Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En faders testamente till sina döttrar. I. Sedlig skönhet. - Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämmelse; jag skall derföre återkomma dertill. Sedan
jag visat eder, att grunden för den sedliga skönheten,
hvilken, så att säga, förlänar qvinnan någonting
öfverjordiskt, hufvudsakligen ligger i det beständiga
följandet af den gudomliga lagen, att man för sina
medmenniskor måste förneka sig sjelf, emedan detta
är den outtömliga källan till själsstorhet, dygd,
lycka och rena fröjder, så måste jag, för att, så
mycket på mig beror, fullborda en undervisning, som
undgår så många unga qvinnor, men hvilken lyfter den
ofta rikt utsirade slöja, under hvilken den sedliga
fulheten döljer sig. Måtten j aldrig annat än till
namnet lära känna denna sednare, hvars orena källa är
egenkärleken!
Haga och Stallmästaregården.
Af Sylvia.
(Med teckningar af C. S. Hallbeck.)
II.
"Fjäriln vingad syns på Haga ..."
Bellman.
Den gamle hade tystnat. Hans öga var sänkt och håret
flöt i silfvervågor från hans hufvud, som skarpt
aftecknade sig mot den purprade bakgrunden.
»Ja, nu är det nog med värdshuslif!» sade han
hastigt och reste sig upp, ordnande sitt veckiga
skjortkrås. »Innan jag beger mig på hemvägen, vill
jag ta’ en sväng om Haga; ångbåten håller just på att
lägga till här. Kanske ni har lust att följa med?»
Efter denna fråga följde vi hvarandra ned till båten,
som, rykande och skakande, snart förde oss bort öfver
den blåglänsande farleden. »Med sommaren dör inte
lifvet ut här», återtog mitt sällskap, i det han
med guldknappen på sitt spanska rör pekade ut öfver
vågorna. »Brunnsvikens is är den tryggaste invid
Stockholm och erbjuder förträffliga skridskobanor,
så väl som kappkörningsbanor.»
Han höll upp. Ett drömmande, nästan svärmiskt uttryck
lägrade sig öfver hans ansigte, och efter en kort
tystnad började han:
»Jag stod icke långt härifrån en gång för många, många
år sedan; viken låg frusen, och jag höll en kälke i
handen, som jag lustigt lät svänga omkring. Plötsligt
ryckte min mor mig i armen och hejdade min lek med
ett: ’Der far kungen!’ En apelkastad häst, styrd
med seldon af rödt saffian och förgyllda beslag
samt röda silkestömmar, ilade förbi oss med pilens
hastighet. Ingen spansk skönhet kunde med större
koketteri bära sin slöja, än denne andalusiska
springare det hvita silkesnät, som hängde öfver hans
smärta länder, och ingen af Terpsichores gunstlingar
kunde med en ystrare grace röra sig efter sina
kastanjetter, än denne trafvare efter de silfverbjellror,
som nästan öfversållade honom. Kring hans hofvar
stänkte kaskader af gnistor och isflingor, och den
gyllene snäckan bakom honom gled lik en simmande svan
öfver den stålgråa spegeln. Plötsligt saktades farten,
hästen sveptes i ett immigt flor och mannen i snäckan,
höljd i en brunhårig pels och med händerna instuckna
i en muff, böjde hufvudet tillbaka, så att han blef
i tillfälle att betrakta mannen på hundsfotten, och
jag hörde honom tydligt säga: ’Ett präktigt djur! Ja,
vraiment, cher Hamilton, en kappkörning nattetid vid
skenet af några hundra facklor vore bra frestande
att försöka, derpå en bal masqué i mitt nya slott,
fantastisk, ännu odrömd, men hvarom Europa skall få
höra talas. Ja, attendez, när slottet blir färdigt
på Haga.’ – Det korta uppehåll, som denna förgyllda
släde gjorde, hade samlat en del promenerande
och skridskoåkande på ringa afstånd omkring den,
och ett sakta sorl af: ’kungen’ ljöd, måhända icke
obehagligt, bort till den pelsklädde herrskaren, som
nu med oefterhärmligt behag helsade åt alla håll. Det
blef mig så underligt till mods, och jag kände en
helt stolt känsla i min barnsliga själ, det var åt
mig ensamt han vinkat med handen, på mig ensamt,
som hans öga hade fallit! – Det var så hans sätt att
helsa; hans blick tycktes råka hvar och en enskilt,
och för hans leenden glömde man hans fel. Huru log
han då? Jag har sedan ofta sökt lösa denna trollska
gåta, på en gång utkastad af Ares och Aphrodite. Men
slädan sköt åter fart och var inom några sekunder
försvunnen mot Hagatrakten. Min mor sade mig sedan,
att man den dagen skrifvit den 16 Mars 1792.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
