Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 40 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XVIII. Carl Carlsson Gyllenhjelm. Axel Krook. - Djefvulshålan. - Huru skall man berätta sagor?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nödsakad att begära tjenstledighet. Han kunde ej
finna sig i den af Oxenstjerna införda stränga
ordningen i ärendenas utöfning, utan visade ofta
stor sjelfrådighet. Honom tillkommer dock under
denna tid förtjensten af att hafva organiserat
Amiralitetskollegium, hvilket uträttade mycket godt
för flottan.

Han var en varm vän af vetenskap och
skön konst samt skref äfven sjelf i historiska och
religiösa ämnen. Åt Upsala akademi skänkte han en
ansenlig fond till stipendier, hvilka
ännu bestå, och understödde derjemte flitigt
vetgiriga ynglingar, konstnärer och mindre väl
aflönade lärare. Han dog, barnlös, på Carlberg år
1650, efter en sjutiosexårig lefnad, och begrofs i
Strengnäs domkyrka, der den besökande kan öfver hans
graf se de bojor, han bar i det polska fängelset och
hvilka han medtog derifrån som en erinring för sig och
efterverld, att kärleken till Gud och fosterlandet ej
kan af några bojor qväfvas hos en ärlig och trohjertad
svensk man.

Axel Krook.

Djefvulshålan.

Med läsarens benägna tillåtelse föra vi honom på
tankens väg till Derbyshire i England. Denna del af
landet erbjuder, i synnerhet i dess norra trakter, ett
stort antal naturhistoriska sällsamheter af det mest
intressanta slag. Den platå, som man kallar »Pikens
region», är särdeles märkvärdig i detta hänseende:
man kan der ej tillryggalägga ett steg, utan att
öfverraskas, och man räknar, på ett föga vidsträckt
utrymme, mer än sju hundra kullar och öfver femtio
grottor, pass och raviner.


Djefvulshålan uti Derbyshire i England.

En af dessa grottor har fått namnet Djefvulshålan
(»Devil’s hole»), och det är om denna vi nu vilja
yttra några ord. Den samma är belägen bland gigantiska
klippor, hvilka resa sig nästan lodrätt till en höjd
af omkring tre hundra fot. Det hvalf, som bildar
öppningen till det underjordiska rummet, utgör en
kurva af hundratjugo fot. Efter några ögonblick – ty
i början genomtränger blicken med svårighet dunklet
å denna förfärande vistelseort –
upptäcker man eländiga kojor, bebodda af fattiga
menniskor, som uppehålla sig här i den dubbla
egenskapen af repslagare och vägvisare. Mot
ingången vända sig, liksom sorgliga förebud, långa
och smala galgar, hvilka dock endast användas vid
repslagarearbetet. Sextio fot från öppningen nästan
beröres golfvet af hvalfvet; dagsljuset försvinner,
man kan ej framtränga längre utan facklor. En stund kan man
endast gå i böjd ställning. Det första öppna rum,
man beträder, innehåller en liten sjö af omkring
femtio fots diameter. Man kommer sedan till en sal,
som är så vidsträckt, att skenet från facklorna icke
kan genomtränga den samma och att det är omöjligt att
mäta dess höjd och djup; derefter till en andra sjö,
som är vidsträcktare än den första och hvilken man
öfverstiger på vägvisarnes rygg; på några ställen
nedsipprar vattnet i fint regn liksom en dimma. Något
längre fram inträder man i en sal, hvarest natten
synes ännu mera förfärlig och hvilken
man kallar högkoret (chancel).

På detta ställe
blifver den dödliga tystnad, som så länge sammantryckt
hjertat, plötsligen afbruten af framträngande toner,
som i tilltagande styrka utgå från de öfre delarne af
hålan: det är en kör af qvinnor och barn, uppställda
i en fördjupning af klipporna ofvan the chancel,
men på ringa afstånd. Vägvisarne svinga sina facklor
och visa dessa bleka och uselt klädda
varelser, som utsända sina sorgliga ackorder i dessa
dystra afgrunder. Det är deras hustrur, söner och
döttrar, som sålunda spela en fantasmagorisk roll i
detta fasans skådespel.

När man återser dagen, känner man sig befriad från
en oerhörd tyngd; man tycker sig hafva burit hela
klippan under en hel dag.

Huru skall man berätta sagor?

Dagen går till ända och skymningen inträder. Efter
dagsarbetet är det en behaglig hvila, att med den
tända pipan slå sig ned och egna den återstående
delen af vinterdagen åt läsning af någon intressant
och lärorik bok. Den idoge husfadren finner på detta
sätt en angenäm lön efter dagsarbetet och själen
friskas upp till en ny, gagnande verksamhet.

Artisten har gifvit oss en bild af huslighet och
hemtrefnad. Det är en odalman, som finner lyckan
vid arbetet och i skötet af sina barns familj. Nyss
trefvade små händer på dörren och en späd stämma
ropade: »far!» Sedan gubben öppnat,
trippar hans sondotter, en flicka om fyra år, in i
rummet. Hon tyckes söka något till förströelse, kanske
något namnam, som far hemfört från staden. Slutligen
kommer hon fram till den gamle och betraktar honom
med väntande blickar, i det hon lägger de små armarne
öfver hans knä.

»Nå, hvad vill du, mitt barn?»

»Snälla farfar, berätta en historia, så är du så snäll!»

»Har du då varit snäll i dag?»

»Ja, ja; en liten historia!»

»Nå, så skall jag tänka efter, om jag minnes någon, kom hit!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>