Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarö badort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller Ostende. Dalarö är mycket blygsammare, än dessa
verldsbekanta äflingsbanor för fåfängan och lyxen;
men så är det också bra mycket helsosammare, än de,
och har nog sin lilla fåfänga, det också. Visst ser
det lilla Dalarö, med sina lots- och fiskarkojor, som,
likt stengetter, klättrat sig upp bland klipporna,
ännu nästan mera ut som ett fiskläge, än som en
badort; men år efter år tittar den ena moderna
villan efter den andra fram mellan trädkåkarne,
– och inom ett tiotal år till är det kanske både
tillräckligt lysande och tillräckligt modernt, för
att den derstädes nu rådande trefnaden skulle kunna
vara till god del försvunnen. Toaletterna börja
redan blifva allt extravagantare, villorna allt
anspråksfullare, sällskapstonen allt mera förfinad,
hyrorna allt dyrare, – med ett ord, allt är på god
väg att blifva så fashionabelt som möjligt.
Vi låta likväl icke skrämma oss deraf, utan om
läsaren behagar följa med, så gå vi nu på morgonen
ned till Gustaf
den Tredjes Staty vid Slottsbacken, stiga der om bord
på den raska ångbåten »Jacob Bagge» och företaga
färden dit ut.
När vi då först helt hastigt svängt af nedåt
Stockholms ström, förbi Djurgården med dess vackra
villor och sommarställen, förbi det ståtliga Manilla
och det gamla hedervärda Blockhusudden med sina minnen
af tulltvång och visitationer, och der vi kanske
i förbifarten se en skymt af den gamle poetiske
tullförvaltaren, som ämnar sig ut på en segeltur
utåt skärgården, kasta vi i förbigående en blick
på Fjäderholmarnes värdshus och en annan hän till
Nyckelviken, der Jenny Lind förr i verlden brukade
tillbringa sina somrar, och innan vi veta ordet af,
svänga vi af vid Kungshamn in till Skurusundet, med
sina branta, rikt bevuxna stränder, som, om de bara
vore en aldrig så liten mån högre, skulle kunna komma
oss att drömma om sjelfva Schweiz. I stället komma de
oss nu att tänka på och beundra vårt eget land, som
i skönhet icke gifver något annat efter och som just
omkring sin vackra hufvudstad velat liksom utställa
en profkarta på allt
hvad det har mildt, idylliskt, friskt och storartadt,
rikt och tarfligt, gladt och vemodigt. Vi kila
hastigt som tanken genom Skuru bro, beundrande de
vackra sommarbostäderna öfverallt omkring stränderna;
i en hastig vändning lägga vi till vid Dufnäs’ brygga,
sedan vid Lennersta, och innan timman gått till ända,
äro vi redan inne i Baggens-stäket. Medan ångbåten
här saktar farten, hafva vi god tid att tänka på
det upplyftande fosterländska minne, som talar till
oss från de grönskande vallar, bakom hvilka, under
det olycksdigra året 1719, en skara af 600 raska
sörmlänningar så hårdhändt afvisade mellan tre och
fyra tusen ryssar, att dessa drogo bort med blodiga
hufvuden och att hufvudstaden var räddad.
 |
Dalarö skans och Jutholmen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
