Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 172 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett pelsjägarefolk. - Några ord om qvinnans husliga bildning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

regeringen dikterade förpligtelsen, att årligen
leverera ett bestämdt antal djurhudar såsom
statsafgift, ingifva dem böjelse för jagten. I sjelfva
verket äro jakuterna, till och med qvinnorna, säkra
skyttar med bössa och pil. Hela månader ströfva de,
försedda med ammunition, tobak, bränvin och knappa
näringsmedel, omkring i skogarne och å snöstepperna,
jagande sobeln, uroxen, renen, vargen, räfven,
argalifåret och andra under denna breddgrad
förekommande djur.

Jakuterna påstås vara tjufaktiga. I sammanhang
med omnämnandet af detta nationallyte må det vara
tillfredsställande erfara, att hvarje upptäckt tjuf
inför hela folket och i höfdingens närvaro af en
bland de äldste erhåller käppprygel, hvarigenom han
för hela sitt lif förlorar en ärlig mans rättigheter.

Till gestalten äro jakuterna medelstora, smärta
och proportionerligt byggda. Håret ligger slätt,
ansigtet är något platt, men icke så trubbigt, som
mongolernas. Deras ansigtsdrag tyda på den godmodiga
karakteren.

Qvinnorna äro väl växta, ytterst sedesamma,
renliga, flitiga och husliga, och icke slafvar, såsom
förhållandet merendels är med asiaternas qvinnor. Den
ryske resanden Uwaroffski berättar, att jakutskorna
aldrig visa en främling hufvud eller fötter obetäckta,
emedan sådant anses opassande.

Jakuter på resa.

Deras drägt är onekligen sällsam, i thy att den samma
nästan alls icke skiljer sig från mannens. Emellertid
deltaga de också i männens sysselsättningar: jagten,
jordbruket, boskapsskötseln och fisket.

Till formen är kristendomen införd i jakuternas
land, men den har icke bibehållit sig oblandad,
utan uppträder i förening med schamanismen. Sålunda
dyrka jakuterna ett högsta väsen, bikta sig också
några gånger om året i den grekiska kyrkan, men de
åhöra också de svärmiska schamanerna, som säga dem,
att det finnes underordnade gudar i himlakropparne,
i lefvande och liflösa föremål, äfvensom goda
och onda andar, hvilka man måste tillbedja och
gifva offer. Dessa offer försvinna naturligtvis i
»prestsäcken».

Jakuterna äro i besittning af mycken
konstfärdighet. Med ringa öfning förmå de
efterbilda hvarje konstföremål, som de undersökt. De
böss-kolfvar, som de tillverka, de kammar, som de
skära och pryda, äro fulländade arbeten.

De hafva mycken smak och fallenhet för handeln och
förstå så väl att göra den minsta räf- eller sobelhuds
form och färg gällande, att de derför ernå ett högt
pris.

I bössans handhafvande utmärka de sig; hvarken
köld, regn, hunger eller trötthet hindrar dem vid
förföljandet af en fågel eller ett fyrfotadjur. De
skola jaga en räf eller en hare två hela dagar, utan
att fästa afseende hvarken vid sin egen trötthet
eller hästens utmattning.

Jakuten har ej sin like i att umbära; det är för
honom ingenting att arbeta tre à fyra dagar utan att
äta. Särdeles under den stränga vintern falla ofta
ganska hårda försakelser på hans lott.

Jakuterna vörda de gamle, följa deras råd och erkänna,
att det är orättvisst och syndigt att förolämpa och
förtörna dem. När en fader har flera barn, bortgifter
han dem, det ena efter det andra, bygger dem ett hus
bredvid sitt och delar med dem hvad han äger i boskap
och öfriga ägodelar. Till och med skilda
från föräldrarne, äro barnen dem i intet hänseende
ohörsamma. När en fader har blott en son, behåller han
honom hos sig och skiljer sig ifrån honom endast i det
fall, att han förlorar sin hustru och gifter om sig.

Det jakutiska folket har äfven den stora dygden,
att vara ytterst gästvänligt. Inträd i en jakuts
tält, och han skall erbjuda allt, hvad der finnes
af lifsförnödenheter; stanna der en vecka, stanna
der till och med en månad, och han skall mätta er,
äfvenså er häst. Han anser icke allenast som en skam,
utan till och med som en synd, att emottaga betalning
för den gästvänskap, han bevisar.

Några ord om qvinnans husliga bildning.

Det kan väl betraktas som ett af de vigtigaste tidens
tecken, att jemte den manliga ungdomen äfven den
qvinliga icke blott uppfostras, utan fast mera
bildas. Bildning är otänkbar utan ett bestämdt kall;
bildningen afser icke mera menniskan i allmänhet, utan
hennes lefnadsmål; den börjar der, hvarest menniskan
börjar för sig formulera sin lefnadsuppgift; det är
skilnaden från undervisningen, som har
menniskan i allmänhet till föremål. Det är i denna
mening vi måste anse det qvinliga slägtets bildning
för ett så vigtigt tidens tecken. Undervisning hafva
de unga flickorna erhållit redan sedan hundratals år
tillbaka; bildning hafva de först på sednare tiden
erhållit; det vill säga: först på sednare tiden har
idéen om en qvinlig bildning uppträdt som ledande
tanke för denna så vigtiga och likväl så sällan
riktigt förstådda del af folkets bildning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>