Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXI. Olof Rudbeck d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett anslag tillkännagaf sig vilja föreläsa. Han
fruktade att ej kunna få tillräckligt stor sal för
åhörarne; men lektionstimmen slog – och ingen
infann sig. Botaniken var då föraktad och ansågs
blott röra apotekarne samt de käringar, de skickade
ut för att samla örter. Rudbeck blef djupt bedröfvad,
men förlorade derför icke modet. Han hade skaffat
anatomien anseende; han skulle äfven gifva botaniken
den höga plats, som tillkom den samma. Han ägde i
Upsala en hustomt med en trädgård, hvilken han genast
började att omskapa till en botanisk örtagård med
orangeri, lusthus och löfgångar mellan qvarteren,
hvilka smyckades af osedda praktblommor. Allt flera
studenter började nu att söka dit, och han höll
för dem s. k peripatetiska föreläsningar. Äfven
andra än akademiska personer kommo dit, bland andra
stadens borgmästare Lohrman, hvilken der qvarlemnade
sin vackra dotter Vendela såsom Rudbecks maka. Han
utnämdes 1658 till extra professor i fysik och botanik
och utgaf samma år en beskrifning öfver sin trädgård,
hvilken hos utlänningar väckte undran öfver, att
så många fina sydväxter kunde trifvas under det
kalla Thules bara himmel. Åtskilliga växter, som nu
frodas vilda kring Upsala, härstamma från Rudbecks
anläggningar och blefvo svenska först genom honom,
t. ex. den berömda Kungsängsliljan.
År 1661 blef Rudbeck ordinarie professor i botanik och
anatomi och skänkte sin örtagård åt universitetet,
mot rättighet att der bygga sig ett hus till bostad
åt sig och sina efterföljare. Det var samma hus,
som sedermera beboddes, samma trädgård, som än vidare
förkofrades och förskönades af Linné.
Rudbecks nästa omsorg blef nu att få en
anatomisal. Han uppförde ofvanpå det Gustavianska
lärohuset en kupol efter egen ritning, inredde den
till en för 200 åskådare beräknad anatomisk teater,
var sjelf byggmästaren och uppspikade med egen hand
hvarenda list.
Genom sin energi drefs han dock snart till en
lust efter envälde, som djupt förtröt de andra
professorerna, och då regeringen skänkte två
bondhemman, att af Rudbeck och hans hustru besittas
på lifstid, såsom ersättning för den nitälskan,
han, äfven genom enskilta uppoffringar, ådagalagt
för akademien – då bröt stormen lös. En professor
Hoffvenius, som var anhängare af Cartesii filosofi,
hade 1665 utgifvit en fysiologisk disputation,
som bragte oro inom teologernas läger. En väldig
strid uppstod inom Konsistoriet, der teologerna
slutligen genomdrefvo det beslut, att man skulle
hos kansleren anhålla om, att i fall en medicine
professor hädanefter ville utgifva en disputation
i fysik, skulle den först godkännas af den
filosofiska fakulteten. Mot denna inkräktning i
den vetenskapliga forskningens frihet uppreste
sig Rudbeck, och konsistorium åtskiljdes i den
yttersta förbistring. Det vid riksdagen i Stockholm
samlade presterskapet hade också kommit öfverens
om, att den »nya filosofien» borde qväfvas i sin
linda, och uppvaktade derför äfven kansleren med en
begäran, att den stygga läran måtte vid universitetet
förbjudas. Kansleren, som ej blef klok på, hvari faran
låg, begaf sig till Upsala, der han sammankallade
konsistorium, för att få reda på saken. Teologerna
angrepo henne, men Rudbeck försvarade henne, och då
de förre såsom bevis på hennes oriktighet anförde, att
hon vore förkastad vid de protestantiska universiteten
i Tyskland, inföll Rudbeck: »Jag vill ej jemföra
Luther med Cartesius; jag vill ponera, att Luther
felat uti intet och Cartesius i mycket. Men skall
Cartesius missaktas derför, att de tyska akademier
honom förkasta, så bör Luther vida mindre aktas,
emedan han i förstone icke allenast i Tyskland, utan
till och med allestädes var förkastad.» Kansleren
öfverlemnade i sitt domslut den nya läran åt dess
egen utveckling och framtidens afgörande.
Detta och öfriga tvister, i hvilka Rudbeck merendels
fick rätt, uppretade hans kamrater emot honom så,
att han fick genom det ständiga trasslet leda vid
hela professionen och i stället mera uteslutande
egnade sig åt sjelfva vetenskapen, sammanfattande sina
snillegåfvor i kärleken för botanik och antiqvarisk
eller arkeologisk forskning, hvilken kärlek framträder
i hans båda verk: »Campi Elysii eller Glysisvald»
och »Atlantica», hvilket sista blef så berömdt och ännu
för sin genialiska tankelek nämnes med sådan vördnad.
