Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVIII. Carl Carlsson Gyllenhjelm. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att emottaga honom. Men eftersom man icke visste,
om han
tänkte att komma som vän eller fiende, fick Gyllenhjelm
i uppdrag att emottaga honom i Danzig. Han skulle der
göra sig förvissad, om konungen ville bekräfta tvenne
riksmötens beslut, tillförsäkra hertigen och hans
anhängare fullkomlig säkerhet och från sin person
aflägsna allt främmande krigsfolk. Skulle Sigismund
vägra att medgifva dessa vilkor, så skulle Gyllenhjelm
vägra konungen öfverfarten till Sverige.
Beskickningen aflopp fruktlöst. Konungen vägrade,
och Gyllenhjelm, vid denna tid 24 år gammal, började
nu sin ärofulla krigarbana på sjön, der svenska
flaggan så ofta skulle under hans ledning svaja
öfver segrar. Sigismund satte till befälhafvare i
Finland Arvid Stålarm, hvilken rned kraft befästade
Åbo slott. För säkerhets skull lät han dock göra en
lönport, genom hvilken han och de förnämsta kunde
draga sig undan, om slottet ej kunde försvaras. Carls
spejare berättade det. »Vi skola nog slå en plugg
för hålet», sade en af hertigens höfvidsmän. Snart
kom ock den svenska flottan utanför Åbo, som öfvergafs
af Stålarm, men försvarades af fru Ebba Stenbock med
manligt hjeltemod, tills hon slutligen måste gifva
sig; belägringen leddes af Gyllenhjelm.
Återvändande med sin fader hertigen till Stockholm,
sattes han till ståthållare derstädes. Men konungens
utskickade, Lascy, fick borgerskapet på sin sida,
och Gyllenhjelm hölls fången, tills han lyckades
undkomma genom att svärta sitt ljusa hår och skägg.
Efter det så kallade näftåget hade den i rörelse
stadda krigiska Dal-allmogen begifvit sig hem,
då den åter bragtes i oro genom berättelser om
konungens snara ankomst, hvilken biskopen af Westerås
påbjöd skulle med en tacksägelsehögtid firas i alla
kyrkor. Dalkarlarne sade sig »icke vilja sjunga några
fröjdepsalmer» öfver den äran, utan ingingo förbund
med gefleboer, helsingar och vestmanlänningar att
försvara hertigen emot den, enligt deras förmenande,
af polackarne falskeligen föregifne Sigismund. De
skickade bud till hertigen, för att få bestämd reda
på, »huru allt rätteligen förhöll sig», och lofvade
»att till hans försvar gå man ur huse», samt begärde
»att han skulle skicka dem en duglig och trofast
anförare, helst unge herr Carl Carlsson». Hertigen
lofvade dem, hvad de begärde, och de samlade sig nu
till en stor här vid Brunbäcks färja, der de afvaktade
den unge herren.
Då Carl Carlsson först undkom från Stockholm,
skickades i han af hertigen till flottan i Östgöta
skären, medan de blodiga striderna utkämpades i
trakten af Linköping; men nu fick han plötsligt
befallning att med sin styffader Sjöblad begifva
sig till dalkarlarne. Då de båda nalkades Arboga,
fingo de höra, att Uplands rytteri under Krister
Horn anländt till Westerås och ernade sig till
Nerike, som tillhörde hertigens län, för att
der plundra och sköfla, och sedan stöta till
konungen i Östergötland. Gyllenhjelm samlade då från
kringliggande trakter några hundra bönder och knektar,
äfvensom åtskilliga gamla ryttare, beväpnade med
bössor, bågar och spjut; men han vågade likväl icke
med denna sammanrafsade trupp inlåta sig i kamp mot
öfvade soldater, utan måste hålla sig på skogsvägar,
der man ej kunde komma fram med hästar. Han lät genom
kyrkoherden i Tumbo, hr Lars, utsprida det ryktet,
att alla vägar i Södermanland och Nerike voro dels
besatta, dels igenhuggna och att allmogen derstädes
väpnat sig samt var i antågande. Härigenom började
konungens folk draga öronen åt sig, och de stärktes
ännu mera i sina farhågor genom ett annat krigsknep
af den fyndige Gyllenhjelm. Krister Horn hade nämligen
vid gamma tid utfärdat till konungen ett sändebud med
bref, gömda i ett knifskaft. Betjenten var dock sin
herre otrogen och lemnade brefvet till Gyllenhjelm,
som af dess innehåll förnam, att Horn fruktade sig
skola möta stort motstånd. I anledning häraf förmådde
Gyllenhjelm betjenten att vända tillbaka till Horn
och säga, »att han för hertigens myckna folk icke
kunnat komma fram, hvarför han kastat knifven i sjön,
för att ej genom honom röjas». Horn var nu öfvertygad
och vågade icke fortsätta tåget, så att Gyllenhjelm
lyckades på skogsvägar komma fram. Redan i Westerås
mötte han en del dalkarlar, hvilka dock utgjordes
af plundringslystet pack, som Gyllenhjelm nu tvang
att återvända till Brunbäck, der allmogen under
ledning af några
uttjenta officerare uppkastat ett starkt
förskansadt läger vid Dalelfven.
