Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVIII. Carl Carlsson Gyllenhjelm. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Felin var ett af de ställen, som först
angrepos. Alldenstund den hufvudsakligast genom
Gyllenhjelms mod intogs, må här en berättelse derom
meddelas:
Vid svenskarnes ankomst hade konung Sigismunds
kommendant, Struss, derstädes låtit införa alla
förnödenheter på slottet, dit han dragit sig med sin
styrka, efter det han afbränt staden, af hvilken
endast några hus kunde med svårighet räddas af
svenskarne. Dessa ansatte nu slottet hårdt och antände
ett par träbyggnader inom det samma. Besättningen blef
oense: de främmande legoknektarne, som voro tyskar,
ville uppgifva slottet, men den polska besättningen
ville försvara det. Då visade sig en dag en tysk
i en tornglugg, stack ut sin hatt på en käpp och
ropade om nåd, i det han visade svenskarne ett hål,
genom hvilket de kunde komma in i tornet. Gyllenhjelm
skyndade genast, åtföljd af sin trogne vän Samuel
Nilsson, med några få soldater och en trumslagare
uppför några stegar, dem hertigen sjelf upprest vid
muren, och inträngde i tornet. Han gjorde genast alarm
och uppmanade kommendanten att gifva sig. Polackarne
skyndade till, och då den lilla hopen af svenskar
fick se deras öfverlägsna antal, ville den draga sig
tillbaka, men Gyllenhjelm tvang den med dragen värja
att stanna. De började försvara sig och låtsade sig
vara både många och modiga. Efter en stund ropade
Gyllenhjelm till kommendanten: »Kom hit till oss
i tornet, så skall du och de dina få nåd! Eljest
masten j alla springa öfver klingan!» Struss lydde
omsider tillsägelsen, men ångrade sig, då han i tornet
fick se de fåtaliga svenskarne. Gyllenhjelm skickade
honom emellertid hastigt utför stegen till hertigen,
hvarefter den öfriga besättningen gaf sig.
Gyllenhjelm bidrog genom liknande dristighet och
fintlighet på ett afgörande sätt till intagandet af
de öfriga lifländska fästningarne, såsom Karkhus,
Ennest och Dorpt. Men då hertig Carl på hösten
1601 drog sig tillbaka från Düna, följde unge Jacob
De la Gardie, såsom öfverste för norrlänningarne,
honom. Vid återtåget inlade hertigen besättningar
i de flesta slott. De la Gardie valde att med sitt
regemente stanna i Wolmar – der en gång, enligt den
danska traditionen, en fana med hvitt kors på röd
botten nedföll från himlen till Waldemar II och blef
ett segerbaner, den sedan beryktade Dannebrog –,
och Gyllenhjelm, som var god vän med De la Gardie,
beslöt att här göra honom sällskap. De afråddes
mycket på grund af de låga och svaga murarne,
och hertigen af Nassau sade rent ut: »Den, som i
Nederland understode sig att försvara en så usel
fästning, blefve otvifvelaktigt för sin förmätenhet
hängd öfver porten». Men detta lifvade ännu mera de
unga krigarne, som svarade: »Om murar och vallar äro
bristfälliga, så måste tappert folk och friskt mod
hjelpa upp saken». De stannade således och skredo
ifrigt till fästningens upphjelpande.
Den polska hären trängde nu åter in i Lifland,
anförd af konung Sigismund sjelf och Zamoisky. De
stannade utanför Wolmar, hvilket de beslöto eröfra,
ty, sade man, »Gyllenhjelm och De la Gardie äro Carls
enda dugliga och pålitliga anförare. Deras förlust
skall blifva honom ganska kännbar.» Den polska
hären led oerhördt af den stränga vintern, under
det svenskarne mådde som perlor i guld. Sigismund
tröttnade vid eländet, men Zamoisky stannade qvar
och lyckades slutligen få i ordning några skansar,
ifrån hvilka han öppnade en förstörande eld. Bland
hans kanoner var i synnerhet en, som utmärkte sig
för sin storlek och styrka och benämdes »Jungfrun»,
derför att murar och torn genast föllo till marken
för hennes oemotståndliga blickar. Hon sköt snart en
stor remna i stadsvallen, så att hon kunde riktas mot
slottet, tagande korn just på det rum, der Gyllenhjelm
bodde. »Jungfruns» kulor flögo obehindrade in genom
den ena väggen och ut genom den andra samt bortsleto
en hop der befintliga linnekläder. »Jungfrun tvättar
småkläderna åt herr Carl», skämtade soldaterna. Herr
Carl älskade ej den skönas ingalunda ljufva kyssar
och flyttade till ett annat rum, men förföljdes äfven
der af hennes enträgenhet, så att han slutligen måste
taga sin tillflykt i källarhvalfven.