Omkring 1670-talet började man egna sig mycket åt
antikvariska forskningar, och Rudbeck smittades af
denna anda. Hans eldsjäl genomilade snabbt det nya
för henne öppnade fältet, och rik på snilleblixtar,
belyste hon detta med det varma ljusflödet från en
lågande kärlek till Norden, till fosterlandet. Främst
erinrade han sig, hvad han i sin ungdom hos de gamles
författare, synnerligast Platon, läst om den stora,
underbara, af ett mäktigt och vist folk bebodda, men
slutligen genom en öfversvämning försvunna ön eller
halfön Atlantes, hvars beskrifning han ansåg träffa
in på Europas yttersta hörn med dess rättfärdiga,
lycksaliga hyperboréer och på beskaffenheten af det
Manhem, som, efter att hafva varit de märkligaste
Japhetiska folkens och deras sinnrikaste myters
vagga, ännu qvarstod i Nord såsom Svears och Göters
herrliga rike. Denna sats var det han ville bevisa
med sitt under namnet »Atlantican» kända jätteverk,
fyra väldiga folianter med en mängd teckningar
och tabeller. De la Gardie understödde kraftigt
författaren i tryckningen af verket; men af ett bref
från den sednare erfar man, att han satt de sinas
bergning på risk för saken och måst pantförskrifva
sitt silfver. Då han höll på med fjerde delen,
härjades Upsala stad af en stark eldsvåda, som äfven
lade Rudbecks hus i aska jemte hela upplagan af nämda
under tryckning varande del. Knappast tio exemplar
af denna blefvo räddade, så att den är en bland
biblioteksverldens aldra största sällsyntheter. Upsala
universitet har dock ett fullständigt exemplar af
verket.
Betecknande för dess idé är den sammanfattning,
författaren gör på ett ställe i första delen, då han
säger:
»Korteligen: våra fäders regemente var det första på
jorden; de inkräktade alla land och satte sina barn
till deras regenter och konungar; införande med sig
laga rätter, ordningar, sina gudars dyrkan, bokliga
konster, krigsöfningar och allt annat, som tjente
till ett rikes välstånd. Det är således intet utan
Guds särdeles försyn, att Sverige enkannerligen i sitt
vapen förer tre kronor, – två lika högt vid hvarandra
stående och den tredje inunder; hvilket märke eljest
ingen potentat i hela verlden förer (utom några till
en tid, som hafva varit af svenskt blod). Ty dessa
tre kronor betyda en konungs trenne slags välden,
och med det samma de forna trenne öfvergudarne,
samt derhos, att Sem och Japhet äro lika i värde och
välsignelse, men att Cham, som bär den tredje eller
understående kronan, är trälen. Vidare har Gud jemväl
så skickat, att i hela den öfriga verlden står allt
regementes omvård antingen hos konungen allena, eller
hos furstar, eller vissa personer; äfven så äro der,
mestadels, qvinnfolken såsom trälar. Men uti Sverige
är lofligt, allt ifrån de äldsta tider, att alla
stånd, att den fattigaste, så väl som den rikaste,
få komma till riksdag och rådgöra om det riket
till nytta länder; och äro qvinnorna der så fria,
att de fordom ock i krig sig öfvade. Hvaröfver alla
främmande sig förundra. Allt detta visar nogsamt, att
i Sverige äro de uppfödde, som intet äro födde till
trälar; utan till att alla andra i verlden styra och
regera. Derför hafva ej heller de gamle greker utan
orsak det vittnat, när de kallat Sverige Gudarnes,
Konungarnes, de Yfverbornes och Lycksaliges ö.»
Om verket fäller Atterbom detta yttrande: »Under
massorna, inom höljet af en mestadels ostädad, ofta
smaklös, ofta till och med språkfelaktig prosa, ligger
embryon till ett det mest gigantiska urverlds-epos,
med Atle-folket, eller det äldsta Sverige, till
medelpunkt.» För Rudbeck sjelf var det deremot
grundläggningen till en ordentlig historia, utarbetad
medelst rastlösa undersökningar af mytologisk,
astronomisk, kronologisk, genealogisk, linguistisk,
geografisk och flerfaldigt naturvetenskaplig art; med
genomläsning af ungefär alla grekiska och romerska
författare, uppifrån de äldsta skalderna ned till
de yngsta skoliasterna och byzantinerna; med lika
fullständigt inhämtande af alla den nyare tidens
jord-, nord- och resebeskrifningar; med mödosamt
upprättade tabeller och jemförelser; med anställande
af allehanda upptäcktsrön; med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
