Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nybegynnaren, medan han ännu saknar förmåga att lägga
bokstäfverna samman.
Vi hade småningom passerat förbi den förut nämda
muren och skådade nu ned i källarhvalf, från hvars
mörka botten björk och tall nyfiket stucko upp sina
gröna hufvuden, sökande tränga sig fram, för att få
en skymt af den stora och vida verld, som rörde sig
der utomkring.
»Dessa källarhvalf», sade min följeslagare,
»ville Gustafs politiska motståndare måla ut till
statsfängelser och oublietter, men af sakkunniga
arkitekter har denna saga blifvit fullkomligt
vederlagd. Man talade också om Gustafs oförsonliga
vrede mot vedersakare till oinskränkt makt; men jag
tror inte på hans oförsonlighet. Jag kommer just
ihåg, hvad Wilhelm von Braun en gång yttrade. Vi hade
varit inne på operakällaren, der vi bland annat kommo
att tala om Gustaf III, och samtalet fortsattes ännu,
då vi tillsammans togo vägen öfver Skeppsbron. Det
var en månljus qväll och midt framför kungens staty
höjde Braun sin ’barrabas’», – min följeslagare
gjorde härvid en häftig åtbörd med sitt spanska rör –
»och med den förkärlek, Wilhelm hade för sällsynta
käppar, var detta en väldig knölpåk, och pekande på
kungen med kryckans bisarra utväxt, fortfor han:
’Säga hvad man vill om honom, var han ändå mild
och god; om han det inte varit, hade alla herrarne
i Anjala-förbundet blifvit ett hufvud kortare. Det
var en karl, som man godt kan helsa på, tag af din
hatt!’ Och härmed blottade han sjelf sitt hufvud och
reciterade med entonig och dämpad basröst ur Tegnér:
’Jag stod på Skeppsbron under kungaborgen,
När dagens oro ändtlig’ somnad var,
Och öde voro gatorna och torgen,
Och på Kung Gustafs stod sken månen klar.
Der låg ett uttryck i de milda dragen,
Som när det åskat i en fredlig dal.
Och hjelten var der, men jemväl behagen, –
En segerkrans, men som bland blommor tagen,
En blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
Fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill;
Men det var sol deri, och, hur’ du klagar,
Hvar stode vi, om de ej varit till?
All bildning står på, ofri grund till slutet,
Blott barbari var en gång fosterländskt,
Men vett blef plansatt, jernhårdt språk blef brutet,
Och sången stämd, och lifvet menskligt njutet,
Och hvad Gustaviskt var blef derför äfven svenskt.’"
Den gamle hade höjt sin panna, ett kärt minne hade
kommit honom att lyfta sin hatt och hans hvita lockar
fladdrade for aftonvinden.
»Ja», fortfor han, »med all sin smak för det främmande
var Gustaf svensk och han älskade sitt land och ville
göra det stort. Med mindre fantasi hade han kanske
varit en klokare konung och Sverige i materielt
hänseende ett lyckligare land – men inte är jag den,
som uttalar min dom öfver honom!
»Nej, här får ni blott ett helt litet begrepp om
ruinen», tog han efter en paus till orda, »låt oss gå
tillbaka. Jag vill följa er upp till den höga kullen
der, och då kan ni lätt bestiga muren och vandra
omkring, bäst er lyster, ty der ofvan precipicen har
jag inte nog vigör att följa er.
»När jag ser dessa ruiner», sade han och stannade i
det han blickade tillbaka, »kan jag så väl tänka mig,
huru lifligt här var, då man höll på med att hamra
och bygga. Bellman har gifvit oss en bild från dessa
dagar:
’Haga, i ditt sköte röjes
Gräsets brodd och gula plan;
Stolt i dina ränlar höjes,
Gungande, den hvita svan;
Längst ur skogens glesa kamrar
Höras täta återskall,
Än från den graniten hamrar
Än från yx i björk och tall!’
»Ja, ja! Men nog går yxan här ännu,
och får det så ohejdadt fortgå, hör Hagas
skönhet snart till sagorna och
kommer kanske att dela samma öde, som hotar
Djurgården, hvarest en och annan ’gullgosse’ tillåtes
njuta sitt sorgfria väsende – men skämt å sido:
icke är det tillbörligt att åt enskiltas nöje och
beqvämlighet upplåta dessa herrliga parker, hvilka
dock äro folkets tillhörighet.
