Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fågelfängaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Besluta dig snart, eller får du endast 5 rdr. Är det
så svårt att afstå ifrån att vara de glada sångarnes
plågoande?»
»Icke det, men......»
»Inga men; vill du hafva penningarne och upphöra med
din dåliga industri? ja, eller nej!»
»Jag vill hafva penningarne.»
»Och du lofvar att icke mera ockra på fåglarnas
frihet?»
»Jag lofvar det.»
»Hvad heter du?»
»Oscar Örnström.»
Studenten gaf honom penningarne och fick reda på,
hvar gossen bodde, hvarefter de åtskildes.
*
Madam Ekman hade mycket brådt om med att draga
ut kläder. Tvätten skulle vara i ordning till
midsommaren. Den raska qvinnan såg likväl icke så
glad ut, som hon brukade, då hon arbetade.
Porten öppnades och en ung herre steg in.
»Bor Oscar Örnström här?» frågade han.
»Oscar är icke hemma», svarade madamen och suckade.
»Hvar är han då?»
»Huru skall jag veta det. Han gick hemifrån för öfver
en vecka sedan och skulle vandra omkring med sin
låda, som han har försett med alla möjliga småsaker,
dem han tänkte sälja, efter han fått tillstånd att
begifva sig ut på landsbygden. Nu är det alldeles
rysligt tomt efter den kära gossen.»
Madam Ekmans ögon fingo en våt glans; men hon sväljde
tårarna och sporde, hvad främlingen ville.
»Jag ville höra efter, om han hade några fåglar att
sälja», blef svaret.
»Tycker herrn det. Han släppte ut dem alla, utom
kanariefåglarne, innan han gaf sig på väg bort. Han
gjorde det, derföre att en student gifvit honom
penningar mot det, att han skulle gifva kräken
deras frihet. För penningarne köpte han sitt lilla
varulager, och när det är utsåldt, kommer han hem
för att skaffa sig ett nytt. Se, gossen har alltid
tyckt om handel och aldrig passat för att blifva
handtverkare.»
Den unge mannen gick och madam Ekman återtog sitt
arbete med de rena kläderna.
*
På det vackra Edsfors’ stora veranda satt den unge
ägaren och rökte sin cigarr, under det han läste i
en tidning. Ett stycke från honom hade hans fru tagit
plats, och på gården, under uppsigt af en sköterska,
lekte tvenne små barn.
Det unga paret och de lekande barnen, omgifna af en
vacker natur och belysta af sommarsolen, hade erbjudit
en ganska vacker anblick, i fall makarnes ansigten
utvisat den lycka och belåtenhet, man väntat att finna
återspeglade der. Detta var icke händelsen. Mannens
min var trött och likgiltig, hustrun missnöjd och
otålig.
Med en ljudlig gäspning lade August Skog bort
tidningen, sträckte ut sig och intog en beqväm
ställning i hvilstolen.
Frun, ett vackert fruntimmer, kastade på honom en
förtörnad blick och sade i skarp ton:
»Man kan icke annat än erkänna, att du har
ett ogeneradt sätt, min bästa August.»
»Skall jag då genera mig för min egen hustru?» frågade
August skrattande. »Det kan väl icke vara din mening,
min söta Hilda.» Han steg upp och gick till henne,
bifogande: »För att vara uppriktig, så måste jag
medgifva, att idyllen här på landet i längden blir
förb–t enformig. Den passar hvarken för ditt eller
mitt lynne. Hvad säger du derför om en resa till
Schweiz? Der hafva vi icke varit förr.»
Den unga fruns ansigte ljusnade. Hon såg upp på mannen
med ett vackert och lifligt uttryck.
»Ja, låt oss resa», utropade hon, »det blir rysligt
att stanna här hela sommaren.»
Stackars qvinna, hon fann det »rysligt» att lefva
tillsammans med man och barn på en naturskön egendom
under den vackra årstiden. Huru mycket var hon icke
att beklaga!
Grinden till gården öppnades. En ung, snyggt klädd
karl, med en stor låda på ryggen, inträdde. De små
tultade honom till mötes och fruns lilla knähund
rusade skällande emot den kringvandrande köpmannen.
»Der hafva vi en smålänning», sade herrn. »Vi skola
väl taga hans varor i skärskådande, eller huru, Hilda
lilla? Det blir genast en förströelse. Kanske har
han några leksaker, som passa barnen, eller spetsar,
som du behöfver; ty mins jag rätt, så är ditt behof
af spetsar otillfredsställbart.»
Smålänningen, såsom herr Skog kallade honom, nalkades
verandan och frågade, om herrskapet ville handla. När
härpå svarades, att man ville se varorna, satte han
ned sin låda på en af bänkarna, rätade upp sig och
drog ett djupt andetag.
Han stod nu midt för egaren af Edsfors och deras ögon
möttes. Handelsmannen hade ett vackert, öppet ansigte
och kunde vara omkring två och tjugo år.
August Skog hade varit bildskön, och den, som en
gång sett dessa regelbundna drag, kunde omöjligt
glömma dem, ehuru de redan voro förslappade, håret
tunnt och ögonen infallna. Han tycktes, att döma
efter det yttre, vara omkring fyratio år; men hade
i verkligheten upplefvat endast trettio. Han hade
i ynglingaåren så smakat på nöjets nektar, att han
druckit sig öfvermätt; men bakom den lefnadströtta
ytan framskymtade likväl hjertats godhet, den hade
ingen njutningslystnad förmått qväfva.
Efter att ett ögonblick hafva betraktat hvarandra,
log handelsmannen helt gladt och sade, i det han
uppläste sin låda:
»Det är icke första gången jag och herr brukspatron
hafva affärer med hvarandra. Ni har handlat af mig
förr.»
»Har jag! Mycket möjligt, hit komma ganska ofta
handelsmän af er klass. Det förefaller mig också,
som ert ansigte vore mig bekant. Är ni från Småland?»
»Icke så alldeles. Far och mor voro visserligen
derifrån, men jag är född i Stockholm; och der var
det ni köpte af mina första varor, som den tiden voro
af annat slag, än de nu äro.»
Handelsmannen hade fått upp lådan och utbredde
innehållet till beskådande.
Skog såg uppmärksamt på honom och syntes leta i sitt
minne. Helt plötsligt utropade han:
»Nu har jag det, ni är den lilla fågelfängaren.»
»Alldeles, och det är herr brukspatrons frikostighet
den tiden, jag hade att tacka för möjligheten att
börja såsom handlande. Edra penningar hafva fört
stor välsignelse med sig; jag skall aldrig glömma
detta. Går handeln fortfarande lika bra några år,
så tänker jag slå mig ned i Stockholm och börja i
större skala. Moster min får det då så bra, att hon
skall må som perla i guld. Allt detta blir ert verk,
herr brukspatron.»
Skog svarade, skrattande, att i så fall vore det enda
gången hans bortkastade pengar fört välsignelse med
sig.
Den frikostiga brukspatronen köpte för 75 rdr
och Oscar undfägnades dessutom på bästa vis. Han
erbjöds äfven att hvila öfver till morgonen derpå,
hvilket han också gjorde. I dagningen begaf han sig
likväl på väg, men efterlemnade en skrifven lapp till
brukspatron Skog. På den stodo endast dessa ord:
»Lyckan är icke att lita på. Hon sviker
alla och kan äfven svika er. Om så illa
skulle ske, erinra er då den tacksamme
Oscar Örnström.»
August log, då han läste dessa ord, och kastade
biljetten i sin papperskorg, utan att vidare erinra
sig den.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0083.html
