Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelfängaren. (Forts. fr. sid. 79.) - Tidig vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om den fattige saten stulit buren, skall jag hafva
reda derpå. Han har då gjort det af nöd, och jag vill
hjelpa honom från eländet, så att detta icke må fresta
honom till flera sådana handlingar.»
På Humlegårdsgatan gick ynglingen in i ett trähus af
föga trefligt utseende.
Oscar tog ut stegen och var snart i den låga
porten. Han hörde steg i trätrappan, som förde till
rummen i öfra bottenvåningen.
»Bor här någon Edberg, som gör fågelburar», sporde
Oscar med grof röst.
Stegen i trappan stannade. En dörr öppnades; ett matt
ljussken nedströmmade från den smala trappan och en
ungdomlig qvinnoröst yttrade:
»Är det Henric, har du fått pengar?»
Henric hann icke gifva något svar härpå, ty Oscar
upprepade sin fråga och var med några raska språng
jemte ynglingen i en liten, trång förstuga.
Den enda dörr, som fanns der, var uppslagen och
på tröskeln stod en ung flicka, med ett talgljus i
handen. Skenet deraf upplyste icke allenast förstugan,
utan äfven det rum, från hvilket hon kom.
»Ursäkta», sade Oscar, som på ynglingens ansigte läste
uttrycket af den pinsammaste förlägenhet. »Jag har
helt nyss tillhandlat mig en bur af denne unge herre,
och jag önskade få tala några ord med honom, om ni
det tillåter», fortsatte han vänd till flickan och
gjorde min af att inträda i rummet. Helt ofrivilligt
trädde flickan åt sidan; men ynglingen fattade om
Oscars arm och sade, allvarligt bedjande:
»Gå ej in, min stackars far blifver så nedslagen,
då han får se främmande.»
Det låg något bevekande i tonen, men det oaktadt
uppmanade honom en inre röst att icke låta röra sig
deraf. Han inträdde i det illa möblerade rummet,
der fattigdomen stod tydlig och osminkad för hans
ögon. En dörr från en inre kammare öppnades, och en
man med gråsprängdt hår och lutad kroppsställning
kom ut derifrån.
Vid åsynen af den främmande stannade han, rätade upp
sig, såg stadigt på Oscar och frågade i skarp ton:
»Hvad söker ni här, min herre?»
Oscar svarade icke genast. Han betraktade detta i
förtid åldrade ansigte, med dess outplånliga spår af
manlig skönhet. Han kände dem; ty hvarken tid eller
lidande hade kunnat göra dem oigenkänliga för Oscar.
»Jag söker August Skog, som nu kallar sig Edberg,
och jag har funnit honom», svarade Oscar och räckte
ut handen. »Har ni glömt fågelfängaren Örnström? Ni
nedsatte hos honom ett kapital, som har räntat bra
utaf sig, troligen derföre, att ni lärde honom att
aldrig söka en vinst genom andras lidande. Jag är
här för att tacka er och betala min skuld.»
August Skogs ansigte ljusnade, han tog den framräckta
handen, och ett matt leende gled öfver hans ansigte,
då han sade:
»Ni fångade såsom gosse fåglar, och jag gör såsom
gubbe burar. I mina glada ungdomsår tålde jag icke
tankan på fängelse för någon lefvande varelse, men
tiden har förändrat mycket och icke mig minst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
