smyckade Otto
Wilhelm Königsmark. Konungen sjelf var honom högeligen
bevågen, men det lyckades Gyllenstjerna att få honom
bortskickad såsom guvernör till Pommern, der han
förblef, så länge riksdagen varade.
Men så dog Gyllenstjerna, och efter riksdagens slut
fick Königsmark återkomma till Stockholm, der han
återvann konungens förtroende i högsta grad. Men
detta förhållande bröts helt hastigt. Konungen
insjuknade till följd af ett benbrott så häftigt,
att man trodde lifvet sväfva i fara, och då började
ett rykte löpa – Gud allena vet, hvarifrån alla onda
rykten komma –, att en sammansvärjning var uppgjord,
för att, i händelse af konungens död, fängsla gamla
riksenkedrottningen, döda grefvarne Wachtmeister
och öfverlemna regeringen åt drottning Ulrika
Eleonora. Ryktet uppgaf äfven Königsmark bland de
sammansvurne, och det troddes. Hans Wachtmeister gick
med harnesk under kläderna och omgaf sig med beväpnade
förtrogne, och konungen, som redan uppsatt Königsmark
på listan af blifvande riksråd, strök der ut hans
namn, bedyrande, att en sådan ära skulle aldrig den
herren vederfaras. Sanningen kom väl snart i dagen,
och Königsmark fordrade upprättelse. Men någon sådan
erhöll han icke, och konungens förtroende hade han
för alltid förlorat. Konungens omgifning
gjorde ock allt, för att aflägsna den för deras
inflytande farlige mannen.
Otto Wilhelm Königsmark åter kunde icke försona sig
med tanken, att lyda under eller tjena tillsammans med
de män, hvilka nu omgåfvo konungen och ägde hans öra
och hvilkas åsigter och åtgärder han ogillade. Hans
ädla och högsinta själ tillät honom icke heller
att deltaga i de stämplingar, som förehades till
gunstlingarnes störtande. Han begärde och erhöll,
ehuru med mycken svårighet – ty Carls fåfänga sårades
af att den utmärkte mannen icke skulle kunna användas
och vinna sin bergning under hans spira –, tillstånd
att få gå i utländsk tjenst.
Under dessa år firade Königsmark sitt bröllop
med Katharina Charlotta De la Gardie, en dotter
af rikskansleren Magnus Gabriel och konungens
faster Maria Euphrosyne. Han var förlofvad med sin
brud ända sedan 1665, men det är obekant, af hvad
anledning bröllopet så länge uppsköts. Äktenskapet
blef dock mycket lyckligt, och grefvinnan följde sin
man på alla hans fälttåg, vårdande honom med den
största ömhet. Den 12 Maj 1685 lemnade de nygifta
Stockholm. »Königsmark reiste udi gaar herfra» –
skref dagen derpå det danska sändebudet – »först til
sit gods udi Skaane, oc saa siden fra Ystad aff ofver
til Pommern, derfra agtendis sig til Ungarn; hans
frue fulte med hannem, hans gods oc anden bagage
gaar til vands herfra lige til Stettin. Da han tog
endelig affsked, skal Kongen icke haffve ret sonderlig
behag oc fornöjelse ladet formerke offver denne hans
reise, oc menis det, at han vel kunde finna ordres
for sig udi Pommern at forblive der. Hellers blev mig
berettit, at han udi gaar skulde haffve sagt til en
sin fornemme Ven, at han var kommen rig udi Sverig,
mens gaar fattig deraff igien.»
Det anförda yttrandet har naturligtvis afseende
på de stora förluster, Königsmark lidit genom
reduktionen. Någon befallning att stanna i Pommern
mötte icke, utan resan fortsattes obehindradt. Den
frivillige landsflyktingen tog först tjenst hos
kejsaren mot turkarne, men ingick följande året (1686)
i republiken Venedigs tjenst mot samme fiende.
Här erhöll han ett skepp med hundra mans
lifvakt, sattes, såsom redan blifvit nämdt,
till öfverbefälhafvare öfver landthären och gick
öfver till Morea eller det gamla Peloponnesus. På
sydvestligaste udden af denna halfö bildas genom ön
Sphakteria en mindre hafsfjärd, vid hvars båda inlopp
lågo tvenne fästen Gamla och Nya Navarino. Det förra,
som låg vid norra inloppet, ansågs vara ointagligt,
men den svenske fältherren började sin bana med att
eröfra fästet, der sextio kanoner togos. Derefter
gick han att möta den turkiska hären, som blef slagen,
hvarpå det Nya Navarino öfverlemnade sig utan strid,
ehuru kommendanten sprängde sig i luften. Nu gick
det löst på det ungefär två mil söder om Navarino
belägna Modon, som togs med ett byte af etthundra
metallkanoner. En ny seger öfver den turkiska hären
hade till följd, att grekerna med förtjusning
underkastade sig Venedigs välde. Det gamla,
från forn-Greklands äldsta tider bekanta, Argos,
å halföns nordöstra del, gaf sig frivilligt, och
Nauplia belägrades, men gaf sig inom kort.
Så ingick året 1687. Republiken utnämde sin
fältmarskalk till sin innehafvande värdighet för en
tid af fem år och ökade hans aflöning. Königsmark
å sin sida visade sig genom nya bragder värdig
förtroendet. En turkisk här om 13,000 man besegrades,
och Königsmark gick till Korinth, der han väckte
förvåning genom sin lärdom, i det han samtalade med
några lärda på latin och derunder anförde ställen ur
Aristoteles på grekiska. Från Korinth begaf han sig
norrut till Athen, som belägrades och intogs. Här
stod då ännu qvar det gamla Minerva-templet, som
räknade en ålder af 3000 år. Det var nu inredt till
moské och kruthus. En bomb nedföll i templet, som
sprängdes i luften. Segraren sörjde öfver det gamla
mästerverkets förstöring, men kriget måste hafva sin
gång.
Under detta fälttåg var det, som Königsmark med
sin grefvinna och hennes lärda hofjungfru beskådade
runlejonet, som nu fick lemna sin gamla plats och
förflyttades, jemte trenne andra, till Venedig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
