Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIII. Pehr Brahe, den yngre. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drottningen gjorde honom till och med till sin förtrogne
i afseende på pfalzgrefven Carl Gustafs frieri.
Denna vänskaplighet varade likväl icke länge, emedan
Brahe icke stack under stol med att stundom säga sin
drottning sanningen. Så uppträdde han 1647 mot hennes
försök att genom oenighets stiftande mellan ständerna
öka sin egen makt; och varnade henne framför allt
mot slöseri. Han motsatte sig äfven utnämningen af
Salvius till riksråd; hvilket allt, i förening med
giftermålsförbindelser mellan slägterna Oxenstjerna
och Brahe, gjorde, att drottningen vände sig mer
och mer ifrån Brahe samt slutligen skickade honom
såsom generalguvernör för andra gången till Finland,
hvilket uppdrag kunde denna gång betraktas som en
förvisning. Han stannade två år i Finland, under
hvilken tid han så skötte sitt fögderi, att han af
finnarne fick det ärofulla tillnamnet landsfadern. Han
anlade städerna Kajana, Christinestad och Brahestad,
samt gjorde täta resor genom landet, under hvilka han
rättvist afhörde och afhalp folkets klagomål. Såsom
drots måste han (1650) närvara vid drottningens
kröning i Stockholm och vid tronföljarevalet,
men for redan i Januari följande året tillbaka
till Finland rundt om Bottniska viken, fastän det
var högeligen kallt. Men ännu samma höst måste han
återvända, och generalguvernörsbefattningen öfver
Finland indrogs. Han hade återvunnit drottningens
ynnest, och förärades nu med det omåttligt stora
friherreskapet Kajana. Men han deltog icke i,
hvad Fryxell kallar, det vilda hoflefverne, som
utmärkte eller rättare beskuggade drottningens sista
regeringsår, utan drog sig, i likhet med nästan
alla de högre slägterna, allt mera tillbaka från
hofvet. Sedan drottningen gifvit bort allt, hvad hon
kunde bortskänka, och i stället måste draga in på
staten, stodo snart de gyllene salarne äfven tomma
på in- och utländska gunstlingar: det fanns ej mera
att roffa. Detta, i förening med de mäktiga herrarnes
klandrande ton, ingaf och stadgade hennes beslut att
afsäga sig kronan. Hon hade njutit af dess glans,
hon ägde ej styrka att fördraga dess törnen. Länge
fordrade hon, såsom årligt underhåll, en mängd
egendomar, hvilka hon dock sjelf förut bortskänkt. I
detta fall kämpade Brahe emot, förmenande kungsord
vara kungsord. Slutligen skedde dock afsägelsen
vid 1654 års riksdag. Då hon på slottet ikläddes den
konungsliga skruden, i hvilken hon skulle begifva sig
till rikssalen, fäste grefve Pehr, såsom riksdrots,
på hennes hufvud kronan, sägande: »Det är nu andra
gången jag gör denna tjenst, men jag blir ej den, som
på rikssalen lånar min hand att kronan aftaga; ty jag
vill visa för en hvar, huru föga del jag har i detta
eders majestäts förehafvande.» Han höll ock sitt
ord. Då drottningen på rikssalen fullbordat
afsägelsen, väntade man, att drotsen skulle
framträda och aftaga kronan; men han stod
orörlig. Riksmarskalken och drottningen vinkade åt
honom, men förgäfves. Då lyfte hon sjelf kronan af
hufvudet, och nu framträdde Brahe och mottog henne
ur drottningens egna händer samt fäste den senare på
Carl Gustafs starka cranium.
Carl Gustaf visade under sin regering mycken vänskap
för Brahe, som var den förste i rang, och efter
Axel Oxenstjernas död äfven i makt. Han förtjenade
ock sin konungs tillgifvenhet, och man jemförde
förhållandet emellan dem med det emellan Gustaf
Adolf och Axel Oxenstjerna. Då konungen för polska
krigets förande behöfde penningar, föreslog Brahe,
att de förmögnare inom landet skulle i eget namn
»upptaga lån åt fäderneslandet och till säkerhet
derför, en för alla och alla för en, pantsätta sina
enskilta gods. Han ville sjelf föregå med exempel,
men erhöll icke tillräckligt med efterföljare. Han
underhöll samma år, 1656, i sitt finska friherreskap
flera hundra knektar, med hvilka han på egen bekostnad
försvarade Kajana och Österbotten mot ryssarne. När
under konungens frånvaro, år 1657, kriget med Danmark
utbröt, fick Brahe högsta ledningen af försvarsverket
hemma i Sverige, och det med ganska vidsträckt
fullmakt. När konungen följande året beslöt att ånyo
angripa Danmark, var Brahe en af hans få förtrogne
och dolde väl den vigtiga hemligheten.
Denna tillgifvenhet för konungen förhindrade honom
likväl icke från att stå fast vid sina aristokratiska
åsigter, gående ut på att inskränka konungamakten
genom rådet, rekryteradt ur högadeln. Han fruktade
icke heller för att häråt gifva uttryck, såsom
t. ex. då den adlade professorn Wexionius Gyldenstolpe
i Åbo utgifvit en statsvetenskaplig bok, i hvilken han
uttalade satsen: »att riksdrotsen vore ett slags vice
konung, hvilken borde erinra den verklige konungen
om dennes skyldigheter», och ville argumentera för
en »skilnad mellan s. k. medelbara och omedelbara
undersåter», af hvilka högadeln skulle utgöra
medlarne mellan konungadömet och folket, ungefär såsom
katolikerna ställa Jungfru Maria mellan Frälsaren och
menskligheten. Brahe berömde boken inför konungen,
som likväl anmärkte, att Gyldenstolpe var välmenande
mot drotsen, men ingalunda mot konungen.
Det var under denna tid som Brahe satte slottet
Wisingsborg på WisingsÖ i ett praktfullt skick,
i likhet med hvad som då blifvit sed hos de stolta
adelsslägterna. Han omgaf slottet med grafvar, vallar
och bastioner i alla fyra hörnen, samt inrättade här
sitt grefvesäte, sitt kansli,
 |
Fig. 2. Regnbågens bildande. Tillhor art. "Ljusfenomen i atmosferen", se sid. 234. |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
