Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 133 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXI. Olof Rudbeck d. ä.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett fosterländskt Bildergalleri.

XXI.

Olof Rudbeck d. ä.

»Man säge, hvad man vill: det är dock någonting
annat än ett tomt skallande eko detta namnljud
af ett väsende, som varit för sina samtida, eller
för de själfullaste ibland dem, en sånggudinnornas
öfverprest, en vetenskapens furste, en vishetens
mästare, en häfdernas tolk och profet.» Med fullt fog
kunna dessa ord vinna sin tillämpning på den man,
hvars snille, hvars forskningar och genialiska arbeten
väckte sin samtids beundran, ehuru de nu äro förgätna,
begrafna under den glömskans mull, hvari vårt folk,
som med synnerlig vördnad täljer sina krigares
lefnadslopp, allt för ofta höljer och döljer sina
stora på konstens och vetenskapens område.

Olof Rudbeck d. ä.

Olof Rudbeck var det tionde af Vesteråsbiskopen
Johannes Rudbeckii elfva barn, föddes i nämde stad i
Januari 1630 och bars till dopet af den store Gustaf
Adolf. Tidigt satt i skolan, hvilken han med flit
genomgick, skulle han få åtfölja sina äldre bröder
till Upsala, men bäst som gymnasistens skinnpels
var aflagd och den grofva vadmalströjan med häktor
utbytt mot en fin klädesrock med knappar, såsom höfdes
en student, upptändes han af sådant högmod, att den
stränge biskopen befallde sonen aflägga grannlåten
och ännu för ett år nöja sig med gymnasistgarderoben.
Olof tog sig detta så nära,
att han hela sitt lif igenom hatade allt prål och
yppighet. Ändtligen år 1647 fick djeknejackan
afläggas och studentskruden iklädas – fadren var då
död; men under detta väntningsår hade sonen på ett
märkligt sätt utvecklat medfödda sällsynta anlag. Han
lärde sig sjelf att rita och måla samt visade en
synnerlig fallenhet för mekaniska konststyckens
förfärdigande. För vetenskaper hade han ej mindre
håg; allt, hvad han företog sig, vittnade om en
utomordentlig yngling.

Då han kom till Upsala akademi, sysselsatte
läkarekonsten honom i synnerhet. På den tiden
var anatomien i sin linda. »Likrefningar» voro
visserligen anbefallda för medicinska studerande;
men allmänheten ansåg med vreda ögon en anatom
för ett nytt slags bödel och dissekeringen af de
dödas kroppar för ett grymt och vanärande störande
af deras hvila. Och vid sjelfva universitetet var
det medicinska studiet i sin helhet förvrängdt:
der fanns visserligen en anatom, en fysiolog och en
apotekare. Men anatomen satt helst vid sin härd,
för att söka den filosofiska stenen; fysiologen
helst på opponentbänkarne vid disputationerna, för
att genom Cartesius demonstrera omkull Aristoteles;
och apotekaren utförde mot riksantiqvarien
Bureus inför borgerlig domstol en rättegång om
tidpunkten for »yttersta domen» – under det att den
sjuka menskligheten behandlades af kloka gubbar och
gummor genom läkeväxter och signerier.

Häri åvägabragte Rudbeck en ändring och gjorde
anatomien till en beundrad i stället för förbisedd
vetenskap. En fransysk anatom, Pecquet, hade
gjort iakttagelser i afseende på mjölkkärlen
i menniskokroppen, hvilka Rudbeck med sådan
framgång fortsatte, att han mellan sitt tjugonde
och tjugotredje år gjorde en kedja af uppdaganden,
hvilka tillsammans bildade hans stora upptäckt af vasa
lymphatica, hvilken gifvit honom ett odödligt namn
i medicinens historia. Skaror af studenter flockades
kring denne docens, under det hans
professor, Franck, gladde sig åt att kunna ostörd
få utransaka »den filosofiska stenens konstitutiva
principer» och låta »berggudarne anställa ett lustigt
och ljufligt samtal om sättet, huru den ädla och
dyrbara klenodien rätteligen skall prepareras och
tillredas». Sjelfva drottning Christina, till hvars
öra den unge vetenskapsmannens rykte hunnit, begaf sig
till Upsala, för att höra honom, hvarvid han förärade
henne ett artificielt och af honom sjelf förfärdigadt
skelett, på hvilket menniskokroppens ådersystemer
sågos afbildade. Drottningen gaf honom, hänryckt,
ett stipendium för utrikes resa.

Likasom Tyskland var teologiens högskola, så var
Holland medicinens, hvarför han begaf sig till
universitetet i Leyden, dit han anlände i Juni
1653. Han uppehöll sig här ett år, högt uppburen af
de lärda, och fattade kärlek till äfven botanikens
studium, åt hvilket han ville vid sin hemkomst till
fäderneslandet gifva ökad lyftning. Men han vinnlade
sig äfven om att skaffa sig kunskap i Hollands många
sinnrika mekaniska verk och lade sjelf hand vid alla
dithörande slöjder, uppifrån måla och gravera ned till
mura, snickra, svarfva och smida. Derjemte öfvade
han sig i sång, och när han i Petri kyrka i Leyden
lät höra sin röst, greps menigheten af beundran,
och stadens invånare skockades i gator och gränder,
för att se den makalöse svenske sångaren. Den
unge svenske lärdes rykte utbredde sig ock så, att
Frankrikes konung lät kalla honom till sitt hof med
anbud af 4,000 riksdalers lön; men Rudbeck föredrog
att tjena sitt fosterland.

År 1654 anlände han till Upsala, der hans gynnare
Magnus de la Gardie då var akademiens kansler. Han
medförde rika samlingar i ritningar, modeller,
sällsynta och okända frön, lökar, träd och blomväxter,
öfver hvilka sednare han genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>