Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VIII. En björnvisit och ett misslyckadt anfall.(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 95.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de på somliga ställen ganska breda remnorna mellan
de gungande isfälten. Vår gamle befälhafvare styrman
Martial var nu, om möjligt, vid bättre humör än om
bord. Allt, som kunde gifva anledning till en visa
eller en af gubbens »blänkare», försummades ej. Efter
tvenne dagars marsch voro de flesta bland manskapet
uttröttade, då vi kommo till en bred vak, hvilken vi
måste ro öfver. Efter många ansträngningar kommo vi
öfver till andra sidan, hvarest Martial påstod, att vi
bestämdt hade land. Knappt hade han hoppat ur båten,
förrän han började »draga fram med en blänkare»:
"Nu hafva vi lyckligen kommit häröfver,
I följd hvaraf jag vill er alla bestå
En grogg, ty jag vet, att ni detta behöfver,
Och derföre skolen j äfven den få.
Men sedan vi rätt in i nordpol’n marschera,
Der mår man som perla i guld, det är sant,
Der bor gubben Winter; det kan ej mankera,
Att han blir förtjust se en gammal bekant.
Jag varit hos gubben, och det många gånger,
Och bjudits på björnskinka, legat på dun.
Vid kaffet fru Nordan presterar oss sånger,
Och man hennes blåser dertill i basun.
Och vet ni, att aldrig ni nån’sin sett maken,
Der är så gentilt, fastän visst något kallt:
Af klaraste is äro alla gemaken
Och pelarue äro af finaste salt."
Huru trötta vi än alla voro, kunde vi ej annat än
skratta åt vår trefliga befälhafvare och hans roliga
»blänkare». Groggen tömdes med ett hurra för styrman
Martial, och derefter tältades för natten. Uti tältet
fladdrade snart en munter brasa och mat lagades,
hvarefter vi gingo till hvila.
När jag sofvit en stund, vaknade jag och kände
en obehaglig tyngd på mitt bröst samt den ena
heta pusten efter den andra i mitt ansigte. Då jag
öppnade mina ögon såg jag vid den ännu lågande elden
en stor hvit isbjörn, hvilken med sina skarpa ögon
på ett ganska oförskämdt sätt betraktade mig, under
det han höll den ena af sina stora tassar stadigt
tryckt mot mitt bröst. Min belägenhet var i sanning
ingalunda afundsvärd. Så sakta jag kunde, sträckte
jag nu ut min arm och lyckades att få tag uti en
af de största eldbränderne. Björnen hade dock märkt
min rörelse och började, i det han gapade, att ryta,
samt lyftade upp sin tass, troligen för att förpassa
mig till evigheten. I ögonblicket kastade jag mig åt
sidan och knappt hade jag kommit på fötter, förrän
jag af alla krafter rände in den rykande eldbranden i
björnens öppna gap. Nu uppstod ett förfärligt oväsen;
mina kamrater hade vaknat, de kommenderade och skreko
om hvarandra, björnen röt af raseri, och jag anföll
honom ursinnigt med en af de återstående bränderne.
»Skjut inte», ropade Martial med hög röst, »förr än
jag kommer med; vi få gifva den besten en hel soppa
på en gång.»
Snart voro Martial och trenne andra färdiga och
nalkades nalle, som nu hade fått tid att resa sig på
bakbenen, och seende sig omkring, liksom han ämnade
välja sitt offer, tog han redan ett steg framåt,
då han träffades af fyra kulor på en gång och föll
död till våra fötter.
Ehuru vi sofvit obetydligt, var dock sinnesstämningen,
om morgonen, utmärkt. Att Martial vid den välsmakande
frukosten ej kunde låta bli att sjunga, var naturligt,
och snart började han:
Man mår så godt ibland nordpol’ns isar,
Och detta lif jag med rätta prisar;
Tänk blott hur trefligt vid denna pol,
Att midt i natten man här har sol.
Här fins ju allting och litet öfver,
Men intet af det man ej behöfver;
Här fins ju björnstek och vildt och is,
Ej tvåfotsbjörnar och ej polis.
Härefter fortsattes färden, och vid middagstiden
funno vi verkligen, att vi voro i land på Spetsbergen,
ungefär en geografisk mil norr om dess sydvestligaste
udde, kap Lookut. Från en höjd kunde vi se vårt fartyg
och blefvo ganska förnöjda,
då vi genom kikaren märkte, att »L’Étoile du Nord» var
fri från isen och kryssade på en fem à sex minuters
afstånd från land.
