Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen ur mina flydda dagars historia. (Ur en gråhårsmans portfölj.) Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tal öfver den förlust, jag vållat henne, (hvaraf jag
knappast senterade ett enda ord) och hotade att skicka
mig tillbaka till landet, att blifva en bondpojke och
gå vall med boskapen (något, som jag i min fåvitskhet
tyckte icke alls skulle blifva ledsamt). Emellertid
blef den mest trängande frågan: hvad skulle hon för
ögonblicket taga sig till med mig? All rätt till
nåd i mitt straff hade jag förverkat, men att å nyo
stänga in mig i garderoben hade sina farhågor. Ett
annat fängelse måste inrymmas åt mig, och tant
fann på råd derför. Hon hade ett litet vindsrum,
infattadt med skåp, i hvilka hon förvarade sitt
linne, sina syltburkar och andra förråder, som hon
höll dyrbara. Här tillbommade och undanstökade hon
allt, hvarpå hon trodde mig kunna göra skada – och
hvarpå kunde jag icke det? Derpå förde hon mig dit,
att utstå en fördubblad fängelsetid. Under denna
inföll middagstimman. Jag skulle icke få mat förr, än
jag utstått mitt straff. Till min uppbyggelse fick
jag katekesen med mig, för att lära min lexa, tills
»magistern» på eftermiddagen skulle komma. Lexan var
snart lärd, men hvad skulle jag sedan göra? Der stod
en gammal trästol i ett hörn. På den red jag häst
en stund, men snart blef det icke roligt mera. Jag
började nu fundera på något nytt företag. Rummet
var ett gafvelrum, hvars enda fönster låg utåt vår
grannes, borgmästarens, trädgård, hvari stod ett
päronträd, som sträckte sina grenar så godt som
inpå rutan; det var rikligen fullsatt med frukt;
den var väl icke mogen än, men vid tio år är man ej
så nogräknad i sådana stycken. Den började skifta i
rödt på ena sidan. Det vattnades i munnen på mig, så
mycket mer, som jag skulle blifva utan middag. Tantali
öde kunde icke vara värre än mitt. Jag såg mig
gång efter annan omkring i den tomma kammaren efter
något, hvarmed jag skulle kunna fiska mig ett päron,
men den gamla stolen kunde icke tjena mig som krok;
allt annat var väggfast. Då blef jag varse en stång,
som låg utmed ena väggen och som begagnades att
hänga tunnbröd på till torkning. Jag fattade den,
men fann den oegentlig för mitt behof. Den var för
tung för mig att handtera, och om så icke varit,
hade frukten, som jag träffat, fallit på marken
och blifvit utan nytta för mig. Jag kom då på en
annan idé. Jag öppnade fönstret, sköt ut stången och
lyckades med den få fäste på en gren. Nu hade jag en
kommunikationslinje mellan min arrest och trädet. Men
huru beträda den? Fönstret låg blott en åtta alnar
öfver gatan, emedan huset blott hade en våning. Höjden
var således icke svindlande. Jag knäppte händer och
fötter kring stången och kraflade mig så längs den
samma från fönstret till trädet och hann lyckligen
till detta, då en händelse inträffade, som jag
ingalunda beräknat. Genom min tyngd och mitt kafvande
framåt gled stången i samma riktning, och just som jag
fattade i grenen, ramlade den ned, och slog med stort
buller in i tants skafferifönster. Strax derpå fylldes
mina öron af förfärande ljud. Det var tants och hennes
köksas röster, vexelvis uppräknande de olyckor, de
i skafferiet upptäckte. En butelj blåbärssaft var
sönderslagen, en gräddkruka kullstjelpt, mjölken
i bunkarne förstörd af glasskärfvor, smör, ost
o. a. m. fördränkt i saft och grädde. Men snart vände
tant sina tankar från sjelfva olyckan till sättet,
huru den uppkommit. En misstanke tycktes hos henne
uppstå, ty jag såg henne komma ut på gården och se
upp till mitt fängelsefönster. Då hon fann det öppet,
började hon ropa mig vid namn. Huru önskade jag mig
icke nu tillbaka i min arrest! Då hon icke hörde
mig svara, skickade hon pigan upp på rummet, och då
denna genom fönstret tillkännagaf, att jag icke fanns
der, hörde jag henne snyftande gifva den förmodan
tillkänna, att jag hoppat ut genom fönstret och låg
ihjälslagen innanför borgmästarens trädgårdsplank.
