Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen ur mina flydda dagars historia. (Ur en gråhårsmans portfölj.) Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi förmådde, togo vi ett kragtag, för att slå den ene
den andre till marken. I vår ifver märkte vi icke,
att vi så närmat oss kanten af den i grannskapet
befintliga trädgårdsdammen, att nästa steg skulle
föra oss utför den samma. Det skedde också, och med
ett plumsande lågo vi båda i vattnet. Jag kom öfverst
och var dessutom icke helt och hållet främmande för
konsten att simma. Jag kraflade mig således lätt upp;
sprang efter den omtvistade stången, räckte den åt min
fiende och drog honom vid den upp på det torra. Vår
hetta hade under tiden svalnat, och från denna stund
voro vi de bästa vänner i verlden.
I pensionen fanns en gosse vid namn Pålle Gadd;
hans far var en välbehållen mjölnare. Nu hade modern
fått i sitt hufvud, att sonen skulle studera till
prest, för hvilket ändamåls vinnande hans uppfostran
bekostades i den ifrågavarande pensionen. För
boken visade han dock ej några utmärkande anlag,
enär han vid tretton års ålder ej ännu kunnat lära
sig deklinera mensa, mensæ, etc. Dermot visade
han andra anlag, som tycktes betecknande för
hans framtidsbana. Såsom vanligt i pensioner stod
kosthållet icke i något öfverflödande förhållande
till elevernas appetit. Medgifvas måste å en annan
sida, att en ung, oförskämd mage är glupsk som en
procentare. Pålle Gadd kunde emellertid tjena som
ett praktbevis för ett godt pensionshull. Han var
fet och mullig som en julgris, hade sprängrunda,
skinande kinder och en rygg så bred och fyllig
som en mjölsäck. Hvar han påträffades mellan
lästimmarne, fann man honom alltid mumsande och
sväljande, och visiterade man hans fickor, funnos
der alltid lemningar af fint bröd, skorpor, ost-
och metvurstbitar, m. m. Under sin säng hade han
ett blåmåladt skrin, som var hans skafferi och
hvilket försågs hvarje söndag, då han helsade på
i det närbelägna hemmet. Han återvände alltid med
ett knyte under armen, som sorgfälligt instufvades
i nämda gömma, hvartill han bar nyckeln på en svart
skorem kring halsen. Lade man an på hans gifmildhet
eller hans goda hjerta att dela med sig, var han
alldeles omöjlig, men bjöd man penningar till
vedergällning, så vägrade han aldrig. Han var när
som helst färdig att göra affärer och lät ingenting
afhålla sig från utsigten på en loflig vinning. För
sex styfver fick man en fjerdedels kaka finbröd och
för sex dertill en skifva ost eller metvust. Han
lemnade ogerna »på krita», och skedde det, var
det alltid med förknappning på portionen. Hade
någon af hans kamrater slarfvat bort sin griffel,
penna, e. d., hade han alltid någon i reserv att
tjenstvilligt tillhandahålla i behofvets stund mot
hederlig vedergällning. Vid en rafistulation, som
jag en gång anställde i vår gaderob efter en mössa,
som för mig förkommit, råkade min hand, då jag stack
ned henne bakom en kista, som stod djupt inne i ett
hörn och deri endast vårt begagnade linne förvarades,
i beröring med ett föremål, som föreföll mig helt
egendomligt. Vid första lägliga tillfälle förtrodde
jag mig till Alfred, hvarpå vi öfverenskommo, att i
all hemlighet ställa till en nogare undersökning. Vi
påträffade då en grå ullstrumpa, mycket omsorgsfullt
tillknuten, märkt med P. G. och innehållande något,
som vi lätt kunde förstå var kontanter för bekommen
valuta af bröd- och ostbitar.
