Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigtuna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med svårighet kunde jag röra händer och fötter. Jag
förnam åter ljudet af steg och röster, mina
förföljares antal hade förökat och mångdubblat
sig. Försigtigt lyfte jag hufvudet och såg tornet
till S:t Pers kyrka rakt framför mig. Krypande på
mina händer, nådde jag den förfallna grundmuren. Der
sökte jag de djupaste skuggorna, min
sjelfbevarelseinstinkt dref mig allt vidare, och klängande
mig fast vid tornets yttre ojemnheter, uppnådde jag
dess nedersta glugg, der jag, dragande mig tillbaka,
så långt jag kunde, betäcktes af nattens dunkel.
»Sjelf hade jag en fri utsigt. Jag såg månstrålar
vattra Mälarviken, jag såg kullar och berg träda
fram med blåaktigt sken eller svepa sig i mörker,
medan de spridda boningshusen sökte på stadsmaner
bilda tvenne gatrader, hvars prunkande namn af
Prest- och Kungsgatan, likt en präktig mantel öfver
tiggarens trasor, likväl icke förmådde dölja dess
iråkade elände. Och liknade ej detta elände mitt eget?
De flydda solskensstunderna stucko blott fram sina
skarpa dagrar för att låta det närvarandes natt desto
bjertare framstå.
»Ja, denna urgamla stad, der man behöfde sex timmars
tid för en promenad kring dess vallar, inom hvilka
fyra borgmästare på en gång stoltserat och hvars
rikedom och glans kommo snikna röfvarehopar från
fjerran österled att klappa på dess lockande,
praktfulla silfverportar; till hvilken dverg hade
ej den förgängliga tiden hopkrymt dess storhet – nu
skulle knappt den bettlande trashanken anse mödan värd
att ställa sin kosa hit! Jag kunde ej underlåta att
sammanväfva dess historia med min egen. En forntida
makt, en nutida och en tillkommande vanmakt – det
var min egen spegelbild!»
Han sträckte ut handen efter eldgaffeln, rörde om
brasan och slående på en rykande brand, fortsatte
han:
»Medan jag så låg till hälften sammankrupen,
lyssnande efter något buller, som kanske åter
skulle jaga mig upp i mitt gömsle, passerade,
som sagdt, denna stads gamla minnen en sorts revy
för mina inre blickar. Jag tänkte på den tid, då
Asarne först tågade in i norden, och att det varit
denna plats, deras vise anförare Sigge Fridulfsson
föredragit, framför så mången annan, och att han
här hållit sitt hof. Här hade de tappra vikingarne
slagit sina sköldar, sökt ättestupor, hållit ting,
druckit fostbrödralag eller i berserkagång nedgjort
hvarandra. Här, på utskjutande klippor, hade mången
mö förgäfves spanat efter en aldrig återvändande
drake, tills hon, en vissnad lilja, sjunkit ned mot
kullen. Här hade man efter striden vid Samsö fört till
Ingeborg Hjalmars ring med hans sista helsningsord:
’Henne till ett sorgebud, det hon aldrig får se mig’.
Här hade Hagbart, för att fresta Signilds trohet,
bedt, att man före honom skulle hänga hans mantel i
galgen, på det att han skulle få se, huru han tog sig
ut som död, och när då jungfruburen steg i flammor
mot skyn, ropade han hänryckt: ’Nu låten mig hurtigt
bestiga den kalla hästen, att jag må följa min brud,
der hon far i de brakande lågor till Frejas sal.’ Och
folkvisan qväder:
’När de kommo i Rosendelund,
så var Hagbart död,
och när de kommo till buren,
var Signild bränd till glöd.’
»Men öfver de älskandes saga hägrar i namnen
’Signildsberg’ och ’Haborsfjärd’ ett återsken.
»Den tiden förstod man att älska och hata, man aktade
ära och tro, och sveket var en fläck, som blott
plånades ut med blod. Hade jag i det ögonblicket haft
min dödsfiende framför mig, jag skulle följt de gamle
vikingarnes sed.»
