Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 173 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om qvinnans husliga bildning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dansande schamaner. (Tillhör texten å föregående sida.)

Men just här är det, som vi hos dem, som intressera
sig för denna fråga, skulle vilja väcka en tanke,
hvilken, såsom vi tro, torde vara förtjent af en
vidare utveckling. Vi hålla det, säkerligen med
alla våra läsare, för alldeles öfverflödigt att
spilla något ord på det, som man måste kalla de
unga flickornas missbildning. Derunder förstå vi
den bildning, som företrädesvis åsyftar deras
sällskapstalanger och hvilken såsom värdelöst
framhåller allt, som icke står i direkt sammanhang
med den samma.

Ingalunda som ville vi rent af fördöma ett gagnlöst
parlerande af franska och ett dåligt pianospel. Det
skulle vara det samma, som om vi af idel pryderi ville
förbjuda damerna att bära falskt guld i stället för
äkta, då dermed blott afses effekt för ögat. Äfven
det har sitt goda och vi vilja icke tvista derom. Vi
mena naturligtvis, att allt detta i sig sjelft icke
är förvändt, men att det, drifvet till ytterlighet,
är skadligt; gifvet och taget i riktigt mått,
är det godt och helsosamt. Vi ville blott säga,
att det hvarken är bildning eller undervisning,
utan vida mer faller under begreppet utbildning. Åt
våra läsare öfverlemna vi att noggrannare bestämma
skilnaden mellan dessa ord och begrepp. Men så mycket
är visst, att hvarje slags utbildning, för hvilken
icke en bildning ligger till grund, är värdelös. Och
sålunda stå vi framför den egentliga frågan: hvari
denna det qvinliga slägtets bildning skulle bestå,
när man skiljer den från undervisningen och betraktar
den såsom någonting sjelfständigt.

Här vid lag har vår tid icke förnekat sin
karakter. Den har, i hvad den uträttar, öfver hufvud
och särskilt med hänseende till det qvinliga slägtet,
funnit och vidhållit den sociala ståndpunkten. Den
har icke så mycket gjort sig till uppgift att besvara
den frågan, huru det qvinliga slägtets bildning öfver
hufvud – som ej må förblandas med undervisningen
– utan fast mera huru bildningen hos flickor af
den lägre klassen kan och skall befordras. Och
svaret derpå gifves fullkomligt i vårt industriella
tidehvarfs anda. Äfven flickorna skola producera och
å sin sida genom arbete förtjena penningar.

Att detta i och för sig sjelft är godt och riktigt,
kan väl icke bestridas. Men lika litet kan det
betviflas, att det blott är riktigt för en bestämd
klass af den qvinliga verlden, nämligen för dem,
hvilka äro ogifta och hafva att sörja för sig
sjelfva. Emellertid är denna fordran alldeles
opraktisk
med afseende på dem, som hafva man och barn. Vi vilja
alls icke undersöka, hvarföre och i hvad mån detta
sednare är fallet. Hvar och en af våra läsarinnor
skall sjelf med ringa eftertanke finna detta. Men
de, hvilka hafva husliga omsorger för man och barn,
utgöra ju det öfvervägande flertalet. De kunna, för
förtjenstens skull, hvarken fläta halm eller sitta
vid symaskinen, ännu mindre blifva telegrafister –
de hafva andra vigtiga åligganden att uträtta. Hvem
skulle väl icke känna dem? Och hvem skulle icke
veta, att en qvinnas största arbetsamhet icke kan
åter godtgöra, icke kan ersätta försummandet af dessa
vigtiga åligganden? – Men är detta icke fallet, så
lider dock intet tvifvel, att qvinnans kall afser
dessa »vigtigare åligganden» och att den qvinliga
bildningen måste afse uppfyllande af just dessa. Hvad
menas nu med dessa vigtigare åligganden, om hvilka
vi måste yttra oss?

Vi vilja ingalunda här egna dem en uttömmande
afhandling, men vi skola framhålla en af de
vigtigaste. Om en hustru icke förstår att »hushålla»,
är det illa bestäldt med henne och familjen.

Men hvad menas med hushålla? Vill det blott säga
att syssla med nål och tråd, damma och putsa samt
att koka en god soppa? Detta allt är förträffligt;
men hvartill tjenar det, om hustrun icke kan räkna? Vi
mena icke addera och subtrahera, hvilket hvarje flicka
får lära i skolan, utan vi mena färdigheten att reda
sig med en gifven summa i veckan eller månaden, att
deraf aflägga en liten besparing och likväl med de
tillåtna utgifterna prestera det högsta möjliga.

Tror man, att detta är så lätt och att här två
gånger två utgör fyra? Gå blott en gång in i det
första, bästa hushåll och jemför det med andra;
– i hela naturens vidsträckta område gifves det
icke några så stora skiljaktigheter, som bland
hushållssätten. Ingenstädes – vi säga det uttryckligen
– ser man det inflytande, som menniskorna hafva på
sitt eget väl, så allvarligt och åter så glädjande,
som här. Samma summa i handen på tvenne husmödrar är
ganska olika; samma riksdaler är i den ena husmoderns
hand icke mer än tio öre, i den andras hand förvandlas
den till två riksdaler, och åter så, att man och barn
väl med smärta märka följderna i vårt första exempel,
under det de knappast se eller känna sparsamheten i
sådana fall, som det andra, om de också veta derom.

Gif tvenne husmödrar samma veckopenning af tio
eller femtio riksdaler, och ni skall få se, huru
litet resultatet deraf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>