Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarö badort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Edesö svänga vi af till höger, förbi Piltholmen,
Långholmen och Korsholmen, upp till Dalarö.
Men, innan vi nu der gå vidare, vore det kanske skäl
i att redogöra litet för ställets topografi. Dalarö
köping ligger i Sotholms härad och Tyresjö socken af
Stockholms län, fyra och en half mil land- och tio
mil sjöväg från Stockholm. Den har tullhus, posthus,
societetshus, kyrka, klockstapel och badhus, samt har
på senare tiden genom elektrisk telegraf förbindelse
med hufvudstaden. En fjerdedels mil längre utåt hafvet
ligger Dalarö skans, af hvilken vi äfven gifva läsaren
en afbildning. På den stora illustrationen, utsigten
af sjelfva Dalarö hamn, se vi den bakom Rågholmen,
som ligger emellan skansen och köpingen. Se vi åter
på den mindre vyen, så ligger den i taflans midt, och
mellan den och det lilla skäret Äpplet (så kalladt
efter det linieskepp, som under Carl den Elftes
tid sjönk der) se vi i ett blånande fjerran utåt
Elfsnabben, hvarifrån Gustaf den Andre Adolf anträdde
sin färd till sitt seger- och dödståg på Tysklands
slätter. Dalarö skans består af ett rundt torn med
vallar af sten, har kommendantshus med kyrka, corps de
garde och en gammal stenbarack utanför skansen. Denna
gamla skans är nu mera afväpnad och öfvergifven;
men det är icke utan, att den har sina ganska gamla
och ganska stolta anor; icke som skulle den hafva
bestått i några strider – derom hafva häfderna intet
att förmäla –, utan derför att den uppfördes af
Gustaf Wasa, denne store och barske värnare af våra
seder och vår sjelfständighet. Den gamle Wasakungen
lät här och hvar i vikarne uppbygga blockhus och
fästen, för att med kraft kunna afvisa efterhängsna
besökare, vare sig att de kommo östan eller sunnan
ifrån. Dalarö skans var ett af dem – Waxholm ett
annat. Men i motsats till sin större och mera
beryktade kamrat har gamla Dalarö skans bibehållit
sitt ursprungliga utseende. Den är visserligen nu,
såsom varande afväpnad, »ett minne blott», men icke
skall man se den gamle öfver axeln för det. Han har
nog fyllt sin mission, äfven han, om han också icke
bytt kulor och krut med en fiende; ty säkert hafva
våra nuvarande vänner och jernafnämare, ryssarne,
mer än en gång svurit i sina långa skägg öfver att
han stått der. Att han nu, sedan artilleriet under de
senaste krigen tagit sådana jättesteg i utveckling,
blifvit afskedad utan pension, kan väl ingen förtänka
den gamle krigsbussen, och han har ännu en mission
att fylla, – den att tjena till motiv för alla mer
och mindre teckningsfärdiga små fröknars sommar-etyder
på de sköna konsternas område. Skulle också den gamle
dervidlag komma litet på sned, så gör det mindre;
det säkra är, att han anses »uhyre» intressant.
Redan långt tillbaka i vår historia talas der om
Dalarö. På den tid nämligen, då tyskarne icke voro
samma stora kulturfolk som nu, men då de kanske lika
gerna som nu blandade sig i andras angelägenheter, var
Dalarö platsen för ett af våra missöden i striden. Det
var under de beryktade Fetalie-brödernas huserande
på våra kuster, då Stockholm var i tyskarnes våld
och belägrades af unionsdrottningen, Margareta,
som tyskarnes storamiral, herr Hugo, låg infrusen
i Dalarö. Svenskarne försökte då att med ett på
rullar flyttbart torn, en så kallad »katt», komma
herr amiralen in på lifvet, der han låg bakom sina
isvallar. Han hade nämligen låtit fälla träd och deraf
timra en vall omkring sina fartyg, samt öfverösa
den med vatten, som frös och gjorde vallen omöjlig
att utifrån bestiga. Men herr Hugo hade troligen då,
liksom hans landsmän hafva det ännu i dag, godt om
spejare, och han fick derför i god tid veta af planen
med »katten», hvarför han lät såga sönder isen omkring
sin provisoriska borg, så att, när svenskarne kommo
smygande med sin »katt«, så brast isen och tornet
gick till botten med man och allt, medan tyskarne
stodo skrattande på vallarne och ropade »kas» åt
den sjunkande »katten». Det var litet mera humor i
detta, än i de beryktade Käplingemorden, men trots
både kattens missöde och bålet på den nuvarande
Blasieholmen, så fingo dock de goda kulturbärarne
ingen fast fot i Sverige den gången, – och så hoppas
vi att det skall blifva äfven framgent.
