Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXIII. Efter femton år. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der hofvet befann sig, utan att få besöka honom,
emedan, som han sade, han icke hade tid dertill –,
dessa veckor gingo fort. Den 1 Oktober, samma dag,
som ryssarne började belägra Narva, steg Carl om bord
och gick öfver till Lifland.
Dermed vända vi om bladet och förflytta oss femton
år framåt i tiden.
En mörk natt den 13 December 1715 seglade en
brigantin fram emot skånska vallen. En båt
sattes ut, och fyra personer stego ned i den samt
sattes i land. Det var i närheten af Trelleborg,
men för mörkrets skull, som ökades af ett häftigt
nedströmmande regn, kunde ingen af de fyra med visshet
säga, hvar de befunno sig. Icke heller voro de i stånd
att finna något tak, hvarunder de kunde söka skydd mot
regnet, som hällde ned från himmelen. En af dem, som
syntes vara den förnämste, sökte skydd bakom en stor
sten, och der blef han stående och de öfriga tre der
bredvid, tills det började ljusna. Då satte de sig i
rörelse och fingo snart veta, hvar de voro, nämligen
i Maglarp, strax vester om Trelleborg. Klockan var
vid pass fyra, när de kommo i land, och det var
icke fullt dager än, när de gingo genom Trelleborg,
der ingen kände dem, ehuru hvar man kunde se, att de
voro krigare, som naturligtvis lyckats komma öfver
från det olyckliga Stralsund, der konungen befann sig
och kämpade med sitt gamla mod mot trenne förenade
fiendtliga härar. När de fyra männen vandrat igenom
den lilla staden och kommit till östra tullporten,
stodo der några bondvagnar, hvilka de hyrde, hvarpå
de satte sig upp och togo in på vägen åt Ystad till.
De fortsatte på detta sätt att färdas, tills de
kommo till gästgifvaregården närmast intill sistnämda
stad. Här lemnade de vagnarne och stego till häst samt
redo derpå in i Ystad, dit de ankommo klockan tre den
14 December. Här togo de in i samma hus, som konung
Carl bebodde i September 1700, då han återvände från
Seeland och rustade sig att gå öfver till Lifland för
att börja kriget mot konung August i Polen, tills
han fick underrättelser om ryssarnes fredsbrott, då
han måste ändra plan och först skynda mot dem. Här i
Ystad fick man ock reda på, hvilka de fyra krigarne,
som kommo så oansenligt ridande till staden, voro.
Det var konung Carl sjelf, jemte en kammarpage och
tvenne general-adjutanter, Gustaf Fredrik Rosen och
Johan Christofer von Düring.
Så kom denne konung tillbaka till fosterjorden,
utblottad på allt, nedtyngd af motgångar, öfvergifven
af alla, – så inträdde han i samma hus, som femton
år förut mottagit honom, omgifven af all den makt
och glans, hvaraf en menniska och dertill en af
Europas mäktigaste furstar kunde följas. Alla de,
som då voro med honom och rörde sig med hjertan
fulla af mod och hopp och lysande framtidsdrömmar,
längtande efter stridernas fara och ära, – alla
voro de borta, sedan de druckit både ärans och
motgångens bägare i botten. Många hade fallit midt
under segerloppet på de fält, hvilka till oss burit
namnen om sagolika segrar, de fleste försmäktade
i fångenskap i Ryssland, i Polen och i Danmark. En
af de gamle kämparne återsåg konungen nu. Det var
sjelfve den fordne höfdingen för hans drabanter,
Arvid Bernhard Horn. Men denne var icke mer den
forne krigaren, den tappraste bland de tappre. Mörka
rykten lupo omkring om honom, och de hade hunnit äfven
Carls öron. När de skildes åt, stod Carl på höjden af
makt och ära; nu hade han, snart sagdt, nått stegens
motsatta ända. Under sådana förhållanden kan man lätt
tänka sig, med hvilka känslor Carl skulle återse sin
förre drabantkapten. Men han nöjde sig med att säga:
»Grefve Arvid, j ha’n blifvit ett hufvud högre,
se’n jag såg er sist!»
