Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Minnen ur mina flydda dagars historia. (Ur en gråhårsmans portfölj.) Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att få veta, hvem major Silfverkrans var och
om man kunde tro på hans ord. Hon räknade upp
ett långt stamträd, som slutade med att han var
slägt till henne och en man att lita på. Kanske
äro magistrarne i Upsala förmer än magistrarne
här; det vore väl för dig och bör du då stanna,
der du är. Det kan alltid bli’ mig kärt höra,
om det går dig väl och boken ger dig ett godt
brödstycke. Förhoppandes detta och med tillönskan af
allt godt, förblifver jag din städse tillgifna tant
Greta Moberg.»
Jag kan ej beskrifva, huru detta bref höjde dagens
glädje. Jag kände min gamla goda tants ande,
blidkad och bifallande, vara när mig. Jag tackade
majoren af mitt fulla hjerta derför och betygade
honom min djupaste erkänsla. Han sade, i det han
hjertligt skakade min hand: »Jag bedrog mig icke
på edra känslor, min unge vän, då jag förutsåg, att
tanken på er välgörarinna skulle vara ett minus i er
tillfredsställelse öfver det hunna målet för er flit
och möda. Det fägnar mig, att jag kunnat förvandla
det till ett plus och att jag för er karakter kan
hysa den aktning, hvarförutan sjelfva lärdomen ej
förmår i mina ögon adla sin ägare.»
*
Jag lemnade härefter min plats i majorens hus och blef
docent i estetiken. Vid studiet af det sköna framstod
Hannas bild för mitt öga som dess förverkligade
ideal. Alla dess elementer voro för mig inkarnerade i
hennes person. Hon var min Dafne; men, liksom i myten,
skulle min längtande famn aldrig omsluta henne. Hon,
dottern af en man med namn och förmögenhet, icke var
hon en förhoppning för en fattig docent, minst i en
tid då offentliga föreläsningar ännu icke kommit på
modet? Jag nedpressade mina qval i djupet af mitt
hjerta och påtryckte dem tystnadens insegel. Gick
så ett år. På våren det påföljande kom en vänlig
bjudning från majoren att tillbringa någon del af
sommarferierna på Luggö. Förtjusande bjudning! Den
öppnade banan för mig till den arkadiska station,
hvarifrån tidens train ilat bort med mitt hjertas
lugn. Skulle jag återfinna min Dafne stelnad under
formen af en liflös verldsdam? – Hon hade nämligen
tillbringat vintern i hufvudstaden. Fruktansvärda
tanke!
Hvad borde jag tro? ... tro? ... Hvartill tjenar
tro för den, som icke har hopp? Det är märkvärdigt,
hvad man kan sucka och gräma sig, då man är kär! Jag
gick som i nattmössan från den dag, jag mottog det
omnämda brefvet, intill den, då jag skulle packa ned
för resan. Midt under dessa bestyr inhändigade jag
en annan skrifvelse; den var från tant; hon sade,
att hon längtade få se mig, och att jag skulle finna
mig blifva välkommen, om jag ville helsa på henne. Hon
bad mig komma snart, emedan jag annars skulle komma
henne olägligt. Nu kommo känslan och pligten i ett
oppositionelt förhållande till hvarandra. Det blef
ett debatterande i hjertats och förnuftets kamrar,
så jag aldrig varit ute för dylikt. Kärleken förde
ordet i den förra, tacksamheten i den sednare, och
denna segrade till följe af sina bevisningsgrunders
öfvervägande kraft. Efter slutad strid satte jag
mig ned att skrifva till majoren, tackande för hans
bjudning och förklarande honom skälet, hvarför jag
för ögonblicket nödgades afstå från dess antagande.
Min packade kappsäck fick derefter taga en helt
annan väg, än den tillämnade. Icke utan en viss
hjertklappning beträdde jag tröskeln till det hem,
der jag lemnat så många äfventyrliga minnen efter
mig. Tant mottog mig med fägnad, men jag hade icke
länge betraktat henne, innan jag tyckte mig finna,
att något icke var, som det borde. Hon andades kort,
och hennes tal och rörelser hade icke samma liflighet
som förr. Jag frågade, hvad som fattades henne, hvarpå
hon ville öfvertyga mig, att allt var bra. Jag trodde
det och tillskref tiden och en tilltagande ålderdom
de förändringar, som läto sig märkas. Jag gjorde
allt hvad jag förmådde, för att blidka min gamla goda
tant för mina pojkstreck. Jag höll mig flitigt hemma
och sällskapade med henne, så träget jag trodde mig
kunna göra det, utan att besvära henne. Jag delade
mig endast mellan henne och Alfred, som tillbringade
denna sommar hos sina föräldrar.
