Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXX. Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXX.
Run-lejonets i Venedig minnen om nordbor.
II.
Långa år gingo, sedan Harald Hårdråde med sina väringar
besökte Athen och intog staden och hamnen samt betvang
folket; – och åren blefvo till århundraden, och
krigets och fredens skiften hvilade ömsom öfver denna
del af verlden. Den fordom så mäktige östromerske
eller grekiske kejsarens välde blef allt mindre och
mindre. Profetens folk togo hans asiatiska länder
och gjorde sig till herrar öfver de heliga orterna,
der Frälsaren lärde och lefde och led döden; riddare
kommo i tusental från det vesterländska Europa och
drefvo, under korsets baner, för en tid tillbaka eller
betvingade eröfrarne, tills efter många hvälfningar
dessa tåg – de så kallade korstågen – upphörde
och halfmånen obetvinglig gick fram och lade riken
och folk under profetens efterträdares fötter. Till
slut återstod endast Konstantinopel, men äfven detta
föll – det var år 1453 – och turkarne blefvo herrar
öfver alla de länder, som en gång lydt under Öst-Roms
spira, samt öfver vida flera derutöfver, så att deras
sultaner till och med började umgås med tanken att
underlägga sig verlden.
Under allt detta stod lejonet qvar vid hamnen i
Piräeus; antikens stolta och sköna mästerverk föllo
i grus, det ena efter det andra; de gamla templen,
som begagnats till kristen gudstjenst, förvandlades
till moskéer, och halfmånen strålade, i stället
för korset, öfver dem mot den evigt klara himlen, –
men lejonet stod qvar med sin inskrift, ehuru ingen
förstod att läsa den, och minnet om Harald och hans
män var, som om det icke varit. Sex och ett halft
århundrade hade minst förrunnit, då ett krigsskepp
nalkades Athen och en båt satte ut derifrån samt förde
i land ett litet sällskap af män och fruntimmer. De
stannade framför lejonet, besågo det, mätte dess höjd,
omkretsen omkring frambenen och läste med förundran de
obegripliga tecknen på dess sidor. Sällskapet bestod
af grefve Otto Wilhelm Königsmark, hans hustru,
grefvinnan Katharina Charlotta De la Gardie, och
hennes hofjungfru, den lärda Anna Agriconia, med
flera.
Det var då krig mellan Turkiet och Österrike samt
Venedig, och den sistnämda republiken hade satt
till öfverbefälhafvare öfver sin landthär en svensk,
den nyssnämde grefve O. W. Königsmark. Våra landsmän
hade nämligen, allt sedan den förvånande lycka och
framgång, hvarmed våra härar fördes i det tretioåriga
kriget, och sedan ryktet om deras tapperhet
och vapenduglighet ytterligare blifvit ökadt och
befästadt genom bragderna under Carl X och Carl XI,
öfverallt i Europa det bästa namn om sig, blefvo
gerna mottagna, der kriget trampade sina blodiga
fjät, och eftersöktes att anföra främmande staters
härar. Republiken Venedig hade legat i krig med
turkarne, snart sagdt, allt ifrån deras första
uppträdande i Europa, och de hade tagit ifrån den
samma den ena efter den andra af besittningarne
i östra Medelhafvet. Men genom sin ofantliga
rikedom var republiken i stånd att underhålla en
ansenlig, värfvad krigsmakt och deltog nu, såsom
nämdt är, tillsammans med Österrike i kriget mot
sina gamle fiender. Öfverbefälhafvare för hela den
venetianska krigsmakten var Giustiniani Morosini,
en utmärkt fältherre, som sedan belönades med
doge-värdigheten i Venedig; men den svenske grefven
fick af venetianska senaten oinskränkt myndighet,
att efter eget godtfinnande anföra hela krigsmakten
till lands. Det var i denna egenskap, som han 1687
landsteg och beskådade det gamla minnesmärket i
Piräeus, marmorlejonet med sina runslingor.
Men Otto Wilhelm Königsmark utgör ett af våra yppersta
minnen från denna tid, och vi må derför egna honom
någon större uppmärksamhet, än blott och bart hvad
den omständigheten, att hans namn är förknippadt med
runlejonets historia, kan skänka honom.
Son af den Königsmark, hvilken vann ryktbarhet
och rikedom under tretioåriga kriget, ärfde han
ej blott de yttre vilkor, som i alla tider ansetts
erforderliga för lycka, nämligen en reslig växt och
ett aktningsbjudande utseende samt en förmögenhet,
som gaf honom årligen en inkomst af 90,000 riksdaler,
utan var äfven utmärkt genom mod, snille, kärlek
till vetenskaper och skön konst samt visade sig
redan från barndomen af ett så stadgadt väsende, att
han står långt öfver så väl alla af sin slägt, som
de flesta af sin samtid, i ridderlighet och sedlig
skönhet. Sedan han vinnlagt sig om och förvärfvat
grundliga insigter i de gamla språken – han talade
både latin och grekiska och läste hebreiska – och
gjort stora framsteg i tidens öfriga kunskapsgrenar
samt under utrikes resor inlärt de lefvande språken
och aflagt sina första lärospån i krigsyrket, återkom
han till Sverige efter Carl X:s död och blef genast
utnämd till öfverkammarherre hos den omyndige Carl
XI. Königsmark var då tjugotvå år gammal. Han blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
