Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En faders testamente till sina döttrar. I. Sedlig skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med all rätt kan man derföre säga, att den flicka
redan offrat en del af sin sedliga skönhet, hvilken,
i stället att undfly blickarne, drager dem till sig
och icke mer förmår att rodna, när hon känner, att
man beundrar henne; korteligen, hvilkens själ vid
smickrande ord icke mer råkar i barnsligt naturlig
förvirring. Ja, man kan med rätta påstå, att hon då
redan beträdt den farliga väg, på hvilken de qvinnor
så djerft framgå, för hvilka yttre företräden gälla
framför allt.
Den der ärbara tillbakadragenheten yttrar sig för
öfrigt i jungfruns naturligt värdiga beteende,
i hennes betydelsefulla tystnad; visserligen
förblifver hennes mun sluten, men hennes blick,
hennes ansigtsuttryck, hela hennes hållning äro
vältaliga. – Huru vidt skildt är icke detta från
det tvunget blygsamma, naturvidriga sätt, hvarigenom
så många unga flickor inbilla sig kunna ådagalägga
dels ovanligt förstånd, dels en stor öfverlägsenhet
i härkomst och i den goda tonen! Männen låta icke
bedåra sig derigenom. Den skygga, tillbakadragna,
tystlåtna jungfrun, som rodnar för hvarje ord, man
riktar till henne, och hvilken genom sin anspråkslösa
värdighet håller männen på tillbörligt afstånd,
gör på dessa sednare ett ojemförligt fördelaktigare
intryck, under det de genast med ordet »kokett»
beteckna den tillgjorda och behagsjuka. Måtte dock
denna förödmjukande beteckning ej kunna användas på
någon af eder, mina kära barn!
En snillrik qvinna är någonting förtjusande; ty
det snillrika är alltid förbundet med den grace,
den grannlagenhet, den oefterhärmliga finhet, som
yttra sig hos den snillrike mannen. Härmed vill jag
dock beteckna det verkliga snillet, och ingalunda
det, som kan blifva ett farligt vapen för andra,
så väl som för oss sjelfva. Hvad verlden i allmänhet
brukar beteckna med ordet snillrik, härrör för det
mesta blott från ett visst konventionelt idiom, som
vexlar med modet; hvad man vidare stundom belägger
med detta uttryck, är en olycksalig böjelse att
vara satirisk och göra sig lustig öfver andra. Denna
tendens söker det löjliga, eller förstår med sällsynt
färdighet framkalla det samma; först upptäckte den
det i de närmare omgifningarne; derefter kastar den
sig öfver de allvarligaste, aktningsvärdaste föremål,
den skonar alls ingenting, den gör sig lustig öfver
allt, den ljungar som en blixt, sprakar, utsänder
gnistor, tvingar alla till leende, ja, till stormande
bifall .... blott icke de, hvilka den utsett till
skott-tafla och hvilka då med full rätt kunna säga,
att sådana menniskor blott förmå vara snillrika på
andras bekostnad. Och hvem förstår väl icke denna
konst? Det är den lättaste af alla och derföre också
den allmännaste och mest värdelösa. Den jungfru,
som eftersträfvar denna talang, skall inom kort
tid blifva fruktad och hatad öfverallt. Blifver
hon maka och fortgår på samma afväg, så kan hon
visserligen finna beundrare, ty verlden tycker om
spe och skandal, emedan öfvermättnaden förskaffar så
kalladt folk af verld behof, som blott användningen
af de allra uslaste bland menskliga förmögenheter
förmår tillfredsställa. Och så försvinna slutligen
den sedliga skönhetens väsendtligaste kännetecken:
den öfverseende godheten och kärleken till nästan.
Den verkligen snillrika och vanligen på samma
gång äfven godlynta menniskan afhåller sig alltid
från det låga skämtet; hon ler åt dårskaper och
löjligheter, som hon möter på sin väg; hon vet, att
hos hvarje föremål finna en ny synpunkt; hon uppfattar
ögonblickets passande intryck, ja, hon förstår att
framkalla det; med ett enda ord uppkastar hon en hel
bild, hon gifver lif åt och förskönar de förefintliga
föremålen; aldrig sårar hon, utan antyder blott lätt;
ofta framhåller hon till och med sin omgifnings
skarpsinnighet, och hennes skalkaktighet, hennes
lediga finhet skall icke ens förolämpa de dåraktige.
I skötet af sin familj, der må väl den uppblomstrande
jungfrun gifva ostördt lopp åt sin skarpsinnighet
och sitt glada lynne. Här blott skall icke smickret
förleda henne att anse bittert hån för snillrika
anmärkningar, elakhet för oskyldig och tillåten
glädtighet; här endast skall hon lära att i dess rätta
mått utveckla de himlens gåfvor, som tillförsäkra
qvinnan
beståndet af det välde, som hon i de unga åren äger
öfver mannen.
