Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haga och Stallmästaregården. Af Sylvia. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Båten lade nu till vid den strand, som snillekonungen
så högt hade älskat. Det låg ett stilla lugn öfver
dessa sollysta parker, som hans närvaro skänkt
ett så sprittande lif, och lätta vindar lyfte
bladen på de kronor, som kastat sin skugga öfver
honom, då han, måhända glömmande sin egen krona,
endast tänkte på att försköna och förbättra dessa
herrliga naturens anläggningar. Här hade han vandrat,
den lättsinnige, behagfulle, snillrike herrskaren,
omgifven af smickrare och beundrare, alla täflande att
likna honom; här hade han måhända med en klingande
gåfva och på det sätt, som blott han visste att
uppmuntra, sagt åt någon fattig poet: »Snillet
öfverlefver tiden!» Här hade han kanske, tryckt
af regeringsbekymmer, oro och aningar, hört en
histoire scandaleuse om någon bland sitt hof och med
den skrattat bort sin dysterhet, eller för det lysande
i någon effektscen glömt dagens tunga kraf, medan
han för det grandiosa i sjelfva uppträdet strödde
löften omkring sig.
Min följeslagare och jag gingo
tigande bredvid hvarandra. Eftersommaren hade redan
kastat en sväfvande färgskiftning öfver de yppiga
alléerna och vinkande boskéerna, en mjeltsjuk dager,
som nordens sommar så tidigt strör omkring sig.
Men snart stannade vi framför en i brons upprest
byst öfver en annan Gustaf, som, likt sin namne,
älskade dikt och konst.
»Det goda, liksom det sköna,
är evigt», började min granne; »derför älskar folktron
att anse denne prins ännu lefvande och lycklig, och
man tycker om att hviska till hvarandra: ’Ingen såg
hans ansigte, då han låg på sin lit de parade!’ Det är
sagan om Barbarossa, Tolfte Carl och Holger Dansk,
ja, och madjarskalden Petöfi! De vakna nog en dag,
när man som bäst behöfver dem, och hvem vet om denne
furste inte en gång träder in på någon vakant plats
bland de aderton. Ja, nous verrons! – Nej gå inte
ditåt, låt oss ta’ en sväng till höger! Der ligger
erit-blocket, ett herrligt jättekast! N’est-ce pas?»
Jag sade honom, att den kraften väl icke vore så
alldeles utdöd och att han sjelf var ett lefvande
bevis på denna min tro.
»Åh, hvad är jag! När man med solen får gå till
sängs och för resten, då man som ett elfte bud får
akta dieten. Nej, jag är ett intet! Då skulle ni ha’
känt Emanuel Limnell! När han var så gammal som
jag, blef han vid hemgåendet till Stenbrottet sent en
qväll öfverfallen af en rånare, som skar honom i högra
handen. Men med samma hand grep han om banditens arm,
så att denne med ett jemmerrop släppte knifven. ’Jo,
jo, gubben duger!’ sade den nittioårige, då han visade
ärret eller vänskapligt tryckte någons hand, så att
denne ’någon’ var färdig att segna till marken. Men
hans händer kunde också annat än visa prof på styrka;
de ägde äfven talang, och han var en bland Desprez’
älsklingar, denne Desprez, som efter Gustafs idé
gjorde upp ritningen till detta
praktfulla slott, som endast blef ett chateau
espagnol i den fantasirike Gustafs själ.»
Han tystnade, men återtog med stigande värme och
eld: »Der ser ni den höga muren framför oss, dessa
jätteruiner efter sjelfva grundvalen; ty sedan han,
som lade den första stenen, icke mera höjde sin
hand, afstannade hans arbete och blef en sörjande
qvarlefva, som, ehuru plundrad, dock, så länge en
skärfva eller ett grässtrå finnes qvar, skall tala
till efterkommande om hans mäktiga snille. Ja, detta
palats skulle byggas i korintisk tempelstil, men i
tillämpning och utförande fritt och fantasifullt, rikt
och förtrollande som österlandens saga: ett Aladdins
slott, med herrliga partier, öfverallt skimrande
i glansen af den andens och fantasiens underbara
lampa, som var skalden och tjusarfursten, den Tredje
Gustaf, så egen.»
 |
Midtelparti af ruinerna i Hagaparken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
