Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om qvinnans husliga bildning. - Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beror på de tio eller femtio riksdalrarne och i
stället huru mycket det kommer an på den qvinna, som
emottog de samma. Ack, om det äktenskapliga lifvets
lugna stunder kunde tala, huru högt skulle de icke
tala! Och huru allvarligt skulle de icke predika,
att man aldrig kan göra nog för det, hvarom man hos
qvinnorna får veta det minsta, för deras färdighet
att föra en ordentlig hushållning!
Nå väl, och om det förhåller sig så, hvad inverkan kan
den unga flickans undervisning och bildning hafva?
Vi tro, att de, riktigt uppfattade, kunna uträtta
ofantligt mycket. Vi tro, att man borde redan i hvarje
flickas första undervisning, hennes första bildning
införa principen af en passande hushållsräkning. Såsom
barn bör hon lära känna, att hon icke lär att räkna,
för att kunna räkna, utan för att kunna beräkna
någonting. Flickan måste såsom jungfru veta, hvilket
värde det har, att lära känna denna beräkning. Här
är icke stället att ingå i en pedagogisk afhandling
öfver denna sak. Men, för att med få ord säga vår
mening, ingen ung flicka borde lemna skolan eller
bildningsanstalten, utan att utreda ett exempel,
på hvad sätt hon skulle använda någon bestämd summa
för hushållet, eller huru hon tänkte indela en gifven
veckosumma. Ingen ung flicka borde utgifva sig såsom
bildad för sitt kall, om hon icke förstår att, med
bestämda inkomster, uppgöra en hushållsberäkning
för veckan, månaden eller året. Ingen flicka borde
utträda ur skolan eller pensionen, utan att vara
öfvertygad derom, att hon och hennes familj äro
förlorade, i fall hon behöfver mera, än hennes
man kan lemna henne, och att hon redan är i fara,
om hon regelmessigt förbrukar allt, hvad hon för
hvarje vecka erhåller. Ingen ung flicka borde anse
sig för verkligt bildad, så länge hon icke vet, att
sy är silfver och laga är guld. Ingen ung flicka borde
anse sig förstå elementerna af sitt kall, om hon icke
har bestämda åsigter öfver den del af sina inkomster,
som måste beräknas för klädsel, ljus, tvätt, eldning
och slitning af hushållsinventarier. Husmödrarnes
egentliga husliga bildning börjar, när de börja befara
att bryta mot det ändamålsenliga hushållets första
fordringar; hvarje familjefara i afseende på hushållet
börjar, när husmodern börjar utgifva mer, än hon får
utgifva. För det förderf, som deraf uppstår, skyddar
hvarken skönhet eller snille, Chopins etyder eller
Sue’s romaner, och följderna deraf äro fruktansvärda.
Derföre tro vi, att de unga flickornas bildning
borde vara huslig i angifna mening. Lär dem räkna,
icke for verlden, utan för sitt hus; låt dem uppgöra
planer och utkast, icke för baler och sällskaper,
utan för en matsedel och för en veckobudget; lär dem
frukta för en dålig hushållning, för den
dagligen förstörda skillingen, för det dagliga bruk,
som är öfverflödigt och allt för stort; inför dem,
icke i Egyptens och Abyssiniens historia, utan i
konsten att förstå husets angelägenheter; öppna
deras ögon, icke för teatern och toaletten – sådana
saker skola de nog taga reda på utan er tillhjelp –,
utan för verkan och behaget af det dagliga lifvets
angenäma vanor, som hvila på den fasta grunden af en
god veckoberäkning; ingif dem det angenäma medvetandet
af, att det ligger mera värde uti det genom omsorg
bibehållna, än i det köpta, och visa dem, att hustruns
värde består deruti, att hon genom det oupphörliga
sysslandet i smått slutligen presterar det största,
som en qvinna kan prestera, och att det måste vara
hvarje hustrus stolthet, när under sorgsna stunder
mannen lägger sin hand i hustruns och säger henne:
huru långt skulle jag väl hafva kommit – huru långt
skulle jag icke hafva gått tillbaka utan dig! –
och ni skall mera bilda qvinnan för hennes sanna
kall, än genom alla naturhistoriska afhandlingar,
alla stickmönster, alla symaskiner, alla piano-
och sångstycken i verlden. Äktenskapen afslutas i
himmelen, men genomlefvas på jorden, och äktenskapens
hufvudelement är hushållningsberäkningen.
Detta måste vara den ledande grundtanken i qvinnans
husliga bildning. Hon behöfver icke veta någonting
om Ad. Smith och skall icke heller lära mycket af
honom, äfven om hon vet någonting om honom; hennes
national-ekonomi räcker icke längre än till veckans
eller på sin höjd till månadens slut; men af dagen
blifver året, och om mannen tänker och arbetar för
året, är qvinnan dagens herrskarinna och ansvarig
för den oemotståndliga makten i det, som för dagen
angår vår husliga existens. Deri ligger principen för
qvinnans husliga estetik; och uppfostran och bildning
för denna princip fattas. Derför skulle vi också vilja
göra propaganda. Saken är enkel; men det är en af
de största hemligheter i verlden och menniskolifvet,
att just de enklaste sanningarne måste så länge och
hårdt kämpa för sitt erkännande!
Vi skulle vara lyckliga, om dessa få ord funne anklang
hos åtminstone några få. Allt, hvad vetenskapsmännen
skrifva och tänka, är icke värdt så mycket, som ett
enda lyckligt äktenskap – och ett lyckligt äktenskap
är omöjligt utan en god husmoder i den älskade
hustrun. Men en god husmoder bör vara bildad för sitt
kall, i fall icke hennes bildning först sent – huru
ofta allt för sent! – skall vinnas på mannens eller
familjelyckans bekostnad! Och för denna bildning,
för det principiella upptagandet af den samma i det
qvinliga bildningsväsendet öfver hufvud önskade vi
kunna med allt eftertryck verka hos alla fäder och
hos alla lärare.
Haga och Stallmästaregården.
Af Sylvia.
I.
Jag var för första gången i Stockholm. Det var en het
och qvalmig sommardag, dörrarne till köpmansbodarne
stodo vidöppna, och kritade fönster sqvallrade här
och der för tjufvar och vänner, att de, vid något
tilltänkt besök, säkerligen icke skulle påträffa en
enda mensklig varelse. På Norrbro stannade jag ovilkorligen
och skådade mellan Strömparterrens löfverk, huru små
ångbåtar regelmessigt kilade bort med de kokettaste
laster af bandvippor, tyllpuffar, sidenvolanger,
sammetskinder och fladdrande flor. Ja, huru skulle
jag tillbringa min dag? Skulle jag följa med strömmen
eller vandra framåt Kungsbacken, för att söka reda på
riksdagsman Klingenberg och hans familj? Jag fastnade
för det sednare – lilla Andriette Klingenberg har
så vackra ögon! »Stockholmslif» tillsammans med
henne vore icke så oäfvet – naturligtvis med hennes
pappa och mamma i släptåg – jag proponerar aldrig
något, som är opassande, och tror mig vara en rätt
exemplarisk ung man. Intagen af dessa spekulationer,
hade jag småningom vandrat Drottninggatan framåt
och sträfvat uppför den långa backen samt dito
trenne trappors höjd, der jag vid min knackning
mottogs af en mager dam, som helt kort upplyste,
att riksdagsman Klingenberg för öfver fjorton dagar
sedan rest sina färde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
