- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
86

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelfängaren. (Forts. fr. sid. 79.) - Tidig vår.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Om den fattige saten stulit buren, skall jag hafva
reda derpå. Han har då gjort det af nöd, och jag vill
hjelpa honom från eländet, så att detta icke må fresta
honom till flera sådana handlingar.»

På Humlegårdsgatan gick ynglingen in i ett trähus af
föga trefligt utseende.

Oscar tog ut stegen och var snart i den låga
porten. Han hörde steg i trätrappan, som förde till
rummen i öfra bottenvåningen.

»Bor här någon Edberg, som gör fågelburar», sporde
Oscar med grof röst.

Stegen i trappan stannade. En dörr öppnades; ett matt
ljussken nedströmmade från den smala trappan och en
ungdomlig qvinnoröst yttrade:

»Är det Henric, har du fått pengar?»

Henric hann icke gifva något svar härpå, ty Oscar
upprepade sin fråga och var med några raska språng
jemte ynglingen i en liten, trång förstuga.

Den enda dörr, som fanns der, var uppslagen och
på tröskeln stod en ung flicka, med ett talgljus i
handen. Skenet deraf upplyste icke allenast förstugan,
utan äfven det rum, från hvilket hon kom.

»Ursäkta», sade Oscar, som på ynglingens ansigte läste
uttrycket af den pinsammaste förlägenhet. »Jag har
helt nyss tillhandlat mig en bur af denne unge herre,
och jag önskade få tala några ord med honom, om ni
det tillåter», fortsatte han vänd till flickan och
gjorde min af att inträda i rummet. Helt ofrivilligt
trädde flickan åt sidan; men ynglingen fattade om
Oscars arm och sade, allvarligt bedjande:

»Gå ej in, min stackars far blifver så nedslagen,
då han får se främmande.»

Det låg något bevekande i tonen, men det oaktadt
uppmanade honom en inre röst att icke låta röra sig
deraf. Han inträdde i det illa möblerade rummet,
der fattigdomen stod tydlig och osminkad för hans
ögon. En dörr från en inre kammare öppnades, och en
man med gråsprängdt hår och lutad kroppsställning
kom ut derifrån.

Vid åsynen af den främmande stannade han, rätade upp
sig, såg stadigt på Oscar och frågade i skarp ton:

»Hvad söker ni här, min herre?»

Oscar svarade icke genast. Han betraktade detta i
förtid åldrade ansigte, med dess outplånliga spår af
manlig skönhet. Han kände dem; ty hvarken tid eller
lidande hade kunnat göra dem oigenkänliga för Oscar.

»Jag söker August Skog, som nu kallar sig Edberg,
och jag har funnit honom», svarade Oscar och räckte
ut handen. »Har ni glömt fågelfängaren Örnström? Ni
nedsatte hos honom ett kapital, som har räntat bra
utaf sig, troligen derföre, att ni lärde honom att
aldrig söka en vinst genom andras lidande. Jag är
här för att tacka er och betala min skuld.»

August Skogs ansigte ljusnade, han tog den framräckta
handen, och ett matt leende gled öfver hans ansigte,
då han sade:

»Ni fångade såsom gosse fåglar, och jag gör såsom
gubbe burar. I mina glada ungdomsår tålde jag icke
tankan på fängelse för någon lefvande varelse, men
tiden har förändrat mycket och icke mig minst.»

*



Tiden förändrade verkligen mycket.

August Skog och Örnström blefvo kompanjoner, och den
förres son kom på Örnströms kontor.

Dottern sattes i en pension och hade i gumman Ekman
en moderlig vårdarinna.

Den slösaktige Skog blef vid sidan af
f. d. fågelfängaren en arbetsam och sparsam man, som,
med dennes biträde och egna krafter, skapade sig och
de sina en ekonomiskt oberoende ställning.

Vid några och fyratio års ålder, sedan han njutit
allt och förlorat allt af verldsliga fördelar, lärde
han sig arbetets värde och välsignelse. Han fann icke
mera lifvet enformigt och tråkigt, ty för ledsnaden
hade han ej några stunder.

Kompanjonerna voro och förblefvo oskiljaktiga vänner,
äfven sedan barnen blifvit vuxna och gifta. Oaktadt
moster Ekman gick till hvila, lefde de ändå
tillsammans, och då de slutligen drogo sig från
affärerna öfvertogos dessa af Skogs son, som, jemte
systern, var utsedd att ärfva f. d. fågelfängaren.


Tidig vår.

        Mitt hjerta klappar. Det är vårens skuld:
        Han kommer som en liten gud och dansar
        På lätta skyar, lefnadsfrisk och huld,
        Med blommor som han fått för solens guld,
        Att smycka skog och äng med blad och kransar.

        Vi ha ju knappast mera än April,
        Och ändå vågar han sig upp mot polen.
        Men han är van att göra, som han vill,
        Och så kanhända gör det också till,
        Att han gjort res-sällskap med sjelfva solen.

        Han hela attiraljen med sig har,
        Gullvifvor, fjär’lar, sippor och penséer.
        Men hofkapellet dröjer några da’r;
        Ty gökarna på vägen stannat qvar,
        Att ge i Skåne några matinéer.

        Han vet nog, hvad han gör. Han tänkte visst
        På fädrens vishet, som vi än sentera:
        Att när som göken gal på naken qvist,
        Blir öfver landet säd- och foderbrist,
        Och vi se helst att slippa beggedera!

        Likgodt! Nu är han här med hopp och tröst,
        Och gladt vi vända gubben Vinter ryggen.
        Vi hellre lyssna till naturens röst,
        Då våren hyllas af hvart men’skobröst –
        Ja, ända ned till bromsarna och myggen.

        Och lärkan jublar uti solens bad,
        Och sången klingar öfver höjd och slätter.
        I hvarje buske nickar en dryad
        Och bäcken sjunger, lefvande och glad,
        Med lilla Zephyr sina små duetter.

        Min ande gläds af bäckens friska språng,
        Af böljans svall och molnens fantasier.
        All konst får vara till en annan gång:
        Hvad är väl harpans klang och skaldens sång
        Emot naturens enkla harmonier?

        Och hör jag än, en vacker sommardag,
        Piano klinkas uti qvafva salar,
        Då leds jag först, och sedan svettas jag
        Och längtar ut och hör med mer behag,
        Hur korna böla uti berg och dalar.

        Och så det varit har, så långt jag mins,
        Ty men’skan skaptes att naturen prisa:
        I hennes anletsdrag en gudom fins,
        I hennes sköte mår jag som en Prins,
        Och henne ger jag nu min lilla visa.

E. S–dt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free