Hvarje gång jag talade om att resa, bad hon mig
uppskjuta dermed och ännu dröja någon tid. Så ända
tills ferietiden nalkades sitt slut. Ett svårt prof
för mig, men ock ett pligtenligt försoningsoffer,
och jag glädes, när helst jag tänker på, att jag
bringat henne det. Vid afskedstagandet sade hon till
mig: »Min kära Kalle, du har blifvit bättre än jag
trodde, då du satt i borgmästarens päronträd och,
hvad värre var, då du narrade mig på konditionen hos
köpman Hörnsten. Det gör mig glädje, ty mina omsorger
hafva alltså icke varit förgäfves. Kanske får du ej
höra mycket af mig mera i detta lifvet, men efter min
död. ...» Här grumlade sig hennes röst, och då jag
ville skämta bort det sorgliga kapitel, hvarpå hon
slagit in, fortfor hon: »Nu har jag intet skäl att
dölja det mera, ty nu har jag sett, att du inte räknar
på min snara död och det lilla jag lemnar efter mig».
»För all del, tant lilla», afbröt jag, »låtom oss icke
förbittra afskedets stund med så bedröfliga tankar! Vi
hafva ju en sommar att vänta oss nästa år?«
»Efter den svåra lunginflammationen jag hade i våras,
sedan jag Palmsöndagen förkylde mig i kyrkan, har
jag aldrig kommit i lag igen. Krafterna taga af och
jag känner, att det går utför. Det är bäst att styra
om sitt hus, medan man förmår, och det vill jag säga
dig, Kalle, att efter denna betan skall du inte bli’
lottlös, af hvad som blir efter mig.» Derpå tryckte
hon min hand och sade: »Gud välsigne dig, min gosse;
du har lönat mig till min glädje och din fromma!»
Denna afskedshelsning var mig en balsam för
den saknad, jag icke kunde undertrycka öfver
den omintetblifna resan till Luggö. Jag hade
uppfyllt en pligt och godtgjordt en skuld; det låg
en tillfredsställelse och en fröjd i medvetandet
deraf, som gjorde sig gällande till och med gent
emot hjertats varmaste glöd. Gamla, goda tant, var
i grafven tackad för din välsignelse!
Vid återkomsten till Upsala var det tid att bereda sig
till den stundande terminen. Vid julens annalkande
erhöll jag på nytt ett bjudningsbref från majoren,
att tillbringa helgen i hans hus. »Ganska sant»,
sade jag vid mig sjelf, »dygden belönar sig icke
allenast sjelf, utan blir ock ytterligare belönad;
de gamla maximerna stå fast på sina grundvalar! I
denna öfvertygelse mottog jag ännu ett bref, som
jag, att döma af poststämpeln skulle trott vara från
tant, om ej stilen varit en helt annans. Jag bröt
det svarta sigillet. Brefvet var från borgmästare
Boman. Det innehöll underrättelsen om tants död och
hennes testamente, hvarigenom jag tillförsäkrades
hennes hela förmögenhet, med undantag af några
legater till fördel för gamla tjenare. Min närvaro
vid begrafningen, liksom vid bouppteckningen m. m.,
hindrade mig äfven nu från att besöka Luggö. Jag
trodde, att ödets gudinnor sammansvurit sig mot mig,
för att hindra mig få återse henne, som jag ej kunde
glömma. Äfven denna vinter skulle hon tillbringa i
hufvudstaden – hvad månde deraf följa? sporde jag
himlen och jorden. Den förra hörde mig, utan att säga
ett ord, men den sednare svarade mig genom exemplen
af den ofelbara makt, som skönheten och godheten äger
öfver mannens hjerta. – Föga tröstande för mig. Mitt
beslut föreskrefs denna gång af en så ovilkorlig
nödvändighet att den ej ens lemnade rum åt ett fritt
val. Jag afreste så fort sig göra lät. Jag följde min
gamla goda tant till grafven, och tog i möjligaste
största hast reda på den förmögenhet, som skulle
blifva min. Den tycktes vara ganska ansenlig. Jag
öfverlemnade åt borgmästaren att utreda boet och
bevaka mina rättigheter, emedan jag, sanningen att
tala, aldrig varit mycket djup i affärer.
Jag vill icke förtiga, att, då jag återkom till min
tarfliga boning i Upsala med sin ekonomiska anordning,
eller kanske rättare, sin ekonomiska brist på sådan,
det kändes ganska behagligt att veta sig pekuniärt
oberoende och kunna kasta bekymren om detta lifvets
nödtorft från sina skuldror och vända sina tankar
till andra, mindre materiella mål. Men dock var icke
denna känsla nog för att tillfredsställa mig. Man
lefver icke allenast af bröd, ej en gång af bröd och
lärdom; man behöfver ett hjerta att sluta sig till,
en vän i lust och nöd, en maka att lefva med och för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0131.html