Jag hade gerna velat taga henne ur sin villfarelse,
men jag vågade icke gifva mig tillkänna. Jag satt
grensle öfver en gren och tryckte mig med återhållen
andedrägt intill stammen, för att göra mig så mycket
mera osynlig i skuggan af löfven. Några ögonblick
derefter såg jag tant komma vid borgmästarens arm
på trädgårdsgången, styrande rakt till trädet, der
jag satt. »Han finnes här icke», sade borgmästaren,
»och som fru Moberg ser, synas hvarken blod eller
spår i den
nykrattade sanden, som kunna gifva anledning till
några oroande föreställningar.»
»Hvar skulle han tagit vägen? Han kan väi icke flyga
heller! Men det går, som jag sagt: han slutar icke
förr, än han skrämt ihjel mig. Hvar vill borgmästaren,
jag skall få reda på honom?»
»Vi skola skicka ut i staden för att söka honom. Han
måste någonstädes finnas.»
Nu fann jag, att saken tagit en allvarsammare
vändning, än jag kunnat föreställa mig, och jag
ropade med en af ångest darrande röst: »Tant, söta,
goda tant, jag är här och icke längre borta!»
Tant såg upp och utbrast: »Herre Je! hur har du kommit
dit och hur skall du komma ned, utan att bryta halsen
af dig?»
»Det skall nog gå, bara tant inte vill vara ond på
mig!» lipade jag.
»Nej, min söta gosse, jag skall inte säga ett ondt
ord, bara du lofvar mig att krypa ned försigtigt. Var
inte rädd! Du kan annars lätt släppa ditt tag och
bryta armar och ben af dig.»
»Dermed har ingen nöd!» lugnade jag henne och kilade,
vig som en katt, till nedersta grenen, hvarifrån jag
tog ett hopp ned på marken.
Jag fick nu göra reda för, huru jag praktiserat mig
ur min arrest i trädet. Tant hörde mig med fasa, och
då jag slutat, satte hon sig på en bänk och utgöt sig
i klagan för borgmästaren öfver den ständiga oro,
hvari jag försatte henne, berättande honom alla
mina »hyss» för dagen. Till min stora hugsvalelse
såg jag borgmästaren gång efter annan draga munnen
till ett leende. Då tant slutat, sade han: »Det är
svårt för ett fruntimmer, att fostra upp en gosse;
hon har icke de egenskaper, som dertill fordras,
ej heller kan hon förskaffa honom ett med hans
natur öfverensstämmande dagligt lif. Den adamitiska
ynglingaättens uppfostran kan ej ske utan inbördes
konflikter. De äro nödvändiga för dess utveckling. Jag
har en pojke, en gök af ungefär samma skrot och korn,
som den här; den har jag skickat till en hederlig
prest på landet, att göra folk af, emedan mamma
höll på att skämma bort honom hemma; och jag skulle
verkligen råda fru Moberg att göra det samma med den
här gynnaren.»
Härvid strök han mig på hufvudet, hvilket gjorde mig
så godt i hjertat, att jag velat kyssa hans hand,
hade jag ej dertill varit för blyg.
Tant lade borgmästarens råd på hjertat. En vacker
dag någon tid derefter, guppade jag på en rapphöna
åstad till gosspensionen i Starbro prestgård. Den der
varande pastorn var en fin stockholmsprest, promoverad
magister, med rang, heder och värdighet af kunglig
hofpredikant, innan han kom till pastoraret. Han
bestred i egen person det väsendtliga af den
pedagogiska befattningen, under det adjunkten fick
predika om söndagarne, resa i sockenbud, hålla
husförhör och i allmänhet ombestyra de pastorala
förrättningarne.
Bland pensionärerna kände jag från början en viss
dragningskraft till borgmästarens son (Alfred
Boman). Detta var ju också helt naturligt, då jag
visste, att han var »en gök af samma skrot och korn»,
som jag sjelf. Jag närmade mig honom helt förtroligt,
men han mötte mig med denna öfverlägsenhet, hvarmed
äldre skolpojkar hafva för sed att gifva nykomlingarne
sin värdighet tillkänna. Detta sårade mig. Emellertid
förkunnade oss kyrkoherden en vacker dag, att
vi skulle få lof på eftermiddagen, för att vara
behjelpliga i trädgården vid äpelskörden. Budskapet
var oss kärt. Alfred och jag förenade oss om ett
träd, som hade en afskild plats och utmärkt vacker
frukt. Ytterst på en af grenarne satt ett stort,
rödblommigt äple, som vi ej kunde förmå att godvilligt
falla, huru vi än ansträngde oss med skakande af
trädet. Då sprang jag efter en stång, för att med
dess tillhjelp blifva mästare öfver det. Återkommen,
ville Alfred afhända mig mitt vapen, för att sätta
min idé i verket. Det kunde jag icke fördraga. Vi
började först gräla och sedan slåss. Vi voro ungefär
jemnstarka. Sedan vi plaggat på hvarandra, så godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
