Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den egna torfvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af från 40 till och med 200 tunnland; 2,588 af öfver
200 tunnland; – brukare: 91,858 af 4 tunnland ock derunder;
98,665 af från 4 till med 40 tunnland; 13,390 af
från 40 till och med 200 tunnland; 1,648 af öfver
200 tunnland.
Dessa siffror [1], jemförda med dylika uppgifter
för föregående år, bestyrka en redan förut
gjord iakttagelse, som innebär flera anledningar
till hugnesamma reflexioner, den nämligen, att
den jordägande befolkningens antal år efter
år ökas. Detta är icke uteslutande eller ens
hufvudsakligen en följd af folkökningen eller den nya
lagen om hemmansklyfningen, ehuru båda naturligtvis
något dertill medverkat, ty man finner icke största
tillökningen inom gruppen af dem, som äga 4 tunnland
och derunder, utan bland dem, som äro ägare af större
areal. Betydelsen af denna tillökning motverkas icke
af minskning i brukarnes eller arrendatorernas antal,
hvilket högst obetydligt nedgått. Utan förbiseende af
de andra faktorer, som medverka till detta resultat,
torde det förtjena särskilt anmärkas, att statistiken
icke blott konstaterar en ökad och städse sig ökande
välmåga, utan äfven att den växande förmögenheten,
hvilket är en vigtig omständighet, så att säga breder
ut sig, fördelar sig på ett större antal händer och
derigenom äfven är inne i den bästa riktningen för
att blifva fullt fruktbar.
Dessa siffror, huru torra och frånstötande de än
kunna förefalla, i synnerhet dem, – jag fruktar de äro
många – hvilka i en bok ej vilja finna annat än den
eviga historien, ju olyckligare desto bättre, eller
en uppskakande skildring af en uppdiktad bofs lefverne
och ändalykt, ju gräsligare desto appetitligare, eller
en frostbiten själs andliga mjeltsjuka, uttalad i ett
salvelsefullt sirupsspråk, ju sliskigare desto mer
fängslande; – dessa siffror utgöra för den, som vill
bedöma lifvets förhållanden, sådana de äro, och som
älskar sitt fädernesland på en annan grund än den,
som sväfvar i vida rymder, en förlåt, bakom hvilken
de mest omvexlande och intressanta scenerier upprulla
sig.
Dessa siffror representera nämligen vårt lands
förnämsta lifskraft, de representera allt det arbete,
som, ljuft i sig sjelft, förljufvar lifvet, gör jorden
fruktbar och frigör bergens skatter; de representera
den omtanke, som bereder åt tillvaron så många behag,
som gör det svenska hemmet för oss så kärt och det
svenska landet till »det bästa land, som Gud har
skapat»; de representera slutligen den stabilitet
i tänkesätt och handlingskraft, hvarförutan intet
samhälle kan bestå, intet folk bevara sin kärlek till
oberoende och sin förmåga att vara fritt.
Det är, med ett ord, nio tiondedelar af landets hela
befolkning, som innefattas i ofvan anförda siffertal,
det är alla dem, hvilka alltjemt utveckla landets
modernäring, alltjemt hafva för sina blickar ett mål
fixeradt: att gifva ökadt behag och ökadt värde åt
»den egna torfvan».
Att odla jorden är ett yrke, hvilket, om vi hålla
oss till Moses’ skapelsehistoria, först utöfvades
af Adam, som för öfrigt är den första menniska,
vi känna till. Yrket har således tillräckligt gamla
anor, för att vara vördnadsvärdt, ehuru det haft sina
långa perioder af förfall, och det i vida högre grad,
än hvaröfver man på senare tider klagat.
Många länder, som nu lefva nästan uteslutande af
åkerbruk, kunna emellertid icke räkna sig till de
äldst odlade. Bland dessa är vårt, ehuru ingen saga
berättar, när Sveriges bygd först började brytas.
De första grunddragen af den svenska jordens
odlingshistoria förlora sig nämligen i de aflägsna
tider, om hvilkas förhållande vi endast hafva den
dunklaste kännedom eller alls ingen. Vår historia
är dock icke gammal. Emellertid kan det antagas som
säkert, att åkerbruket ej var absolut främmande för
detta lands bebyggare, hvilka af Sigge Fridulfsson
och hans invandrande skaror undanträngdes, ehuru han
till dessa från den tidens civiliserade länder långt
aflägsna nejder förde med sig nya hjelpmedel i en
jemförelsevis hög kultur, som grundlade en ny tingens
ordning i norden, och en mångfaldig konstskicklighet
i flera riktningar, hvars höjd bäst
bevisas deraf, att den beredde honom äran af att utan
protest få räkna slägtskap med gudarne.