Gyllenhjelm emottogs med stormande glädje. Han
anvisades en stuga till högqvarter, dit alla ville
tränga sig in, för att få se och tala med den unge
herren. Och då de icke fingo rum alla i stugan,
så klefvo många upp på taket, för att der kunna
genom fönstret – hvilket på den tiden merendels var
placeradt i taket – få se en glimt af honom; men taket
brast och en stor hop föll ned i stugan. Gyllenhjelm
måste nu gå ut och inför hela menigheten afgifva
berättelse om, huru allt sig förhöll mellan
konungen och hertigen och om de händelser, som
timat i Östergötland. Efter denna berättelse svuro
dalkarlarne att stå hertigen bi. Men ännu natten
derpå fick Gyllenhjelm underrättelse från hertigen
om dennes seger vid Stångebro och den förlikning,
som derefter träffats med konungen. Följande morgon
uppläste Gyllenhjelm detta bref för dalkarlarne,
hvilka dock betviflade förlikningens varaktighet
och begärde, »att de skulle få draga neder och
rensa landet från alla otrogne och skadlige män»,
de der städse skulle underblåsa hatets låga mellan
konungen och hertigen. Gyllenhjelm hade all möda att
afhålla dem från utförandet af detta deras uppdrag
och föreslog, att de i stället skulle afsända ett
lyckönskningsbref till konungen och hertigen. Allmogen
gick slutligen in härpå och uppdrog åt sin prest,
magister Elof Terserus, att uppsätta skrifvelsen. Då
denna upplästes, tyckte bönderna den tala för
mycket om konungen och för litet om hertigen, ja,
de framkastade tvifvelsmål om Terseri ärlighet och
ville ej gifva sig till tåls, förr än Gyllenhjelm
lugnade dem med förklaringen, att skriften var sådan,
den borde vara. Brefvet afsändes, Gyllenhjelm reste
och folket återvände hem till Dalom.
Emellertid hade dalfolket haft rätt; förlikningen
mellan konungen och hertigen skulle icke blifva af
lång varaktighet. Sigismund, som förbundit sig att
begifva sig till Stockholm, efter det hans främmande
trupper bortskickats, tvekade och begaf sig i stället
hem till Polen, efter det han dock lagt besättning
i Kalmar fasta slott. Hertigen fordrade då, att
konungen skulle till Sverige sända sin son Uladislaus;
»försummades det, borde ingen längre undra, att
svenska kronan sattes på ett annat hufvud». Ingen
Uladislaus kom, och hertigen beslöt nu att göra
allvar.
Han började sina rustningar, och i November 1598
ryckte Gyllenhjelm i spetsen för smålänningarne och
flera trupper mot Kalmar, der Johan Sparre, som
hatade hertigen, blifvit af konungen insatt till
kommendant. Till medbefälhafvare hade Gyllenhjelm
Samuel Nilsson, med hvilken han knöt det innerligaste
vänskapsband. Gyllenhjelm skickade en parlamentär
till fästningen med fordran, »att alla utlänningar
skulle begifva sig derifrån och slottet öfverlemnas
åt infödde svenske män». Sparre ville dock ej gå
in derpå, och belägringen börjades samt fortfor
tills natten mellan den 1 och 2:dre Mars 1599,
då staden togs med storm, hvarefter Gyllenhjelm
skickades till Stockholm, för att hämta flottan,
som skulle hindra slottet, hvilket ännu höll sig,
från att få undsättning. Han kom med flottan i Maj,
och nu dagtingade Sparre. Hertigen förklarade de
fångna svenska herrarne för förrädare, hvilkas dom
dermed äfven var gifven. Sparre och hans gemål, fru
Margareta Brahe, bådo Gyllenhjelm fälla förbön för
dem hos hertigen. Han gjorde det, men fick till svar,
att fru Margareta och hennes son skulle lemna landet,
hvaremot hennes man skulle stanna. Sparre afrättades,
och hans egendom Bergqvara gafs i förläning åt
Gyllenhjelm.
Under de blodiga händelser, som derefter timade och
under hvilka hertigen med obeveklig grymhet, så att
säga, högg nacken af Sveriges adel och rådsherrar,
sökte ofta den milde Gyllenhjelm att stämma sin
stränge fader försonligare, men blef mestadels
med hårdhet afvisad. Sedan Linköpings riksdag,
1600, erbjudit hertigen kronan, hvilken denne dock
vägrade att ännu emottaga, skred han till fälttåget
mot Lifland, och utnämdes Gyllenhjelm häri till
generallöjtnant. Fästningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