Omsider hade dock en sådan brèche skjutits i vallarne,
att Zamoisky företog sig att storma. Gyllenhjelm och
De la Gardie, som insågo gagnlösheten af vidare försvar,
erbjödo sig att dagtinga. Det beviljades: allt
krigsfolket skulle få aftåga, men de båda unga
anförarne skulle blifva fångar. Zamoisky undvek vid
detta tillfälle att räcka handen åt Gyllenhjelm,
derför att denne, såsom oäkta, var en vanbörding. De
fördes båda, föremål under resan för stor aktning
och gästfrihet, till Wilna, der konungen uppehöll
sig. Flera hundra polska adelsmän voro samlade kring
denne, då de båda krigsfångarne inträdde i rikssalen
och ville falla på knä för konungen, som dock kallt
bortvisade dem. Man erbjöd nu De la Gardie utvexling;
men han ville ej skiljas ifrån sin vän.
Ifrån Wilna fördes de till Warschau och derifrån
till Rava, ett gammalt slott i Marsuren. Konung
Carl ville flera gånger hafva dem utvexlade;
men Sigismund ville på hans son hämnas egna lidna
oförrätter och behöll dem derför i fängelse. Deras
fångvaktare Wiesolofsky pinade dem, i hvad han kunde,
i synnerhet med osannfärdiga berättelser om konung
Carl. En gång vid middagsmåltiden yttrade Gyllenhjelm,
»att det ej var ett sant ord i allt, hvad Wiesolofsky
sade». Denne utbrast förbittrad: »Hvad! beskyllar du
mig för lögn? H. Kongl. Maj:t har dock sjelf berättat
mig det». Gyllenhjelm svarade: »Det kan väl hända,
att eder konung efter andras berättelse någon gång kan
komma fram med en eller annan osanning», – »Hvad!»
skrek polacken, som sprang upp och drog sabeln,
»säger du, att min konung ljuger!» Gyllenhjelm åter
fattade knifven i högra och saltkaret i venstra
handen och ropade: »Om du ej sticker in sabeln,
så slungar jag saltkaret i pannan
och knifven i strupen på dig!» De la Gardie kunde
knappast skilja dem båda åt.
Omsider, sedan fem år förflutit, fick De la Gardie
lemna fängelset; men Gyllenhjelm qvarhölls, i strid
mot gifvet löfte. Sigismunds hopade motgångar så
väl i Sverige, som äfven i Polen, gjorde denne ännu
mera hämdlysten, och följderna deraf kommo öfver
Gyllenhjelm. Han instängdes i ett trångt och oeldadt
rum, hvars glesa träväggar blottställde honom för
vinterköldens hela stränghet; kring hans fötter
lades jernbojor; han ofredades ofta af närgångna
munkar och jesuiter, hvilka ville omvända honom. Hans
lidanden voro ohyggliga, och han sökte för dem endast
tröst i läsning af bibeln och andra böcker samt
i nedkastandet af sina egna tankar på papperet –
och uppstod sålunda hans bok »Schola Captivitatis»
(Fängelseskola), i hvilken hans betraktelser under
fängelsetiden innehållas. Han utarbetade derjemte en
öfversättning af konung Davids psalmer.
Ändtligen, efter tolf år, spred sig en ljusets
stråle i hans fängelses natt. Carl IX var död och
Sigismund kunde ej längre pina denne sin fiende med
Gyllenhjelms förföljande. Det dröjde dock ännu i ett
och ett halft år, tills Gustaf Adolf blifvit konung
och Sigismund förlorat allt hopp om Sveriges krona,
innan han frigaf Gyllenhjelm, som slutligen anlände
år 1614 till fäderneslandet, hvilket han lemnat som
en frisk, förhoppningsrik yngling och nu återsåg med
en bruten kropp och en gubbes tankfullhet.
Det oaktadt var han genast färdig att följa konungen
på krigsbanan, ehuru denne, seende honom behöfva
hvila, afböjde det och hellre valde att begagna
honom i kabinettet. Han gifte sig 1615 med en
dotter till riksskattmästaren Seved Ribbing och
steg mer och mer uppför äreställenas trappa. Han
blef friherre 1615, fältmarskalk 1616, riksråd
och generalståthållare öfver Narva, Iwanogorod
etc. 1617 samt riksamiral 1620, i hvilken egenskap
han år 1630 öfverförde svenska arméen till Pommern,
för att utföra sina glänsande bragder i ljusets och
religionsfrihetens tjenst på Tysklands slätter,
och det var slutligen såsom riksamiral han äfven
fick återföra hjeltekonungens lik till det sörjande
fosterlandet. Här inträdde han nu i kretsen af den
unga drottningens förmyndare; men han synes i denna
sin egenskap icke varit synnerligen ansedd. Han
fruktades nämligen af kamraterna för sin pratsamhet
och lust att »springa» mellan rådet och medlemmarne
af det kongliga huset, hvarigenom ofta obehag
uppstodo. Detta i förening med hans bräcklighet
gjorde, att han ofta fann sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