Djupt och bittert kände Carl sjelf, huru allt var
förändradt. Det låg som ett tungt moln af missmod
och förtviflan öfver hela landet, hvarur då och då
röster hunno honom. Sjelf talade han föga derom,
men någon gång slapp det fram, såsom då han, när man
framlemnat dödsdomen öfver en general och han frågat
efter skälen, bland hvilka anfördes, »att mannen
talat illa om konungen», – yttrade under
ett vemodigt leende: »Skulle alla, som så göra,
straffas med döden, skulle ej många svenskar blifva
vid lif!» –
Vi skrifva dock icke här Carls historia. Det är för
alla bekant, huru han gick med lugn sitt öde emot,
aldrig vikande en hårsmån från det, som han ansåg
vara rätt, och ännu i sista stunden talande om
sin rättvisa sak och att Herren till slut skulle
hjelpa. Vi vilja här blott hopsamla ytterligare några
drag ur det mer enskilta lifvet, för att visa huru
krigarkonungen i grunden var den samme nu i olyckan,
som då han femton år förut drog ut att vinna segrar
och ära, densamme i mod, i sjelfuppoffring och denna
innerliga hjertats godhet, som han ådagalade, när
han som segrare stod utanför Köpenhamn. Vi vända
oss derför till det belägrade Stralsund, hvarifrån
han under ytterlig lifsfara arbetade sig ut genom
isen, då han i sällskap med de ofvannämde Rosen och
Düring företog sin vådliga hemfart och landsteg
vid Trelleborg, sedan han lyckligen undgått den i
Östersjön kryssande Thordenskjold.
Här såg man honom vanligen på de farligaste ställena,
såsom vid Frankenthor, der fiendens bomber spelade
natt och dag. I detta porthvalf lät han stundom
uppduka sin tarfliga måltid, och från den 8 Oktober
till den 9 December sof han de flesta nätterna
på bara marken, endast insvept i sin kappa och med
hufvudet lutadt mot en sten. Då han en gång stod på
torget, omgifven af några officerare, föll en bomb ned
midt i samlingen. Alla sprungo undan, endast konungen
stod qvar. Bibehållande hela sitt lugn, såg han genast
i närheten en grop, och dit sparkade han bomben, som
ögonblicket derefter sprang i stycken, utan att kunna
göra någon skada. – En annan bomb föll ned i rummet
bredvid det, der konungen var sysselsatt med att
förestafva ett bref för en skrifvare. Denne släppte
vid braket, som förorsakades, pennan och stirrade
förskräckt på konungen. »Hvad är det?» frågade Carl,
»hvarför skrifven j icke?» – »Bomben, ers majestät!»
framstammade den förskräckte mannen. – »Hvad har
bomben att göra med brefvet?» svarade konungen och
vände sig om samt fortsatte sitt göromål.
Någon gång gick han längre i dödsförakt, än som
kan vara förenligt med en mans pligt. Så lät han en
dag ro sig ut mot den fiendtliga flottan, för att
undersöka ställningen. Kulorna från de fiendtliga
skeppen började snart hvina omkring båten, och en
byggmästare, som befann sig om bord, lade sig ned på
bottnen. »Ären j rädd?» sporde Carl då och reste sig
upp till sin fulla längd samt vinkade med handskarne
åt fienden, liksom utmanande dem att välja honom till
mål för sina kulor. – Vid sidan af detta jernhårda
sinne, detta mod, för att icke säga öfvermod, som
dock väl var gemensamt för konungen och de flesta af
hans karoliner, – vid sidan häraf har minnet qvar
handlingar, som äro af art att ännu kunna hänföra
och förklara för oss, huru denne konung kunde vara
så älskad, som han var.
Den ständiga lifsfara, hvari alla lefde under regnet
af fiendens bomber, den i högsta grad besvärliga
tjensten, nattvakorna, – allt bidrog att utpina
sinnena. Ingen kunde säga sig äga en stunds ro, och
ingen ville det heller, då konungen sjelf föregick med
föredömet af en outtröttlig verksamhet. När man kom åt
och hade ett ögonblicks ledighet från tjensten, sökte
man hvila på bästa sätt, der man befann sig. Så gjorde
ock gamle öfverste Reichel, en gubbe, som grånat i
krigen. Alldeles upptröttad, lade han sig på en bänk,
men hade knappt hunnit sträcka ut sig och insomnat,
förrän befallning kom, att han återigen skulle ut
och tjenstgöra. Gubben reste sig upp och strök sig
öfver ögonen, men svor till i vredesmod öfver det
myckna bråket. I samma ögonblick stod konungen framför
honom, och öfversten sprang upp. Carl hade ej varit
längre borta, än att han hört allt; men långt ifrån
att vredgas, stod han med mild uppsyn framför gubben
och sade, i det han klappade honom på axeln: "J ären
trött, käre Reichel, men jag är uthvilad. Lägg eder på
min kappa och tag en liten lur! Jag skall emellertid
förrätta tjensten och väcka eder, när det behöfs!" –
Den gamle krigaren fick tårarne i ögonen, men all
trötthet var liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
