Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 120 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VIII. En björnvisit och ett misslyckadt anfall.(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 95.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En lång stund sutto Martial och jag tysta och
begrundande. Hela den sorgliga dram, i hvilken jag
så nyligen spelat en af hufvudrollerna, utvecklade
sig så småningom för min själ – då jag blef afbruten
i min tankegång af Martial, som sade:

»Huru tänker ni behandla denna usling, då ni träffar
honom?»

Det dröjde en stund, innan jag svarade.

Underliga tankar genomkorsade mitt hufvud, men
slutligen sade jag:

»Jag föraktar denne man för mycket, för att nu mera
tänka på honom – jag vill försöka att ej känna igen
honom.»

»Bra, min vän, mycket bra; – men jag för min del
svär heligt, att om han, som jag nästan förmodar,
har något ondt i sinnet och jag märker det, skall
jag skjuta honom som en hund», yttrade Martial, i
det han steg upp, samt fortsatte: »och nu skolen j
dricka ett glas gammalt vin med mig i min kajuta,
så ska’ ni få höra en alldeles ny ’blänkare’, som ni
inte ha’ hört förr.»

Först några dagar derefter fick jag se Laurent och
igenkände i honom genast Colas. Jag låtsade, ehuru det
var mycket svårt, att ej igenkänna honom, och efter
ett par dagar tycktes han äfven tro sitt inkognito
bevaradt, men bibehöll sin förut visade förkärlek att
vara under däck, så snart tjenstgöringen ej fordrade
hans oundvikliga närvaro der ofvan.

Vi nalkades nu hvarje dag engelska kusten och voro
jemt ytterst vaksamme, för att ej falla i våra
fienders händer. »L’Étoile du Nord» länsade undan
för en frisk bramsegelskultje. Det var en söndag;
kapten Chenu hade, som han alltid brukade, hållit
en kort gudstjenst, och den icke vakthafvande delen
af besättningen hade just gått ned att skaffa. Det
var Martials och min vakt, vi sutto och samtalade om
hvarjehanda, då jag, i det jag blickade mig omkring,
hastigt utropade:

»Se der, ett fartyg, om jag icke misstager mig.»
Springande upp på bastingeringen, satte jag handen
öfver ögonen, och sålunda balanserande efter
fartygets rörelser, betraktade jag den lilla punkt,
som vid horisonten allt mer och mer började likna ett
fartyg. I detta ögonblick hörde jag Martial häftigt
ropa till:

»Akta dig, Seeman!»

Ett misslyckadt anfall.

I samma stund jag vände mig om, erhöll jag ett djupt
knifsting i venstra delen af bröstet samt en hård
stöt, så att hatten föll af mig och jag baklänges
störtade i hafvet. Jag igenkände, då jag föll,
Laurents eller rättare Colas Novares mörka gestalt
och såg honom med knifven i hand kasta sig efter mig
i djupet. Då jag åter kom upp, var Colas några famnar
ifrån mig. Genast, då han såg mig, sam han emot mig
med knifven mellan tänderna. »L’Étoile du Nord» hade
lagt bi och båtar utsattes, men fartyget låg dock på
väl en kabellängds afstånd. Colas fattade nu knifven i
högra handen, och då han var mig nära, måttade han ett
hugg åt mitt hufvud; jag afvärjde detta med venstra
armen och lyckades fatta tag i hans hår. En förtviflad
kamp började, och ehuru jag var mångdubbelt starkare,
gjorde smärtan och blodförlusten, att jag endast matt
kunde försvara mig. Jag märkte dock, att jag betydligt
utmattade äfven honom genom att, så ofta jag kunde,
nedböja hans hufvud. Han söndersargade förfärligt
min venstra arm och slutligen träffade han en sena,
så att jag ej mera kunde
parera, utan armen blef förlamad. Jag släppte nu hans
hår med högra handen och gaf honom ett hårdt slag med
knuten hand i hans ena öga, och sparkande honom ifrån
mig, kastade jag mig på rygg och sam ett par tag,
då mitt hufvud hastigt stötte mot ett hårdt föremål,
med den påföljd, att jag förlorade medvetandet. Det
var skeppets båt, hvilken just kom lagom att rädda mig
och, mot Colas’ vilja, äfven taga honom om bord. Då
jag återfick sansen, befann jag mig om bord. Vid
min sida fann jag Martial och kapten Chenu, båda
sysselsatta med att förbinda det sår Colas tillfogat
mig.

Och gubbarne båda, de logo
Så godt, när jag ögat slog opp.
Hvarandra i handen de togo
Och sade: "än äga vi hopp –
Vår pojke skall ej från oss tagas,
Re’n lifvet tycks komma igen;
Men bofven utaf oss skall ägas,
I rånocken hänga vi den".
Förgäfves jag vill protestera,
De hafva fått uslingen fast,
En domstol de snart arrangera
Och hänga så Colas i hast.

Efter en half timmes förlopp blef liket nedtaget
och på sjömans vis bundet på en bräda samt sedan en
tyngd fästats vid fötterna kastadt öfver relingen
och sänkt.

Knappt hade fjorton dagar passerat, förr än jag var
så återställd, att jag kunde börja min tjenstgöring.

En rykande storm hade vi att tacka för, att vi ej
blefvo uppbringade af tvenne engelska fregatter,
utan slutligen välbehållna återkommo till Cherbourg.

Fastän se’n dess gått många år
(Så hastigt tiden flyr),
Jag minnes tydligt, som i går,
De tvenne äfventyr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>