Nu påskyndades återfärden, och då fartyget hade märkt
oss, kommo vi snart med dess båtar välbehållna om
bord. Efter ytterligare trenne veckor hade vi gjort en
särdeles lycklig tur och voro nu färdiga att återvända
mot hemmet.
Vid min och Martials återkomst från vår isresa, bad
andre styrmannen, m:r Gervois, att få tala med oss
några ord i sin kajuta. Vi inträdde och när han väl
stängt dörren sade han:
»Ursäkta mig, mina herrar, om jag nu kommer att
vidröra någonting högst sorgligt och obehagligt, i
synnerhet för er, m:r Seeman; men jag anser det vara
min skyldighet, både som vän och kamrat. – Innan ni
kom om bord å ’L’Étoile du Nord’ var ni ju mycket
illa sjuk – var det icke så?»
»Jo, min herre, jag hade legat i en långvarig
nervfeber», svarade jag sorgsen, i det jag påminde
mig orsaken dertill.
»Ja, men jag hörde äfven, att ni blifvit sårad af en
skurk, som lärer varit slägt med – med er tillämnade
brud ...»
Vid påminnelsen om Marie var jag oförmögen att svara
– stora tårar framträngde mot min vilja, då Martial,
slående knytnäfven i bordet, afbröt m:r Gervois med
de orden:
»En skurk, ja! en ohängd kanalje, som jag gerna
skulle se hängd under rånocken på ’L’Étoile du
Nord’. Ack! jag önskade bara, att jag hade honom här –
så ...»
»Lugna dig, min vän», svarade m:r Gervois, »ty din
önskan kan i så fall lätt gå i fullbordan, vi hafva
just den fågeln här om bord.»
»Hvad!?» frågade Martial.
»Colas Novare här, ombord?» ropade jag uppspringande,
»omöjligt ... omöjligt!»
»Se så, se så, mina herrar, låtom oss nu tala
förståndigt – sitten då ner, så skall jag omtala, huru
härmed förhåller sig. J minnens väl, att samma dag,
vi skulle afgå från Cherbourg, rymde en af jungmännen
och att kaptenen mönstrade en annan i stället, den
der med röda håret och stora plåsterlappen öfver
ansigtet ...»
»Laurent», mumlade Martial.
»Ja, just han. – Nå väl, han har varit mycket villig
om bord och skött sina åligganden oklanderligt, fastän
han, så ofta han kunde, drog sig ifrån kamraterna och
äfven aldrig höll sig ren i ansigtet. Detta sednare
förargade kaptenen i synnerhet, och samma dag ni
hade företagit isfärden, befallde han karlen, att
han skulle tvätta sig. Laurent gick mumlande bort,
men syntes på eftermiddagen likadan som förut. Tusan
vet, hur ’gubben’ fick syn på honom – allt nog, han
blef ytterst rasande och befallde Laurent komma fram,
hvarefter han kommenderade babords vakt att tvätta
honom. Förgäfves slog Laurent rundt omkring sig i
raseri, han blef snart öfvermannad och bunden samt
ordentligt renskurad öfver hela ansigtet. Men nu
undergick han en högst besynnerlig förvandling. Den
stora plåsterlappen föll af, och det var omöjligt
for de närvarande att derunder upptäcka något
sår. Under allmänt skratt spolades han grundligt,
då det röda tofviga håret dels föll af och dels
började att mörkna, så att, då toaletten var gjord,
delinqventen befanns hafva ganska vackert svart
hår. Kapten Chenu kallade nu Laurent till sig och
frågade honom, hvarför han nyttjat denna förklädnad
samt huru han befann sig efter tvätten.
Då svarade Laurent: "Ert skämt är grymt,
Men saken förhåller sig så,
Att nyligen har från ett skepp jag rymt
Och vill icke dit åter gå,
Och derför förklädde jag mig så der,
Det var intet ondt häruti.
Förklädna’n behöll jag äfvenså här,
Då hit jag ju kommit deri."
Kaptenen skrattade och vände honom ryggen samt gick
upp på ruffen och började att der promenera af och
an. Jag återigen funderade på, hvar jag sett detta
ansigte förut, då en af matroserna kom mitt minne
till hjelp och omtalade, att mannen hette Colas Novare
samt bifogade till denna upplysning en berättelse om
m:r Seemans sjukdom och orsaken dertill. Här slutade
andre styrmannen sin berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