»Ni skulle en vacker söndagsmorgon se här ute»,
fortfor han vidare, »huru dessa kullar äro, så att
säga, klädda med folk, mellan hvilka korgar och
kaffepannor bilda en gemytlig föreningslänk. Sedan
kung Gustafs tid har man icke så vallfärdats hit som
i dessa dagar, men folket, allt mer undanträngdt från
Djurgården, finner här ännu en asyl, der det utan allt
för generande band kan ropa: ’sista paret ut!’ eller
taga sig en dans på gräsmattan. Må man tänka på att
respektera dessa naturbarns smak för en grönskande
torfva och ett vajande träd; må de fritt få kunna
röra sig, utan att man inkräktar på det territorium,
som en gång upplåtits åt dem! Man talar väl om Gustafs
slöseri, men han förstod dock att skona det sköna.»
Ett litet leende, som trängt undan det svärmiska
uttryck, hvilket under vår promenad legat utbredt
öfver hans ansigte, dog vid Gustafs namn hastigt
bort, och han återfick detta inspirerade utseende,
som var honom så eget.
»Från denna plats var det, som kungen tänkte att låta
en bred boulevard löpa fram ända till Gustaf Adolfs
torg, en storartad idé, som kunnat verkställas,
om man aktat på den, innan man så planlöst byggde
på Norrmalm. Intet land hade kunnat uppvisa maken
till promenad, och man hade från Stockholms slott
kunnat skåda hit och härifrån tillbaka igen. Se der,
rundt omkring, skulle denna vidsträckta mur hafva
burit den stolta, korintiska kolonnaden, hvars långa
perspektiv, ehuru rikt, väl ej skulle kunnat förliknas
vid ett sådant ’kolonnhaf’, som Abdarramans moské,
Cordovas smycke, målar för den undrande blicken –
men i skönhet skulle Desprez’ verk helt visst hafva
täflat med detta förvånansvärda foster af arabens
uppfinningsförmåga och lekande inbillningskraft.
»Man har liknat arkitekturen vid en frusen musik,
dock här ej så rätt – ’en stannad ljungeld lik’,
säger skalden om Frithiofs klinga, och jag skulle
vilja för palatset här låna bilden från det
flammande norrskenet, då det mäktigt skjuter fram
sina pelarrader. – Men solen sjunker, det är min
tid att draga mig in i mitt skal, inte för att jag
derföre just får sofva, men drömma kan jag dock. –
Se der framme vid lemningarne efter trappan kommer
ni lättast fram. Farväl, min unge vän!»
Hans resliga figur skymtade på allt längre afstånd
fram mellan träden, tills den försvann på de
slingrande stigarne i denna, nästan sydländska
lund, der i en yrande oordning sällat sig till
hvarandra schersminer, häggar, syrener, flädrar,
säfvenbomsbuskar, klippta enar, balsampopplar och
björkar.
Det hade blifvit så tyst. Myggen hade tröttnat
vid sin dans, och blott här och der rörde sig
någon liten fågel i grenarne uppöfver mig. Ruinen
syntes mig likt ett skogsrå som förirrat sig, och nu
skyggt bakom buskar och grönskande blad sökte gömma
sin vilda skönhet. Jag steg utan svårighet upp på
muren och de rullande småstenarne kring mina fötter
förekommo mig som ett sorts sällskap. Så vandrade jag
der, seende ned i de regelmässigt afdelade djupen,
tänkande på den man, som nyss hade lemnat mig och som
i sin person förenade ett förgånget sekels elegans
med dess blomsterspråk, så ovant för vårt öra, som
latinet för nutidens romare.
Omsider stod jag stilla och betraktade ruinens
mittelparti, en stor cirkelrund öppning, i hvars
centrum reste sig en cylindrisk stenmassa, bestämd att
bilda stödet för den runda festsalens golfbjelkar,
men nu, i stället för att bära den bonade tiljan,
blifvit mötesplatsen för några martallar, som med
vresig envishet tagit fotfäste på dess otillgängliga
topp. Medan mina blickar irrade ditöfver, greps jag
af en mäktig dragning att komma ned i någon af dessa
grönskande djup och jag började att långsamt klättra
utför en af de branter, som förde mot bottnen. Här,
liksom öfverallt, stucko hagtorn-, sälg- och
videbuskar fram sina grenar, mellan hvilka stensötan
snodde sig, och längst nere från en bädd af ormbunkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
