Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hans fru och dotter?»
»De hafva naturligtvis följt honom, och frökens
fästman med.»
»Fästman», upprepade jag och höll litet emot dörren,
som hon drog igen.
»En skånsk prost!» – Hon mätte mig från hufvud till
fot med ett hvasst ögonkast, synbarligen misslynt
öfver, att jag så länge tog hennes dyrbara tid i
anspråk, och tillslöt dörren.
Jag stod nere på gatan, utan att veta, om jag var
mest förargad öfver att lilla Andriette forlofvat sig,
eller öfver att återigen ensam behöfva gå den långa,
soliga gatan tillbaka.
En öppen omnibus kom långsamt körande uppåt
backen med Haga och Stallmästaregården i stora
svarta bokstäfver utanpå vagnen. Kör för Haga och
Stallmästaregården! Jag vinkade kusken att stanna
– ett vackert flickansigte tror jag egentligen
föranledde denna rörelse. Hon hade blåa ögon och en
stor blond chignon; men jag vågade naturligtvis icke
bestämdt anse henne som blond, förr än hatten vid
en stöt från vagnen for litet tillbaka och dervid
blottade några små guldskimrande lockar, som med en
vårdslös behagsjuka föllo henne ned i ögonen och som
betogo mig alla tvifvel på, att hon kunde nyttja hel
peruk.
»Är det långt fram till Stallmästaregården?» frågade
jag och riktade på henne ett par blickar, som några
andra unga damer funnit vara rätt oemotståndliga.
Hon svarade mig icke och syntes ej akta på min person,
mera än en, som aldrig fanns.
»Åh ja, det är en bit», inföll i stället en gammal
man, som satt midt emot mig, bredvid ett korthalsadt
fruntimmer med en stor torgkorg på armen, i hvilken
skramlande buteljer och knipsluga kräftor höllo
duett. Dessa sednare, i tydlig fruktan för den
röda färgen, sökte att från hennes knä göra en
von-der-Tann-artad »koncentrering» bakåt. Hennes
granne flyttade sig från detta oroliga sällskap öfver
till min sida. Han var en kraftfull, hög figur, med
silfverhvitt hår och ett drag af en goddagspilt kring
den fylliga, något insjunkna munnen. – »Jag förmodar,
ni är resande», fortfor han, "eftersom ni gör denna
fråga. För min del är jag Stockholmsbo och temmeligen
orienterad den här vägen. Ja, hvad säger ni om mig,
som i öfver sextio års tid, minst ett par gånger i
veckan, gjort en titt till Stallmästaregården!»
»Jag säger, att ni då väl redan i kolten fick smak
for värdshuslif.»
»Åh hå, jag är öfver åttio år! Men om ni varit med
i min ungdom, skulle ni fått en bättre tanke om
utvärdshusen. På den tiden, när man ville roa sig,
tänkte man genast på skog och äng eller släda och
fäll; nu ha’ kaféerna förstört den smaken, och man
finner nöjet under tak eller fåtaliga träd och mellan
qvafva hus.»
»Men Strömparterren ...»
»Ja, jag är visst inte den, som vill nedsätta
något. Chacun a son gout! Det är ju så vanligt, att de
gamle prisa sin ungdomstid. Jag minnes, då min farmor
talade om Carl XII och min mor om Gustaf III.»
Han tystnade. Var han icke sjelf en gengångare från
denne Gustafs tid? Hans lätta och behagliga rörelser,
hans höjda hufvud och glänsande ögon gjorde honom
till en värdig representant från detta förgångna,
der frivoliteten gömde sig bakom elegansens slöja
och den högsta lefnadsvishet var – ett glädtigt
lif. Sjelfva hans pratsamhet var ett bevis på, att han
i alla sina dagar hyllat den Gustavianska filosofien –
att gripa ögonblicket i flykten –; det var för honom
en förströelse att tala till mig, och derföre talade
han temmeligen hejdlöst och med få uppehåll, utan att
hans ordsvall derföre tycktes hafva någon gemenskap
med ålderdomens vanliga pratsjuka.