Vi äro nu långt ifrån den tidpunkt, då Molière skref
sina »Lärda fruar», ett slägte, som visserligen
icke är utdödt, men dock blifvit vida sällsyntare,
just emedan man börjar gifva det qvinliga slägtet en
grundligare och mera praktisk undervisning. Likväl
gifves det i våra dagar såsom fordom ett pedantiskt
uppfostringssätt, och nu som förr straffar verldens
dom och det sunda menniskoförståndet med bittert
hån de qvinnor, som söka lägga sin föregifna lärdom
i dagen, i synnerhet som den samma, huru djup och
omfattande man än vill anse den, alltid blifver vida
efter den lärdom, som männen allena förmå tillkämpa
sig.
Det gifves ännu i våra dagar åtskilliga män, som
fordra, att hustrun icke skall vara någonting annat,
än sin mans första tjenarinna, modren ingenting annat,
än hans barns amma och sköterska – dock är antalet
af sådana män ytterst ringa; det vida öfvervägande
flertalet fordrar tvärtom, att dess följeslagarinna
må äga älskvärda talanger och nyttiga kunskaper; men
alla öfver hufvud se högst ogerna, att hustrurna egna
sig åt studier och sysselsättningar, som afhålla dem
från uppfyllandet af de vigtigaste pligter, hvartill
Gud kallat dem.
Om menniskan, enligt evangelii ord, icke kan tjena
tvenne herrar, så kan icke heller hustrun tjena tvenne
sådana, nämligen vetenskaperna och sin familj; det är
och förblifver en obestridlig sanning. Vetenskapliga
studier, med hvilken gren de än må sysselsätta sig,
fordra en fullkomlig frihet från det alldagliga
lifvets tusenfaldiga småbestyr, en ståndpunkt,
hvilken qvinnan nästan aldrig ernår. Icke orätt har
derföre mannen, när han flyr den qvinna, som talang,
geni och lärdt vetande draga från makans och modrens
så oansenliga, men vigtiga bana; och till och med i
förnuftigt tänkande qvinnors ögon äro skaldinnan,
konstnärinnan och skriftställarinnan vida mer att
beklaga, än att afundas.
Frågen, mina kära barn, frågen dem sjelfva,
hvilkas namn ryktet öfverallt nämner! Om fåfängan
icke gjort hjertat känslolöst, och om den sedliga
skönheten qvarblifvit hos dem, så skola de alla
säga eder, att verldens bifall icke uppväger hvad
det kostat dem i verklig lycka; de skola medgifva,
att de ingalunda hafva den lysande framgången af sina
talanger att tacka for sina bästa vänner; att de funno
njutningen blott i studiet, i sysselsättningen med
sitt favoritämne, i de entusiastiska ingifvelserna
– men att de, så snart detta feberaktiga tillstånd
var förbi, erforo i hjertat en förfärlig tomhet, som
ingenting mer förmådde fylla, öfver hvilken ingenting
mer förmådde trösta dem! Således är ett berömdt namn
icke i stånd att förskaffa så mycken sällhet, som en
blott oansenlig existens, hvilken deremot erhåller
sin lön i anhörigas kärlek, i alla ädelt sinnade
menniskors aktning, i de fattiges välsignelser! Det
är derföre alldeles riktigt, att man, för att vara
lycklig, måste gå stilla och obemärkt genom lifvet.
Mannen har således fullkomligt rätt, om han
bortvänder sig från den lärda, från konstnärinnan,
från skaldinnan, så snart han märker, att hon är
beredd att för det beröm, man slösar på henne,
och för ryktbarheten i den stora verlden uppoffra
den husliga härdens stilla fröjder, sin anspråkslösa
tillbakadragenhet, och – för att tillfredsställa sig
sjelf – glömmer, att qvinnan alltid och allestädes
skall glömma sig sjelf.
I den stora verlden, mina barn, skola männen icke föra
detta frimodiga språk mot eder. De oskyldiga, så väl
som de straffbara förvillelser, till hvilka behofvet
att behaga förleder de flesta qvinnor, smickra
deras stolthet, tillfredsställa deras egensinniga
nycker, underhålla dem under sysslolösa stunder;
men maken aflägger på tröskeln till sin husliga härd
verldsmannens mask och straffar blott allt för ofta
med skoningslös hårdhet den hustru, som kanske just
genom hans smickrande beröm bragtes så långt, att
hon alldeles misskände den bestämmelse, som gudomliga
och menskliga lagar förelade henne här nere!
Denna punkt är af ganska allvarlig betydelse; den
är vigtig för eder närvarande, så väl som för eder
framtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