Jutholmen, som ligger emellan skansen och Korsholmen,
hvarifrån tecknaren tagit sin utsigt, har troligen
fått sitt namn af någon blodig dust med våra
vänner på andra sidan Sundet, som den tiden voro
våra fiender. Nu bebos den af fiskare och lotsar,
hvilkas nätta, trefliga och fina stugor äfven
här och der inlogera en och annan »sommarnöjare»
med anspråkslösare vanor eller kassa, än man finner
hos dem, som bo i sjelfva köpingen. Det är dessutom
vanligt, att en hel mängd sommargäster slå sig ned
på öarne rundtomkring, i synnerhet om det finnes
passionerade fiskare inom familjen, och friskt och
upplifvande är det sommarlif, som der föres.
Gå vi nu tillbaka till sjelfva köpingen, som ligger
uppstaplad på sina klippor och ser litet nyfiken ut,
så finna vi snart, att det tusental af badgäster,
som på de sednare somrarne gästat den, dertill
haft sina goda skäl i många afseenden. Ty emellan
de nakna och branta klipphällarne finnas de mest
förtjusande små dalgångar med trädgårdar och grönska,
och från höjderna de mest omvexlande utsigter. En
liflig trafik med ångbåtar och seglande fartyg är
hela sommaren i full gång, hvarom de på den stora
illustrationen synliga tull- och lotsstationerna
nogsamt bära vittne. Badhusen för kalla och varma
bad hafva allt mer närmat sig den nyare tidens
fordringar, och societetshuset med sin välkända
och goda restauration samt det vid bryggan liggande
värdshuset Eklundshof öfverträffa dem kanske icke
så litet. Vattnet, påspädt från de stora fjärdarne
i granskapet, är betydligt salt, och i följd deraf
mera helsogifvande. Ledsnar man vid att se sjelfva
köpingens märkvärdigheter, bland hvilka klockstapeln
eller det så kallade »basfiolsfodralet» samt den stora
»kungörelse-eken» icke få glömmas, så kan man göra
sina utflykter i den närmaste omgifningen, som äfven
erbjuder åtskilligt både vackert och märkvärdigt.
Bland det vackra nämna vi särskilt, utom den bekanta,
alldeles invid liggande, så kallade Schweizer-dalen,
den stora egendomen Sandemar, belägen omkring
en half mil sydvest om Dalarö och tillhörig den
Braunerhjelmska slägten, till hvilken den gått i
arf från den Wattrangska. Sandemar är ett gammalt
ståtligt gods med ofantlig ägovidd och stora, ännu
sparda, skogar, i hvilka det icke är ovanligt att
träffa vårt lands stoltaste högdjur, elgen. Man ser
den ofta i allt lugn promenera öfver landsvägen,
när man tager sig en promenad i den vackra, rikt
kuperade trakten. Elgen är för öfrigt icke så ovanlig
i Stockholmstrakten, som man skulle tro; ännu närmare
hufvudstaden finner man den, till exempel i de stora
skogarne under det gamla Brahegodset Rydboholm. Tycker
man om skogsfågel, så är det heller icke ovanligt
att å Sandemars ägor stöta upp en tjäder- eller
orrkull, eller att höra de respektive tupparne hålla
sitt morgonkackel i de höga furorna; – men der vid
lag gäller det att se och låta bli, ty jagträtten
vidmakthålles strängt på det gamla godset. Vill man se
en egendom i blygsammare stil, så kan man begifva sig
af till det en fjerdedels mil från köpingen belägna
Små-Dalarö, som heller icke är utan sina behag.
Men det mest omtyckta nöjet vid badorten, och det med
goda skäl, är dock båtfärderna till de kringliggande
öarne. Och i det fallet finnes mycket att välja
på. Vill man fiska på nära håll, så far man till
»Kycklingarne», några små skär, från hvilka man har
en vacker utsigt åt skansen och segelleden. Tycker
man om segelfärder och har en god båt, så kan man
göra långfärder till de stora öarne Gålö och Ornö,
eller ännu längre bort till Nämndö och Runmarö, men
då får man icke vara rädd för litet sjögång, ty för
att komma till de sednare måste man öfver den stora
Kanholmsfjärden, der det ibland går sjö, som är ganska
väldig. Mången tycker dock, att det är både säkrare
och beqvämare att bara resa öfver till Rågholmen
och sitta der och vänta på ett lyckliggörande napp,
i fall händelsevis någon fisk skulle vilja vara så
artig att bita på kroken.
Bland det märkvärdiga, som Dalarö-trakten erbjuder,
kunna vi icke underlåta att med några ord omtala de
båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