»A propos», återtog han, »det der gamla huset
till höger, som vi just passerade förbi uppe vid
Kungsbacken, – ni ser, der qvarstår ännu en paviljong
inuti trädgården, i hvilken de mot Gustaf sammansvurne
herrarne hade sina möten. På den tiden kallades huset
för ’Mummens källare’, gällde
något senare också under namnet ’Mon Bijou’, men är
nu privat egendom. När jag far här förbi, kan jag
inte låta bli att tänka på Dupuy, sacre-dieu! jag
afundas honom hans tur hos damerna» – han kastade på
vår blonda reskamrat en hastig och ännu eldig blick;
»min mor, jag har allt skäl att tänka godt om henne,
var alldeles betagen i denna sin tids Don Juan,
hvars öde var en återupprepad landsförvisning. Det
var för Venus’ skull han blef drifven från Danmark
och för Bacchus’ från Sverige. Den danska prinsessan
måtte emellertid haft god smak, och jag kommer ihåg,
att man ansåg hennes lilla intrig förlåtlig nog. Det
var just inne hos Mummens, som han bjöd på de tvenne
fyllda bålarne, hvilka han kallade monarkiens och
republikens. Hans gäster voro naturligtvis färdiga att
springa hvarandra öfver ända, för att underdånigst
dricka af den allernådigst höga drycken; men som
den befanns blott innehålla färgadt vatten, sällade
man sig snart under skämt och glam till värden,
som uteslutande serverat sig ur republikens bål,
hvilken innehöll en stark och präktig ’trafalgar’.»
»Och för detta skämt blef han landsförvist ...»
»Ja; men låt oss inte glömma, att man skref 1800.» – Det
låg en skämtfull gnista i hans ögon, då han sade dessa ord.
»Här till venster», fortfor han, kanske inte
obenägen att byta samtalsämne, »var fordom källaren
’Tre Liljor’.»
’Movitz helt allena
På Tre Liljor satt en gång ...’
Ni hör således, att den icke heller är utan sina
anor. Men äfven den har i tidernas längd förvandlats
till privatbostad. Jan Petter Theorell var en af
de första privatpersoner, som der slog upp sina
bopålar.»
I detta ögonblick lät den blonda flickan omnibusen
stanna och steg ur. Jag sände henne ett saknadens
ögonkast, hvarefter jag, utan några distraktioner,
vände mig till det sällskap, som en allgod försyn
syntes hafva utsett åt mig i min ensamhet.
»Här, till höger, hafva vi återigen ett f. d. ’Mon
Bijou’ och till venster midt emot är ’Altona’, eller
’Nya Mon Bijou’.»
»Det här är en lång gata», afbröt jag den gamle,
hvilken på detta sätt dokumenterade sig att vara
en äkta källarkund och som fann ett nöje uti att,
så godt ske kunde, introducera mig i Bacchi gårdar –
»en lång gata med så många värdshus och passerande
likvagnar, – ja, på lifvets fröjd följer dess slut!»
»Ni har rätt, det är samma eviga kretsgång», svarade
han, och en lätt suck höjde hans sirligt veckade
skjortkrås. »Men se här är tullen! Och der på kullen
till venster framskymtar ’Norrbacka’ mellan träden;
der nere, ni ser, hafva vi ’Stallmästaregården’,
men vi måste först ta’ höger sväng genom den här
lilla alléen.» – Härvid steg han ur åkdonet, och jag
följde hans exempel. Nedkommen kastade han ännu en
blick tillbaka. – »Ja, Norrbacka», sade han, »var
förr mycket besökt; men så hade man der också det
herrligaste tallstruntöl, man kan tänka sig, oh! mon
ami!» – han förde tungan upp till gommen med ett
smällande ljud. »Blott några gånger om året går der
nu lifligt till, och det är när Jägareförbundet har
sina täflingsskjutningar der uppe i Solnaskogen. Ja,
c’est fini, – allt är föränderligt under solen!»
Det lägrade sig ett flyktigt moln öfver hans panna,
men som försvann i ett leende, då han åter började:
»Ni väntade kanske att få se något riktigt storartadt
här på Stallmästaregården! Men våra förfäder
voro gens sans pretention och hade måttliga begär efter
lyx och beqvämlighet. Ja, jag kan väl säga ’förfäder’,
ty den här byggningen till venster är öfver två
hundra år; – fastän den kanske också har fått kännas
vid tingens föränderlighet, så fins här dock alltid
något af det gamla qvar.» – Det gjorde honom synbart
godt att kunna säga detta, och leendet fortfor att
ligga qvar öfver hans ansigte, då han, efter en liten
paus, åter tog till ordet: »Man har likväl kanske
icke alltid fört ett ruckellif härinne. Några tappra,
dugtiga krigsbussar hafva här måhända murat grunden,
då de, vid en eller annan fredstraktat, intet bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
