Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Som brukade öfvervåld mot den förre? En hygglig
historia!»
»Jag har lofvat prinsessan, min blifvande gemål,
att benåda honom, och jag vill uppfylla detta löfte,
ju förr dess hellre.»
»Ja så!» log Gyllenstjerna ironiskt, »hennes höghet
har redan börjat pröfva, hvad hon förmår.»
»Segerhjelm är en lofvande ung man. Han skall komma
att gagna vårt land med sina kunskaper.»
»Och skada med sitt exempel. Den stränga lydnaden
för edra bud skall försvagas .....»
»Hvilka slutsatser behagar ni göra, min baron»,
afbröt konungen missnöjd.
»De naturligaste i verlden. Då nåd följer på brott,
har den brottslige ingenting att frukta.»
»Med den satsen skall man komma på skam! Hvarje regel
har sitt undantag; men jag råder ingen att synda på
min nåd.»
»En lättköpt nåd!» sade Gyllenstjerna liksom för sig
sjelf, men nog högt att af Karl höras.
Karl vände sig rodnande bort. Gyllenstjerna betraktade
honom förstulet, men med säkra blickar, derpå sade
han: »Steget är vådligt. Det har aldrig visat sig
lyckligt för konungar, att lemna sina gemåler insteg
i regementet.»
»Kallar ni detta ett insteg i regementet?» frågade
Karl och vände sig mot honom med vredgad blick.
»En början, bara en första början! Qvinnorna äro lika
maktlystna som männen, och vinna de bara en första
eftergift, då låta de ej afvisa sig mera, utan fordra
allt större eftergifter, tills de blifva den rådande
viljan.»
»Det kan måhända gälla andra, men prinsessan är
derifrån ett undantag.»
»Må vara! Men mannen bör frukta den makt, som af
qvinnan grundlägges bröllopsdagen.»
Karl blef tankfull och sorgsen och sade efter en
stunds begrundande: »Hvad vill ni jag skall göra?»
»Lemna ert löfte ouppfyldt – eller, hvad bättre vore –
återtag det.»
»Nej, min baron, det kan icke ske! Ett löfte är en
helig sak.»
»Man och man emellan, men till en qvinna! ....»
Och Gyllenstjerna log hånfullt. »Hon har icke
våra begrepp. Här spelas krona och klafve om ers
majestäts makt, och går högsta kastet er ur händerna
nu, så .... Undergifvenheten för mannens bud är
qvinnans pligt, antingen hon är drottning eller
fattigmanshustru, och är hans göra eller låta den lag,
hon har att följa.»
»Fins då ingen annan utväg? ... Skulle detta bli’
glädjen på min bröllopsdag?» sade konungen sorgsen.
»Ingen! Och försummar ni den, skall, fruktar jag,
er glädje blifva dyrköpt. Ni har stora och vigtiga
regeringsplaner i tankarne, i hvilkas utförande
en blödsint gemåls inblandning skall blifva ett
besvärande hinder. Afklipp den från början, eller
ni får en kedja om händerna.»
»Ni torde kanske hafva rätt», suckade Karl.
»Den dag skall komma, då konungen skall lyckönska
sig till det steg, som det nu kostar på brudgummen
att taga.»
»Nog, nog!» sade Karl och gjorde ett bortvisande
tecken med handen.
Gyllenstjerna lemnade honom med hemlig glädje öfver
sin vunna seger och sade till sig sjelf, då han befann
sig utan vittnen: »Nu är det röjdt för mig och mina
planer! Min medtäflare är kastad ur sadeln och jag är
segervinnare. Ingen, ingen skall beherrska konungen,
utom jag!»
Medan Gyllenstjerna triumferade vid dessa
stolta tankar, kände sig Karl missnöjd och
olycklig. Herrsklystnaden och kärleken hade råkat
i strid med hvarandra. Karl älskade att herrska
enväldigt och skydde föreställningen af hvilket slags
som helst delning af makten. Konungen eller älskaren
måste vika. Det blef den sednares lott att kapitulera;
icke med flygande fanor och klingande spel, utan med
brutna vapen och flyktande steg.
