Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen ur mina flydda dagars historia. (Ur en gråhårsmans portfölj.) Af Sophie Bolander. - Logogryf. Av Lea. - Charad. Av Basilisken. - Rebus. (Hugo -nn.) - Upplösning - Lösningar och Uttydning från föregående häfte sid. 96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den inträdande terminen syntes mig blifva af en
evighets längd. Den tog dock slut, liksom allt annat,
hvarpå jag beslöt att, hända hvad som hända ville,
begifva mig till Luggö. Jag anlände dit och jag
återsåg Hanna. Den bild, jag bar i mitt minne, var
blott en skugga af den, verkligheten företedde. Hvad
jag var kär! Mitt hjerta brann som de tre männen i
den lågande ugnen. I trenne dagar härdade jag ut i
denna pina, men den fjerde. ...
Jag låg för Hannas fötter. Då öppnade sig himlen och
jag rycktes dit upp ... nej, den kom ned till mig,
och jag sluter den än i dag med min hustru i min famn,
till mitt hjerta. Ja, käre läsare, denna Hanna blef
verkligen min. Hvad
tycker du? Hennes förträffliga fader och moder gåfvo
sin välsignelse dertill. Trettio år ha’ sedan dess
rullat hän, utan att vår lycka förminskats. Nya
stjernljus hafva genom barn och barnbarns tillkomst
uppgått för oss och stegrat dess höjd, oaktadt farfars
gamla gry lefver hos ättlingarne.
Jag har under detta lefvat och verkat bland blomman af
landets ungdom, jag har deribland också påträffat ett
par af Pålle Gadds söner – inga exemplar af genier,
men ganska glädjande exempel på tidsandans förädlande
makt. De hafva skött både boken och rörelsen bättre
än deras fader, i det de, med en god underbyggnad af
bildning, satt sina ökade kapitaler i omlopp i företag
af både allmän och enskilt gagnelighet och nytta.
-
Logogryf.
Vi äro ett litet, men härdadt folk,
Vår vaggvisa sjöng för det mesta nordan,
Dock valde oss våren till älsklig tolk
För skönhet i knopp och rik fullbordan;
Af himlen vi lånat vår klara blick,
Af jorden vår mantel, den dunkelgröna,
Af ungmön vårt älskliga, blyga skick,
Och menniskotycke vi äfven röna:
Man söker oss upp i afskild vrå,
Det kostar ett ömkyldt öra mången
Och skogarnes barn sitt hemvist få
För några ögonblick i salongen,
Men luften derinne är ej för oss,
Dess kronor och glans oss hugna föga,
Vår sömn vaktas bäst af stjernebloss,
Vår vaka af solens klara öga;
Dock – står bredvid oss ett trofast par,
Hvars blickar en jordisk himmel båda,
Vi glömma vårt fångsel, litet hvar,
Och tro oss två nya syskon skåda,
Och gerna för dem en timma förr
Vi sluta för alltid till vårt öga,
Vi gläntat för dem på vårens dörr,
Då gör ju vårt eget öde föga;
Att fröjda, det är att vara glad,
God natt då, J tvenne oåtskilda!
Vi lägga framför er nio blad,
Låt se hvad af dem J kunnen bilda:
Hvad aldrig en boning saknat än,
Men munnen tyvärr varit ofta utan;
Hvad stundom i hagen en fager vän
Smög rodnande kind så tyst mot rutan;
En dam, som har anor se’n Odens tid
Och som uti Walhall en son ju hade;
Hvad godt vore sluta i ro och frid;
Der nöten de ha sin entré, så glade;
Hvad afundsjukt döljer för sol’n en våg,
Att ej hon sin bild i den kan spegla;
Det, hvarpå skön jungfrun förbleknad låg,
Då trolösa älskarn sitt håll månd’ segla;
Hvad skjortan (ursäkta!) måste ha,
Om fullständigt plagg hon skall kunna kallas;
Hvad aldrig till utvärtes bruk käns bra,
Fastän traktaten visst varit allas;
Hvad man här i verlden gerna vill,
Och hvarvid man medlen just icke siktar;
Hvad flickan benämns, då hon gör sig till
Och onödig finhet uppå sig diktar;
Till hästen ett ord, som styr hans lopp
Och hvad detta ord man med skäl kan nämna;
Hvad lifvet kan ge åt själ och kropp
Och hvad ej spårlöst sitt rof plär lemna;
En trollqvinna, fager som ingen ännu,
Som drifva och ros med hvarann kan byta;
Ett ämne, som fordom en ärbar fru
För pigan till arbete ej lät tryta;
Musikterm, som tyder på två gånger en;
Ett bondnamn, om vackert, beror på smaken;
Begrepp, som kan tydas med: "gå igen",
Uppfattadt af den, som har blicken vaken;
Ett husgeråd, afsedt att gallra ut,
Och som för sig sjelft det sämsta väljer;
Hvad snabbt uti rymden ilar ut
Och månget lif för en jernbit säljer;
Hvad sitter så tätt på hvarje kropp;
Och hvad i förkortning en biskop kallas;
Hvad säger till böljan ett lindrigt "stopp!"
Ett djur, som till mönster kan anbefallas;
Och mera det kunde väl sägas än,
Förutan att nödflagg behöfva hissa,
Dock tror jag vi gömma det der till se’n
Och vackert uppå det sagda gissa.
Lea.
-
Charad.
"Tag dig i akt," sad’ flickan, och med samma
Hon sagt mitt andra, ökadt med ett "T".
"Du är mitt första", fortfor hon, "om mamma
Oss båda finge här tillsamman se".
Mitt tredje svaret blef, och djerft han tryckte
En kyss på retande rubiners par,
Och flickan lydde honom, ty hon tyckte,
Att han mitt hela icke längre var.
Basilisken.
-
Rebus.
(Hugo - nn.)
 |
| rebus |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
