Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXIII. Efter femton år. St. - Farväl från verlden. Axel S-g. - Något om instinkt och förnuft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortblåst, och han ville på inga vilkor låta
sin konung göra tjenst för sig. Det hjelpte dock
icke. Konungen insvepte honom leende i sin kappa och
befallde honom lyda.
Så stod Carl XII midt emellan den högsta kärlek
och beundran å ena sidan och sorg och förtviflan å
den andra, och af bådadera har han blifvit bedömd.
St.
Farväl från verlden.
Jag flyr från verldens falska flärd –
Den skall dock aldrig »skifta färgen».
Jag har min egen lilla verld,
En stormfri »vrå emellan bergen».
Der väntar mig en trofast vän,
Der kan jag fånga lyckan än.
Farväl, j sköra vänskapsband,
J, som behöfven jemt förgyllas;
Ty sträck’s, min bror, mot dig en hand,
Så är det endast för att – fyllas.
Dyrt är att köpa sig en vän,
Mer dyrt dock att behålla den.
Farväl, du milda hjelpsamhet
Med honung på din hala tunga,
Du nödens tårar torka vet,
Om blott man högt ditt lof vill sjunga.
Af att i tysthet göra godt
Man aldrig än har ära fått.
Du kyska blygsamhet, farväl,
Som för ett verk utaf antiken
Blir sårad djupt uti din själ,
Men i all tysthet lyfter fliken
Från mången tafla uti skrift,
Der du inandas dödligt gift.
Farväl du helga fromleri,
Som gisslar sederna och flärden
Och kraftigt visar synden i
Att samla blott för denna verlden, –
Der sjelf du sitter stinn och tung
Och väger på din fyllda pung.
Farväl o liberalité,
Som kämpar käckt mot våldets lära
– Blott ej de mäktige dig se
Och deras ris du ej är nära.
Du tål ej tvånget i vårt land
I annan form än – granna band.
Fraternité, egalité:
Se der din verkligt sköna lära.
Men man ej utför en idé
Med stora ord om »mödans ära».
När mödans son i hand du ta’r,
En handske helst du på dig dra’r.
J alla stora, stolta ord,
Som prunken uppå verldens fana,
J ären svek blott. På vår jord
Är bäst att gå sin egen bana
Och stoppa sina öron till
Och tro blott jemt det, som man vill.
Se derför ifrån verldens flärd
Jag gerna flyr till dig, min flicka,
Att i vår egen lilla verld
Från dina läppar sällhet dricka
Och drömma än en lyckans dröm
Med dig, min vän, så huld, så öm.
Axel S-g.
Något om instinkt och förnuft.
Hvad är instinkt och huru skiljer den sig från
förstånd? Filosofer och moralister hafva förgäfves
sökt besvara denna fråga på ett tillfredsställande
sätt, och det har först lyckats naturforskarne att,
med tillhjelp af anatomi och fysiologi, i någon mån
komma lösningen närmare.
Den store Cuvier var väl den förste, som något så
när riktigt definierade skilnaden mellan instinkt och
förstånd. »Djuren hafva», säger han, »en egenskap, som
skiljer sig från förstånd och kallas instinkt. Denna
sätter djuren i stånd att på egen hand åstadkomma
vissa förrättningar, utan att de förut varseblifvit
dem hos andra, – förrättningar, som de oförändradt
återupprepa från generation till generation. Djuret
vet, utan att hafva lärt; det kommer till verlden
med detta vetande, hvari det är så sadelfast, att
det aldrig bedrager sig, till och med icke en gång
i de mest invecklade omständigheter. Små änder,
som en höna har utkläckt, springa utan besinnande i
närmaste dike och störta sig modigt i vattnet, till
stor förskräckelse för deras fostermoder. Ekorren
samlar nötter för vintern, fastän han ännu ej lärt
känna dess besvärligheter. En fågel, som är född i
bur, bygger, i fall han kommer i frihet, sitt bo på
samma sätt och samma tid som föräldrarne hade gjort
det. Menniskan är for öfrigt ingalunda utan instinkt;
men dess yttringar äro svårare att igenkänna hos
henne, emedan de vanligen framträda under förståndets
mask. Å andra sidan äro äfven djuren för ingen
del utan förstånd; men hos dem dominerar instinkten,
under det att förståndet hos menniskan är mera
förherrskande.»
Cuvier har i allmänhet rätt träffande uppdragit
gränserna mellan instinkt och förstånd; men han
gick också icke längre. Han förklarade helt enkelt,
att hvarje slägte har fått jemt så mycket instinkt
och förnuft, som behöfves för att trygga dess
existens ända till verldens ända eller närmaste
jordrevolution. De med förnuft begåfvade varelserna
måste hjelpa sig så godt som möjligt med sina
egenskaper och de oförnuftiga få som ersättning en
portion instinkt, som drager dem fram i verlden. Just
detta besynnerliga antagande af en ömsesidig
kompensation emellan den instinktiva förmågan och
förnuftet har vilsefört Cuvier; det passade väl till
hans system, men håller icke stånd i verkligheten. –
Framför alla djur visa insekterna sig obestridligen
vara i besittning af den mest utvecklade instinkt; man
kan nästan säga, att hela insekten är instinkt. Efter
Cuviers antagande skulle således insekten vara i
besittning af högst ringa förstånd. Men vi skola se
till, om icke just motsatsen der vid lag är fallet.
Bland insekterna måste man obetingadt anse myran vara
den, hos hvilken den högsta grad af instinkt gör sig
gällande, till och med framför bien. Det kan icke
här blifva fråga om att närmare och vetenskapligt
beskrifva myran; vi vilja endast anföra ett par
karaktersdrag, som torde vara betecknande nog och på
samma gång gifva stöd åt vårt påstående,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