Odlingens gång i norden har af ålder haft samma
riktning som nu: från söder till norr. Söder om
Smålands skogsbygd, på Skånes bördiga fält, och
dernäst på slättlandet öster och vester om Vettern
hafva vi att söka de första spåren af jordbruket
som yrke, som näringsfång. Sednare framträngde
odlingen genom skogarne Kolmorden och Tiveden och
rotfästade sig kring Mälarens stränder, der den,
påträffande en bördig jordmån, så att säga slog ut
i blom. Det har varit vår tid förbehållet att äfven
sprida ett vägledande ljus öfver vår jords äldsta
odlingsförhållanden, ett ljus, som skingrat många i
detta fall hittills som sanningar ansedda villor. Vi
hafva härför, förnämligast, att tacka vår landsman
prof. Sven Nilsson och dansken J. J. A. Worsaae. Det
är jorden sjelf, som genom deras mun förtäljt sin
historia, det är fornlemningarnes runor, de tydt,
det är de under årtusenden tillslutna grafvarnes
hemligheter, de uppenbarat. Deraf har framgått,
att odlingen sent nådde »hjertat af Svithiod»,
Mälaredalen; långt förut var den hemmastadd,
nämligen så pass den kunde vara det bland den tidens
halfnomadiska folk, söder om de stora skogarne
Kolmorden och Tiveden; men äldsta anorna har dock
den nordiska halföns odling i Skåne.
Första åkern i Sverige var svedjelandet: jordbrukets
första ändamål att skaffa vinterförråd af foder åt
boskapshjordarne. Så upptäcktes jordens fruktbarhet,
och man började odla säd, vårsäd – korn först och
främst. Höstsäden blef här sent hemmastadd. Råg och
hvete nämnas i ett påfligt bref till Strengnäsbispen
ännu 1466 såsom »nya och ovanliga sädesslag ofvan
skogen Kolmorden, af hvilka man icke borde försumma
att taga tionde».
Intet civiliseradt folk saknar åkerbruk, och intet
land, icke ens de mest och äldst odlade, saknar heller
ännu obruten mark – Sverige är, relativt till arealen,
näst Ryssland i Europa det minst odlade. Men huru än
gränserna för den odlade jorden allt mer vidgats, huru
man än med en vetenskaps hela systematiska omsigt sökt
bereda sig ökade utvägar till förvärf på jordbrukets
område, den ene på ett sätt, den andre på ett annat,
äro dock de odlade växterna till antalet ytterst
begränsade och för alla gemensamma. Vetenskapen
står handfallen och stum i fråga om sädesslagens
uppkomst och första utbredning. Man har genomsökt
alla länder, men ännu ej fått bekräftelse på, att
våra odlade sädesarter någonstädes förekomma i vildt
tillstånd. De kunna icke heller förvildas. Under
nyare tider har man upptäckt tusentals nya växter,
men ej lyckats finna ett enda nytt sädesslag. »Det
synes», anmärker Agardh, »som sädesslagen skulle vara
menniskorna gifna direkt ur Skaparens hand.»
Konsten att odla dessa växter har först på senaste
tiden blifvit en vetenskap. Den var från början
mycket enkel. I den ofullständigt luckrade jordytan
nedlade man fröet och bergade tacksam in skörden –
om det blef någon. Man sådde, bokstafligen taget,
på en förhoppning och ställde jordbruket under Guds
omedelbara försyn. Der den blomhöljda ängen bredde
ut sin fägring, der insjöstranden eller floddalen
lockade, der slog man upp sitt stockhus, der tog man
utan vidare en obegränsad areal, som ingen rådde om,
i besittning och började med den enklaste redskap,
yxan, kroken eller hackan, att bryta en tomt, början
till den omgärdade tegen eller gärdet. Af detta
odlarens hem blef hans hemman.
Vårt jordbruks alla anor stamma från nybyggaren,
och våra dagars nybyggen i Norrlands vildmarker
lemna en trogen bild af jordbrukets begynnelse i
Sverige. Marken, som låg mellan de enskiltas intagor,
gällde af ålder som allmän egendom: de kringboendes
allmänning. När olika orters enskilta sammanslutat sig
till ett helt, med gemensamma intressen och behof,
och staten stadgat sina former, blef allmänningen
förklarad för statens egendom, ett rättsbegrepp, som
formulerades i Gustaf I:s bekanta ord: »Sådana ägor,
som obyggda ligga, höra Gud, konungen och Sveriges
krona till». I sammanhang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