Karl återsåg icke sin brud under det återstående af
dagen. När aftonen kom, uppsköt han timma efter timma
vigselceremoniens fullbordan – något, som länge blef
ett allmänt samtalsämne och föremål för de mest olika
gissningar och tydningar. Slutligen och ganska sent
försiggick den i den stora, ännu derefter kallade
kungssalen på förutnämda egendom. Aldrig torde något
kungligt bröllop varit firadt i större tysthet och
enkelhet. Gästerna voro få och utgjordes, utom af
gamla enkedrottningen med några hofdamer, som lärt
sig att ha’ ledsamt, till största delen af grånade
krigare, som skurit lagrar på slagfälten, men sjelfva
voro vissnade för kärlekens myrten. Å brudens sida
fanns ingen mera än den danska premierministern och
sändebudet vid svenska hofvet, som representerade
hennes land och slägt, och ingen mera än Malin, i
hvars öga hon såg denna kärlek lysa, som värmt hennes
flydda barmdomsdagar. Efter några förfriskningar,
som kringbjödos efter vigseln, drog konungen sig
tillbaka i sina rum, der han intog sin aftonmåltid
med Gyllenstjerna och några få andra herrar till
sällskap, under det bruden åt hos enkedrottningen,
och de öfriga gästerna vid ett för dem tillredt bord.
Så tillgick detta bröllop – en föga lofvande
inledning till den glädje, hvars utgångspunkt i alla
älskandes tankar dermed begynnes.
Då den unga drottningen om morgonen vaknade, fann hon,
att konungen redan smugit sig från hennes sida, och
då hon träffade enkedrottningen, blef hon af henne
underrättad om, att han tidigt begifvit sig på jagt
med baron Gyllenstjerna.
»Gyllenstjerna och alltid Gyllenstjerna!» suckade
Ulrika i tysthet.
Man finner hos alla skapade varelser en instinktiv
känsla af fruktan för deras fiender; dufvan darrar
för roffågeln, lammet för vargen, hästen för lejonet
o. s. v. Skulle menniskan vara mindre fullkomligt
utrustad? Nej! sympatiens och antipatiens hemliga
kraft säger henne med ofelbar visshet, hvar hon
finner en vän eller vedersakare. Ulrika hade vid
första åsynen af Gyllenstjerna, då han som konung
Karls sändebud uppträdde i Köpenhamn, för att afsluta
den genom kriget afbrutna äktenskapsunderhandlingen,
erfarit det. Hans jättelika gestalt, hans korpsvarta
buskiga hår, grofva anletsdrag, uttryckande slughet
och råhet, list och hårdhet, högmod och hån, hade hos
henne framkallat en afsky, som, hardt nära beslägtad
med fruktan, kom henne att darra, hvarje gång hon
hörde hans namn nämnas tillika med konungens.
Först till middagen återkom Karl. Under måltiden var
han tyst och allvarsam och under det öfriga af dagen
undvek han, med synbar öfverläggning, att närma sig
sin gemål. Deremot visade han sig så mycket mera
uppmärksam mot sin moder, som lät sig detta väl
behaga och icke försummade att i alla etikettsaker
befästa sig i sin sjelftagna företrädesrätt. Ulrika
öfverraskade Malin då och då med blickar, som denna
sorgligt vände mot henne. De voro endast nya törnen
i det blödande såret, ty huru ödmjukt hennes sinne
var, kunde hon icke böja det för smärtan att se sig
ett föremål för medlidandet. Emellertid beherrskade
hon sig med mycken styrka och iakttog en lugn
värdighet. Först då de begge makarne om qvällen
befunno sig ensamma, sade Ulrika, i det hon med
vänlighet närmade sig Karl:
»Ni är icke glad, min gemål. Skulle någon sorg hvila
på ert sinne?»
»Sådan fattas aldrig konungar!» svarade Karl och
vände sig tvärt ifrån henne.
»Ack, tyvärr! Men också konungar kunna finna en tröst
i att meddela sig åt ett troget hjerta.»
Karl teg.
»Min far har gifvit beviset derpå ....»
»Jag vet! Konung Fredrik lät styra sig af sin gemål,
men jag ernar icke följa hans exempel.»
Sårad och försagd, tog Ulrika ett steg tillbaka,
stannade med sänkta armar och sade med ödmjukhet,
men värdighet:
»Jag önskar, att ers majestät kunde läsa djupare i
mitt hjerta! Kärleken begär icke att styra, endast
att dela den älskades fröjd och smärta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