Jägaren tystnade några sekunder; den häftighet,
hvarmed han talat de sista orden, försvann och han
återtog långsamt, utan att flytta ögonen från den
fladdrande glödhögen:
»Ja, denna nejds många hågkomster hade aldrig så
tilltalat mig, som i denna stund, då jag låg, jagad
och gömd, i det gamla tempeltornet. Detta torn,
som kanske var bygdt på den plats, der Ansgarius
hållit några af sina första predikningar, för att i
dessa bistra vikingars själar ingjuta försoningens
och kärlekens lära, hvilken skänker lifvet ett högre
mål och anden den höga flygt, som sträcker sig ofvan
tiden. Den
första regent, som bekände sig till denna lära,
var Olof Skötkonung, och det var här i Sigtuna han
antog namn af Sveas Konung – efter att från Upsala
hafva flyttat hit sitt residens. Denna lära, som
presterskapet sedan allt mer förvirrade med ceremonier
och dogmer! Denna lära, hvarigenom de ockrade guld och
som skänkte istermagar åt prelater och munkar, hvars
’Soli Deo Gloria!’ jag tyckte mig höra återljuda
i de gamla hvalfven! Men reformationen kom och
vecklade ut friare åsigter, för hvilka ceremonier
och dogmer föllo till stoft och aska. Det var Kung
Gustaf, som höjde detta frihetsbaner, det var han,
som ropade åt biskopar, klerker och munkar sitt:
’va la banque!’ Och banken sprängdes. Likt en skock
falska spelare drefvos de från sitt ’rouge et noir’,
kyrkor och kloster måste lemna en rik tribut eller
nedrefvos i grund och man förde till Svartsjö
slottsbyggnad huggen sten och marmorprydnader ifrån
dem. Sigtuna, som flera gånger rest sig efter de
åtskilliga härjningar, hvilka pest, brand och örlig
spridt inom och öfver dess murar, repade sig aldrig
riktigt efter katolska lärans fall, i synnerhet efter
kung Gustafs påbud, det alla förmögnare köpmän skulle
flytta till Stockholm. Ty Gustaf, liksom den store
Jarlen, delade icke Odins förkärlek för dessa hällar,
de första, som fårades af runtecknaren, och till
dessa torfvor, de första som ristades af plogbillen;
men så länge en torfva finnes, en sten står qvar,
skall Norden icke glömma denna forntid, hvars ära
barderna sjungit. Och sagans poetiska doft skall med
oförvansklig glans lägra sig öfver Sigtuna, hvarest
det första bladet bröts till den ärorika minneskrans,
som betecknar Sveriges historia!
»Så drömde jag vaken om detta land, från hvilket
jag ansåg mig biltog; och alla dessa hågkomster,
som barndomssägnerna gömt qvar i min själ, stodo
tecknade för mig med saknadens eldskrift.
»Det enda ljud, som förnams, var då vinden suckande
for mellan de brustna murarne. Himlen var molnfri
och månen steg allt högre och kastade en silfverlik
dager öfver jorden. Hade mina förföljare slutat sitt
skall, och vågade jag begifva mig från mitt gömställe,
för att nå det mål, hvarefter jag trängtade?
»Ett svagt buller störde då stillheten. Jag lutade
mig utåt och såg tvenne rörliga skuggor liksom fladdra
öfver gräsmattan och strax derpå varseblef jag tvenne
män, som stego upp på de kringvräkta stenblocken under
tornet, medan de allt mera närmade sig under den
plats, der jag var dold. De hade sina ögon riktade
på den hvalfbåge, genom hvilken jag sökte göra mina
observationer.
»’Något rörde sig deruppe’, sade en af männen och
stannade.
»’Omöjligt, hur skulle han komma dit?’ Vid den rösten
började mitt blod sjuda som eld.
»’Sådana våghalsar, som han och hans likar, sky intet
för att skaka af sig boja och black.’
»’Men då ha’ ni honom som råttan i fällan; han kan
icke undkomma er.’
»Det var hans röst! Det var mannen jag hatade!
»I samma stund stod jag upprätt i gluggen. Huru jag
sedan kom ner, vet jag icke, men på den nedrasade
stenmuren under tornet brottades nu han och jag.
»Det var en kamp, som de gamle vikingarne skulle
haft en lust af att åse.
»Han slant plötsligen med fötterna och störtade
baklänges ned för branten.
»Jag följde honom i fallet, mina händer hade inte
släppt hans strupe.
»Der låg han nu vid mina fötter som en liflös
klump. Mitt bröst höjde ett lättadt andetag.
»’Han är död!’ ropade man omkring mig, och i samma
stund kände jag mig bunden till händer och fötter.
»Jag lät gripa mig; att jag åter var fängslad,
qvittade mig nu lika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
