Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigtuna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sigtuna.
I mjuka draperier lägrade sig vinterns svepningsskrud
öfver jorden och från himlen föll ett silfverskir,
som svepte berg och dalar i sitt dimmiga hölje och
ur hvilket blott de närmaste föremålen framträdde
med någorlunda klarhet. Sigtunas ruiner reste sig i
töcknet likt gamla kämpar, som tysta och gråa sågo
tillbaka på flydda, herrliga ungdomsdagar, kämpar
med bruten kraft, hvilka i det förgångna se sin enda
ljuspunkt och i framtiden blott en graf.
Så ungefärligen tänkte en storväxt man, höljd i en
vargskinnspels, och som i stora bottforer banade sig
en väg fram genom de höga drifvor, som här och der
nyckfullt kastat sig i försåt för stadens fredliga
invånare och lurande lågo utanför deras portar,
sökande hindra all trafik till handelsmannen, hvilken
med trånsjuka ögon bemödade sig att blicka ut genom
isrosorna på boddörrens rutor. Med ett skrällande
ljud ryckte han nu upp låset, gjorde ett artigt
ställningssteg i den perlfärgade ramen, på detta sätt mottagande en qvinna,
höljd i en grå ullschal, i det han synbart visade
sig angenämt berörd af att se en mensklig varelse.
»En half ’fjerndel’ kaffe, herr Sandelin!» sade
qvinnan, som nu stod bredvid mannen i boddörren, under
det båda vände sig ut emot gatan och nu med stora
ögon, från topp till tå, mönstrade den pelsklädde
främlingen.
»Det är en, som väntar på skjuts», sade de på en gång
till hvarandra, såsom ett resultat af hvad en lång
erfarenhet lärt dem; hvarefter låset bakom dem for
hastigt tillsammans.
Främlingen gick allt vidare på den långa, öde gatan,
under det han med svårighet drog fram ett ur bakom den
ljusa fäll, som hängde ned ifrån hans axlar. »Ännu
halfannan timma!» mumlade han och betraktade
timvisaren med en viss otålighet. »Jag känner mig,
min själ, som lefvande begrafven här!» Hans ögon
öfverforo de långa husraderna, som på krökta ryggar
balanserade skorstenar och rökhvirflar – icke
olika pjaltiga jonglörer, som kanske i bättre dagar
och under andra förhållanden skådat samma platser
och samma himmel.
Denna stumma tafla afbröts af hundskall, och en jägare
klef med långa steg öfver snöfälten – det var, som om
ett friskt lif strömmat emot den ensamme vandraren,
och han stannade, i det han sade:
»En skarp köld!»
»Dålig jagt», svarade den andre, misslynt skakande sin
jagtväska, – »inte ett harspår en gång! Satan!» och
han skickade en gäll hvissling efter den bortilande
hunden.
»Har ni långt hem?» frågade den pelsklädde, kanske
inte obenägen att fördrifva en timme framför en brasa,
lyssnande på jagthistorier. Det syntes, som ordet
hem skulle hafva satt jägarens galla i rörelse,
då han svarade:
»Jag är som ruinen här, och endast den fläck jag står
på, eller den, der jag för tillfället kastar mig ner,
är min!»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