Emellertid hade den olyckshändelsen nyss tilldragit
sig, att åskan slagit ihjel en stackars enkas i
församlingen enda ko – en ofantlig förlust för den,
hvars hela egendom består deri. Bland mina minnen af
min far var hans ömma hjertelag för de fattigas behof
och lidanden ett af de mest framstående. »Salige
äro de barmhertige, ty dem skall barmhertighet
vederfaras», var en tros-sats, som han icke allenast
förde på lapparne, utan äfven bevittnade med sina
handlingar. Dessa ord hade icke gått fruktlösa förbi
mina öron. Min fars ande lefde hos mig. Jag hade
kommit öfverens med Alfred om ett förslag till alla
kamraterna, att efter råd och lägenhet göra ett litet
sammanskott till den stackars enkan, till ersättande
af hennes förlust. Jag hade nyss, till belöning för
hemsända betyg öfver goda framsteg i mina studier,
erhållit tre riksdaler af tant. Dessa blefvo min
tribut. Alfred gaf lika mycket, och alla de andra
gåfvo villigt, hvad de hade. Endast Pålle vägrade. Han
hade inga penningar, sade han.
Så stodo sakerna, då jag gjorde det omtalade
fyndet. Påföljande onsdagseftermiddag, då vi hade lof,
begåfvo vi oss, hela ynglingatruppen, till enkans
stuga. Ingen ville afstå från åsynen af hennes glädje
vid emottagandet af vår gåfva. Den äldste bland oss
blef utsedd att framlemna den. Då vi skulle begifva
oss af, vägrade Pålle, tummande på nyckeln till sitt
blåa skrin, att åtfölja oss. »Kom du, min gosse!»
sade Alfred. »Du får inte saknas bland oss.»
»Jag har inga pengar att ge, och då har jag inte med
att göra», invände Pålle.
»Du är fattig, du, stackars Pålle; men du har ditt
blåa skrin att trösta dig med, kanske ville du haft
litet vägmat med dig? Men det får stå till! Se så,
åstad nu, pojkar! Ett tu, ett tu!» Och han tog Pålle
under armen.
Denne gjorde ännu ett försök att undkomma. Men Alfred
och jag hindrade honom. Jag tog honom under andra
armen och begge gjorde vi vårt bästa, för att lugna
honom, i afseende på den blygsel, han tycktes känna,
genom löftet att han skulle få sin rundeliga del
af den stackars enkans tacksamhet. Detta häfde all
motsträfvighet å hans sida och gjorde honom villig att
utan vidare omsvep följa oss. Framkomna till stugan,
rusade vi alla på en gång in, nyfikna att få se
föremålet för vår välvilja. Den stackars enkan, som
satt vid sin spinnrock med en hög ullkardor bredvid
sig på bordet, hvilka, vid våra föga tempererade
rörelser, fläktade omkring på golf och stolar, helsade
oss ingalunda välkomna; men då ordföranden för vår
beskickning tillkännagaf henne anledningen dertill och
lade henne den hopsamlade summan i hand, förändrade
sig detta, och vi blefvo i hast de kärkomnaste
gäster i verlden. Då hon med sina tacksamhetsbevis
äfven kom till Pålle Gadd, vexlade Alfred och jag
en blick, hvarpå den förre steg fram, grep djupt
inom rocken, satte den omtalade gråa ullstrumpan på
bordet, afskar det omknutna bandet och urhällde dess
innehåll. Palle blef röd som en pion i ansigtet och
öppnade munnen till en reklamation. Men då knuffade
jag honom i sidan och hviskade honom i örat: »Tig
Pålle, eljest gör du dig till en evig utskämma!»
Detta verkade. Alfred tog nu till ordet med hög röst
och sade: »Allt detta är från Pålle Gadd, men han är
för blygsam att sjelf lemna fram det. Det öfverstiger
hvad hvar och en af oss särskilt kunnat gifva. Men
Pålle har ett godt hjerta, han. Hans enda bekymmer är,
att ni skall få för mycket besvär med att sammanräkna
alla dessa slantar, hvarför vi skola hjelpa er dermed,
liksom med att sortera dem.»
Derpå tillade han, vändande sig till oss: »Se så,
pojkar, låtom oss nu gripa verket an! Du, Pålle,
kan taga halfanningarne för dig, emedan du är så
blygsam och beskedlig.»
Några tårar föllo ned på dem under det han
räknade. Summan gick verkligen upp till nära fem
riksdaler. Enkan kunde knappast tro sin lycka,
men mest af allt tycktes det förundra henne,
att »mjölnarens Pålle» kunnat gifva så mycket
penningar. »Han har gifvit betydligt mera än någon
af oss, och derför är han också allra gladast bland
oss. Eller hur Pålle?» sade Alfred, vändande sig med
de sista orden till honom.
Pålle svarade med en knuff af armbågen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
